Artikel 2: The owner, the participant and the spectator: positions and positioning in peer activity around the computer in pre-schoo av Agneta Ljung-Djaärf
Artikelkommentar 2

Tidigare studier har visat att gemenskapen runt datorn kan erbjuda ett produktivt samarbete som inte förekommer i andra skolaktiviteter. Det låter bra! Men samtidigt menar Ljung-Djaärf att det inte nödvändigtvis är så att detta produktiva samarbete uppstår. Hon har inte inriktat sig på att undersöka samarbetet men hennes studie visar att artefakten datorn och dennes konstruktion tvingar fram olika positioner och sätt att handla hos barnen. Datorns och programvarans utformning men en mus, ett tangentbord och ett tilltalande som är i singular form i programvarorna erbjuder inte direkt den samarbete som förväntas och anvisas om. Denna beskrivning är mer lik min verklighetsbild. Men det får en att undra …

Jag har i en kommentar till ett tidigare inlägg i en kurskamrats blogg berättat om de skillnader i synsättet på datorns möjligheter som jag upplevt i min utbildning på Miun och i de kurser jag läser på Stockholms universitet. Min upplevelse från Miun är ett närmast tillbedjande förhållningssätt till datorn. Datorn i allmänhet och IKT i synnerhet som svaret på många didaktiska problem i skolan. Vi låter eleverna tillförskansa sig kompetensen genom att använda IKT och samtidigt utgår vi från elevernas verklighet och gör undervisningen ”kul”. Vi slår en massa flugor i en smäll! Så möter jag den andra läraren med en liten annan bild av det hela. Han som menar att eleverna inte skall släpas fria vid datorn. Att de inte har den kompetensen. Att vi skall vägleda dem och sätta gränser för deras arbete framför datorn (i alla fall till att börja med). Om vi menar att lära dem So så vägleder vi dem. Men om vi menar att lära dem IKT-kompetens så kan vi släppa dem fria. Och det låter ju rimligt. Även om jag verkligen gillar idén med att slå en massa flugor i en smäll! Och då tänker jag att självklart är det så – med IKT som med allt annat. Vi måste se till att det lärande vi har tänkt skall ske faktiskt är det lärandet som sker. Så vill vi lära eleverna att turas om, då kan de lika gärna göra denna lärdom i datorkön som i handuppräckningskön. Men om vi menar att de skall lära sig att samarbete, ja, då får vi helt enkelt se till att vi hittar uppgifter som får dem att samarbeta. Och använda program som inte tilltalar dem i singularis.

Plätt lätt, eller hur!?

Ann Hultman Jakobssons kommentar på:
Ljung-Djärf, Agneta, The owner, the participant and the spectator: positions and
positioning in peer activity around the computer in pre-school’, Early Years, 28: 1, 61
— 72, 2008

Läs även andra bloggares åsikter om IKT, skola, dator, datakommunikation, internet,