I senaste numret av Magasin 360, som ges ut av Skolporten, och som handlar om forskning och utveckling i skola och förskola, sammanställer de 2011 års skolforskning. Där har de även intervjuat redaktionschefen Bjørnar Kjensli från forskning.no som publicerar norska forskningsartiklar. Han konstaterar att många artiklar under 2011 har handlar om den norska reformen Kunskapslyftet som startade 2006 i Norge då de norska eleverna presterade allt sämre i internationella kunskapsmätningar.

Förutom att man blir mer intresserad av vad Kunskapslyftet egentligen innebär så är det en sak som slår mig i denna artikel. När reporten frågar Kjensli om vad utvärderingarna av Kunskapslyftet visar svarar han:

– Bland annat att lärarna inte håller måttet. Lärarkåren har fått mycket stryk i debatten om elevernas skolresultat, därför har det också forskats en del om vad som händer på lärarutbildningen.

(Magasin 360, nr 1, februari 2012, sid 10)

Nu kan jag ingenting om det norska skolsystemet och vad som sker där men jag känner igen tänket ifrån Sverige. Tänket att när eleverna inte når målen beror det på dåliga lärare och alltså på dåliga lärarutbildningar. Här kan vi prata om <oerhört provocerande> för att citera Björklund.

Vi måste rikta om siktet, vrida på linsen, justera antennen. För det finns en massa ofokus och brus där ute just nu som leder till skadeskjutningar. När vi utvärderar elevernas måluppfyllelse, eller uppfyllelse av kunskapskraven, kan vi inte fortsätta sparka på de som utan medel använder alla medel för att ge eleverna de bästa möjliga förutsättningarna för att klara sig i samhället. Som Lärarnas Tidning uttrycker det i deras senaste nummer:

… Varje kommuns högsta ledning mÃ¥ste fokusera pÃ¥ skolans mÃ¥l och resultat. Och pÃ¥ det som gör verklig skillnad: de förutsättningar lärare fÃ¥r för att göra ett riktigt bra jobb.

(Lärarnas Tidning, nr 2, 3-16 februari 2012, Ã¥rgÃ¥ng 26, sid. 3, ”Ledarstick: Klok kritik av kommunerna”.)

Lärarna har ofta en riktigt bra utbildning. Och även om allt alltid kan bli bättre sÃ¥ skall vi inte tro att en ”förbättrad”  lärarutbildning gör nÃ¥gon som helst skillnad sÃ¥ länge politikerna fortsätter ställa skyhöga krav och möter upp detta med knappa resurser.

Det är många faktorer som spelar in men framför allt är det lärarresurser kontra klasstorlekar som måste in på agendan. Att 30 elever skall samsas om en utbildad lärare är inte rimligt, så länge kraven är att alla skall mötas efter sina behov och att den enda pedagogen skall skapa förutsättningar för att alla skall klara skolans kunskapskrav.  Vi måste minska barngruppernas storlek eller höja antalet utbildade lärare per klass. Annars är skolgång = målgång en omöjlig ekvation att utföra.

Politikerna har satt lärarna i en rävsax. De formulerar kraven och delar ut resurserna men skyller pÃ¥ pedagogerna när ingenting fungerar. ”Sänk kraven!” ljuder skolledarna när lärarna inte stÃ¥r pall – men vems krav skall vi sänka?
Rävsaxen har slagit igen och vi förblöder! Ni politiker mÃ¥ste sluta söka syndabockar för sina egna misslyckanden. Vänd blicken inÃ¥t och fundera över vad som egentligen stÃ¥r i Lgr 11 och vad som stod i Lpo 94. Fundera sedan över vilka resurser ni givit de som skall vara yrkets professionella. DÃ¥ kommer bruset att försvinna och fokus att Ã¥teruppstÃ¥. Och först dÃ¥ kanske vÃ¥ra barn möjligen kommer att ha en chans. Först dÃ¥ kanske lärarna har en chans att nÃ¥ kraven om ”en skola för alla”.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, Björklund, skolpolitik, Lgr11, Lpo94, Magasin 360, Lärarnas Tidning, måluppfyllelse, kunskapskrav, syndabockar, pedagoger