Chokerande många gånger under det senaste året har jag fått denna fråga:
– För vems skull rättar du?
när jag sagt att man aldrig hinner rätta elevernas böcker.

För mig har det varit så självklart att det är en del i yrket, att rätta elevernas böcker. Dels för att jag skall få koll på vad de gör och kunna se vad de kan och inte kan men också för att de skall få feedback på det de presterar och få veta hur det går för dem. För om jag rättar till exempel deras mattebok så behöver jag ju inte slänga ut den där diagnosen som jag sedan skall rätta för att se vad de klarar av och vad de behöver träna mer på.

Men frågan har kommit från både skolledare och verksamma kollegor och jag har börjat ifrågasätta detta, för mig, självklara moment för en lärare.

”Vad de kan vet du ju ändå”, har man sagt till mig.
Då börjar jag ifrågasätta min egen kompetens, för nej, det vet jag ofta inte. Ibland tror jag mig veta men efter att ha rättat boken så ser jag att jag har haft fel.
Jag kan inte förstå hur jag skall veta detta utan att titta på vad de presterat …
Går andra lärare alltså runt och har koll på 28 elever utan att rätta deras böcker? Jag hinner sällan få den överblicken under lektionerna med 28 individer som vill ha hjälp och uppmärksamhet.

När jag läste till lärare så pratade vi också mycket om hur viktigt det är att eleverna känner ett syfte med det de producerar i skolan. Som att till exempel ha en mottagare till sina skrivna texter.
Vart tar det syftet vägen utan en lärare som rättar och ger kommentarer?

Och om syftet med att inte rätta är att spara tid – hur skall vi då på ett enkelt sätt förmedla till eleverna vad de kan och vad de behöver träna mer på?
Enskilda samtal en gång per termin innan IUP-samtal är knappast att få kontinuerlig feedback. Det är knappast heller ett tidsvinnande koncept. Och jag tvivlar på att det ger motivation till elever som tappat sitt ”varför”.

När jag läser Barbro Westlunds bok ”Att undervisa i läsförståelse” (2009) så undrar jag än mer över hur skolledare och pedagoger kan ställa sig frågande till rättningsmomentet:

Det går inte att separera betydelsen av motivation, självkänsla och lärarens feedback. … Eleven skall veta vad hon redan kan, syftet med uppgiften och målet. … Det är viktigt att uppmärksamma elever som utför uppgifter för att göra någon annan glad, istället för att lite på sin egen förmåga. Risken är annars att eleven utvecklar en svag självkänsla. … Guthrie et al (2004) menar att man också kan tala om feedback på både kognitions- och motivationsnivå. Genom att ge feedback på ansträgningen kan läraren påverka elevens motivation. ”The involved teacher knows about the students personal interests, cares about each students learning, and holds realistic but positive goals for their efforts and learning” (Guthrie & Wigfield, 2000, p 416).

(Westlund, Barbro. ”Att undervisa i läsförståelse. Natur och kultur: Stockholm. 2009.)