#lärartycket nr 12 – Ensamstående lärare

20120518-214826.jpg

För tolv inlägg sedan kom Ann-Marie Körling på iden om #lärartycket – lärare som stafettbloggar från insidan. Med hjälp av Camilla Lindskoug, alias @thesmoosch, och Peter Ellwe, alias @ellwe, så har detta blivit verklighet. Över 100 pedagoger kommer att göra sina röster hörda i ett gemensamt vårskrik för skolan!

Jag tar stafettpinnen i #lärartycket efter Peter Habbe, @peterhabbe, som skrev en otroligt inspirerande text om en lärares största utmaning – att lyckas integrera individperspektivet med den kollektiva gemenskap skolan bygger på.

Och som av en chans var det just perspektiv – och perspektivbyten – jag ville tala med er om.

Som lärare står du varje år, varje termin, varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme, varje ögonblick mitt i en perspektivrondell. En perspektivrondell med otaliga utgångar.
För att nämna några så kan du anlägga ett elevperspektiv, ett föräldraperspektiv, ett anställningsperspektiv, ett tjänstemannaperspektiv, ett individ- eller kollektivt perspektiv, ett kollegialt perspektiv eller ett egenperspektiv. Och som alltid när perspektiv möts så finns det sällan några svarta och vita färgskalor – allt hålls i gråzonen.

Som människa behöver du välja en grundideologi i livet. En människas okränkbarhet går inte helt ihop med att låsa in brottslingar, men har du valt att stå för att alla människor har rätt att skyddas mot förföljelse så måste man kanske låsa in förföljaren?!
Som lärare måste du välja ett grundperspektiv, för alla perspektiv som flyger din väg är inte förenliga med varandra.

Mitt grundperspektiv som lärare är elevperspektivet. Det är elevperspektivet som får mig att älska mitt arbete! Det är elevperspektivet som sätter mitt lärarhjärta i brand och eleverna som håller lågan vid liv med deras syre när det stundom håller på att kvävas av tjänstemannaperspektivets otacksamma krav.
Det är också elevperspektivet som alltid vägleder mig, även när anställningsperspektivet fördunklar mitt sinne och viskar i mitt ena öra att det finns annat som andra vill att jag skall göra.
Det är elevperspektivet som gör att jag stoppar egenperspektivets huvud i sanden och jobbar x antal obetalda timmar varje vecka. Och det är på så sätt som anställningsperspektivet ibland vinner, genom att hålla hotet om ett sviket elevperspektiv mot mitt brinnande lärarhjärta; ”Vad har du gjort för att Hen skall klara kunskapskraven?”.

Individperspektivet och kollektivperspektivet är varandras dikotomier. Men satta i deras sammanhang kan de bli förenliga. Det som är bra för kollektivet i skolan, är också bra för individen eftersom individen hela tiden befinner sig i kollektivet. Tyvärr så är kollektivet inte alltid så bra för individen. Men genom att mötas, som ”>;Peter Habbe skriver, kan de bygga på varandra.

Det är föräldraperspektivet som stundvis kan vara så svår att anlägga, men som så ofta är nyckeln till ett välfungerande individperspektiv. När föräldraperspektivet och elevperspektivet smälts samman till en enhet är läraryrket som bäst. Men de gånger dessa två perspektiv står emot varandra kan yrket vara som allra svårast att klara av. Samtidigt står kollektivperspektivet och föräldraperspektivet oftast i boxningsringen, redo att starta ronden så fort gångången går. För föräldraperspektivet är individperspektivets störste påhejare.

Det är det kollegiala perspektivet som får mig att utvecklas och drivas framåt i mitt yrke, när det fungerar som bäst. Men det är också det kollegiala perspektivet som så lätt låter sig tas fången av anställningsperspektivet, som får oss att rycka in och hoppa in för att hjälpa och bära organisationen, så att elevperspektivet stryker på foten då egenperspektivets ork är slut.

Allt detta låter säkert mycket uppstyltat, men mitt i det komplexa är budskapet egentligen enkelt. Varje gång jag får frågan om varför högt utbildade människor som lärare går med på att arbeta övertid utan ersättning, låg lön och med sådana dåliga arbetsvillkor så är svaret självklart; på grund av elevperspektivet. Vi gör det för barnen! Vi gör det för framtiden! Vi kan inte låta våra elever lida för att staten inte vill ge dem en chans! Vi gör det även om ingen annan vill göra det. Eller kanske eftersom inga andra vill. Och precis som att vi aldrig skulle berätta för ett barn att deras mamma/pappa stack när de var små för att de inte ville ha dem berättar vi inte att det finns människor som inte tycker att de är värda en bättre skola. Istället överkompenserar vi och löser det med egna medel. Vi blir ensamstående lärare! Som tjänstemän har vi lojalitetskravet att förhålla oss till, vi har inte rätt att strejka och som arbetstagare i behov av lön är utrymmet för protester begränsat – om vi vill fortsätta ge barnen, och framtiden, en chans. Och det vill vi!

I läraryrkets beskrivning ingår det att vilja slåss för de små och att orka slåss underifrån. Det ingår att kunna sätta egenperspektivets huvud i sanden om du vill nå höga höjder. Det är ett yrke där du varje dag påverkar och formar samhället. Lönen må vara kass, förhållandena löjliga ur ett modernt västerländskt perspektiv men betalningen är bländande, oersättlig och unik; att vara omgiven av engagerade barn för en bättre framtid.

Fråga inte varför vi gör det. Byt perspektiv. Fråga hur du kan hjälpa oss att göra det bättre!

//@frokenann

Nästa spännande lärartyckare är Mats Olsson med bloggen Tysta Tankar.
Lärartyckarbloggen och alla samlade lärartyckare hittar du på Lärartycket.

Advertisements

2 Comments on “#lärartycket nr 12 – Ensamstående lärare

  1. Pingback: Lärartycket #13 « Tysta tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: