Ju fler vi är ju tryggare blir eleverna!

”Det handlar mer om vad vi gör än hur många vi är som gör det.”

Det låter så enkelt. Och man skulle kunna missta det för ett resonemang om kvalité kontra kvantitie. Alltså ett helt logiskt resonemang. Men jag får gåshud ända in i benmärgen när jag läser det.

Artikeln handlar egentligen om Superpedagoger. 6 specialpedagoger som skall kliva in i klassrummen och kvalitetssäkra lärarnas jobb. Centerpartiets påhitt, Folkpartiets irritation. Jag vet inte vad jag tycker riktigt. Men så kommer jag till slutet av artikeln.

”Det handlar mer om vad vi gör än hur många vi är som gör det.”

30 elever på en pedagog. Det spelar för sjutton gubbar liten roll vad vi gör i dagens läge – vi kommer ändå aldrig att lyckas med uppdraget att möta alla individer som resursfördelningarna ser ut idag!

45 arbetstimmar för att sköta en familj på 30 barn, med kunskapskrav i ämnen, som ensamstående förälder. Liknelsen mellan att vara ensamstående förälder till 30 barn är inte långt ifrån som det ser ut för låg- och mellanstadielärare idag. Visst, vi lagar sällan maten själva men vi skall också möta 60 föräldrar, dokumentera, konflikthantera, rastvakta, planera, efterarbeta, förarbetes, möta rektor, uppfostra, se alla … Arbetsuppgifterna är ofantliga till mängd och innefattar allt från städning och vaktmästarverksamheter till pedagogiska utredningar och Lpp-skrivande. Vi är föräldrarna som har med sig alla 30 ungar till kontoret.

Fler än jag som såg Bylly, Dox, på Svt igår? Fler än jag som följde rasande kommentarer i social media? Radande kommentarer över hur det är möjligt att det får gå så långt i skolan att barn mobbas. ”Varför gör skolan inget?”, var mångas reaktion. Ilska, sorg, besvikelse, rädsla. Jag fick även en annan tanke: Om vi pedagoger känner oss otillräckliga i klassrummet för att vi är 1 personal på 30 elever. Tänk er då hur det ser ut på skolgårdarna! I korridorerna. Där mobbningen sker. Om vi pedagoger tycker att vi har tidsbrist för att hinna med och göra allt vi skall, hinna med att lära eleverna det vi förväntas lära dem, tänk er då vilken tid vi har att konflikthantera. Och vem skall konflikthantera när det finns 1 personal på 30 elever? Och inte är jag utbildad till att bli proffs på konflikthantering! Det är svårt!

Så vaknar jag och läser:

”Det handlar mer om vad vi gör än hur många vi är som gör det.”

Det låter så enkelt. Jag får gåshud ända in i benmärgen när jag läser det.

————
I dag kommer vi få medlarnas bud i avtalsförhandlingen mellan lärarna och kommunerna. Fokus har legat på lönen, som vanligt, och det är en rysare. Men när vi inte ens har råd att betala de som arbetar i skolorna en normallön för det arbete de redan gör, då kan vi glömma att personaltätheten kommer öka. Trygghet och kunskapsfokus står som dikotomier i skolans värld. Allt blir halvgjort med fatala konsekvenser! Barn når inte kunskapsmålen och får inga jobb. Sverige tappar potential. : Barn blir mobbade och mår dåligt. Barn vill hellre dö än att gå i skolan.

Är det verkligen något att fundera på längre? Mer resurser till skolan, NU!

Annonser

One Comment on “Ju fler vi är ju tryggare blir eleverna!

  1. Brukar inte svara på bloggar, men ska ta mig tiden:

    Jag har en master inom ett vårdyrke men är kopplad till ett stort antal skolor och har förmånen att få arbeta nära elever, pedagoger och familjer.

    Det finns ett antal fundamentala brister inom dagens skola enligt min mening:

    1) Skolorna drivs som självständiga enheter inom kommunerna. Det är spretigt och man tappar synergieffekter.

    2) Det finns en stor variation i professionsspecifika förkunskaper bland pedagogerna. Detta eftersom antagningskraven till lärarprogrammen är så låga (normalfördelningens helvete).

    3) Det finns en övertro på sommarlovets läkande effekt, en total avsaknad av modeller för att systematiskt kvalitetssäkra exv. ”lärarprestationer” (hur kan vi operationalisera ”en bra prestation som lärare” borde vara frånan arbetslagen får) samt en låg kunskap generellt om barn- och ungdomars normalutveckling. Således går det alldeles utmärkt att ta barn från åk. 6 med hemklassrum och några få pedagoger till åk. 7 med 12-16 olika klassrum, mentorer som man kanske träffar en gång/vecka och allmän förvirring vad gäller struktur och metodik. Sedan skyller man på barnen när de inte klarar kraven. -”Vi jobbar inte så på högstadiet” blir ofta svaret på frågan om struktur och överblickbarhet.

    4) Idén om evidensbaserat arbete verkar saknas helt. Den pedagogiska grundforskningen är antingen politiserad av typen ”HBTq-genus-patriarkaliska maktstrukturer” utförd av lätt mentalt retarderade drömmare från Södertörns folkhögskola, eller av typen ”elevens känsla för slöjd”, d.v.s. kvalitativa flumundersökningar utan koppling till den pedagogiska verkligheten.

    5) Många inom skolan är oerhört kritiska till normativa utvärderingar (”betyg”) tidigt i årskurserna. Det verkar vara omöjligt att skilja på elevens person och funktion, samt att förmedla till familjerna att man inte ”sätter betyg på Pelle utan på det han presterat”. Samtidigt ökar evidensen för tidig upptäckt, tidiga insatser, tidig färdighetsträning etc. Resultatet blir att upptäckaråldern för barn med olika typer av svårigheter skjuts uppåt, vilket gör prognoserna sämre, det blir mer svårbehandlat och större kunskapsluckor uppstår. Samtidigt som låg- och mellanstadielärarna torrgrinar om avsaknad av prestige, lön och arbetsro sparkar de undan det som verkligen skulle kunna lyfta den undergruppen, nämligen ett systematiskt arbete för att redan innan åk 4 ha järnkoll på alla elevers behov av pedagogisk anpassning.

    6) ”Alla elever mottagna i den vanliga grundskolan ska nå målen i åk. 9” brukar vara ett populärt mål. Problemet är att skillnaden mellan en elev med global IK 71 och en elev med IK 120 är så stora när det gäller möjlighet till inlärning och arbetstempo att det inte i praktiken fungerar. Kvar blir målet som ett sätt att hålla tummen i ögat på pedagogerna. -”Egentligen vet vi att det är orealistiskt att ha det målen, men om vi släpper på det så kommer de lata pedagogerna att släppa igenom för stora grupper av elever som inte får godkänt i alla ämnen”. Ungefär så kan diskussionen gå inne på förvaltningen. Snacka om att skapa stress för- och diskvalificera en hel yrkeskår!

    7) Behovet av diagnoser verkar vara större än behovet av ”HUR”:et. Strunta i alla jäkla ”dis” och ”dys”, titta mer på vad som fungerar för eleven, oavsett om det är talböcker, 1-1 undervisning, mer struktur, ledsagare, social färdighetsträning etc. Upprepa.
    -För det är väl inte så att diagnoserna blir vår tids avlatsbrev till pedagogerna om total upphörande av det personliga ansvaret?

    Till sist: En klok man sade en gång ungefär så här: För att bli en bra [behandlare, kliniker, pedagog] finns det TVÅ krav varav ETT måste vara uppfyllt:
    1: Du är intresserad av det du håller på med och brinner för det
    2: Du är genuint intresserad av alla dina [elever, klienter, patienter].

    Om inget av ovanstående villkor är uppfyllda kommer resultatet bli dåligt. Om bägge är uppfyllda så blir det bättre än om bara ett villkor är uppfyllt.

    Se där, en hjälp på vägen mot att operationalisera ”lärarframgång” 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: