Det är många upprörda röster där ute. Besvikna buanden, arga tillrop och hårda ord. Vi står med ett avtal som inte ger någonting vad gäller arbetsbelastning och arbetstider och bara marginellt mer i lön. Det är lätt att vara bitter. Det är lätt att slukas av antiklimax. Upptakten från förbunden med skanderingar vid staketen om 10 000 kr mer i månaden är utbytt mot toner om ironi och bitterhet med samma budskap. Medlemmar är besvikna. Det är ett hårt klimat där ute! Inte bara på grund av de hårda orden utan också för att känslorna känns rättfärdigade. Hur kunde det bli så här?

Men jag håller mig lite på sidolinjen. För någonstans djupt i min lärarsjäl hörs viskningar om att hålla mig lugn. Viskningar om att stanna upp och tänka efter, viskningar om att bida min tid.
Mellan raderna anar jag just detta budskap; ”vi bidar vår tid”.

Mellan raderna av alla presskonferenser och intervjuer tycker jag mig ana en viktig politisk strategi. En ljusglimt i mörkret. Ett politiskt vapen av betydelse.

Vi är lejonen på savannen som har visat oändligt med tålamod för att få den perfekta chansen att fånga in vårt byte. Och nu är det nära. Men nära skjuter ingen hare, så vi väntar till precis rätt ögonblick. Och det kunde inte funnits bättre jakttider än valåret!

Vi hade kunnat ge oss ut i strejk. Det hade känts bra i själen! Ett finger i kommunernas ansikte, ett ”Sit on this and spin around” med ryggen vänd mot dem, på väg ut genom dörren. Men sedan då? En strejk hade mycket troligt gett oss 2,6 procent och kostat oss den retroaktiva ökningen samt de dryga 4 procent vi fick med oss från medlarborden ikväll. Förmodligen hade vi gärna offrat detta för den endorfinkick en strejk gett oss. Vi hade säkert kunnat leva på den kicken i ett år. Men sedan då?

Jag skymtar en politisk strategi som ger oss mer än så. Att vi fått rätten att säga upp avtalet mitt i valår är inte oviktigt! Det kan vara tungt vapen. Ett vapen som ger oss möjlighet att påverka längre upp i näringskedjorna. Längre upp än kommunernas hobbypolitiker som ändå bara är knähundar till staten. Nu har vi möjlighet att klättra hela vägen upp och påverka på ett sätt som får större ringar på vattnet än vi någonsin varit i närheten av att kunna forma tidigare. För det är där de verkliga förändringarna kan ske. Det är dit vi vill nå! Jag har gnällt förut på vår maktlöshet, på det faktum att en strejk i princip ändå inte ger något. Men nu är vi i ett helt annat läge! Nu kan vi strejka mitt under pågående valupptakt och då blir skolfrågorna plötsligt hetare än någonsin! Att vi ens blir erbjuden rätten till detta visar att vi har stödet med oss – en förändring måste ske – här har ni vapnet för att se till att det sker!

För att detta skall fungera krävs två saker:
1. Lärarförbunden måste vara beredda att använda alla medel för att föra fram vårt budskap och uppnå våra mål. De måste göra skeptikerna till troende och bevisa de som inte vågar tro att de har fel. Göra upp med gamla synder och dra på de stora kanonerna.
2. Vi måste enas och bli en röst. Vi måste våga tro och ge förbunden ”the benefit of the doubt”. Vi måste orka hålla ut, se tiden fram till 2014 som en enda lång avtalsrörelse, fortsätta kämpa, behålla ilskan, se till att skolan håller sin plats på agendan hela vägen fram. Tillsammans måste vi se till att skolan är det hetaste samtalsämnet i samhället, att lärarnas löner och arbetstider är på allas läppar och att vi inte tänker falla platta!

”Det här var bara början” har upprepats några gånger under kvällen.
Det här var bara ett byte från lösa skott till skarpladdat!
Det är nu eller aldrig!
Upp till kamp!
Jag vågar inte gå miste om den här chansen!
Gör du?

Läs också: Obeskrivligt: Därför röstade jag ja

Läs även andra bloggares åsikter om skola, avtal2012, avtal12, lärare, lärarförbundet, lärarnas riksförbund, facket, läraravtal, arbetstid, lön, 10000 kr mer