Jag läser det här inlägget i en blogg om att inte köpa lärarmantrat om att vi behöver mer tid till reflektion. Och jag blir beklämd. Jag blir riktigt känslomässig faktiskt. Så jag skriver en kommentar. Sen tänker jag att jag skall kopiera in min kommentar i ett inlägg här på bloggen, för det gäller egentligen alla liknande inlägg som detta. Alla inlägg i debatten om lärarnas arbetstid som säger att vi bara gnäller. Alla debatter om elevernas måluppfyllelse som startar i ”Det är lärarna som mäste förbättra sin undervisning”.
Jag förde nämligen en kort debatt om detta för någon dags sedan på twitter, då det nu mer utslitna citatet om hur ”det inte är elevernas fel utan lärarnas undervisning det är fel på” dök upp. Ett citat jag egentligen håller med om, när vi tittar på grundpremissen för argumentet, men som jag känner börjar tappa sin grundpremiss och utnyttjas som ett argument för att det inte är resurser det beror på utan alltid oss lärare.

Så här kommer den, min kommentar, till alla där ute som tycker att lärarna borde klara att hjälpa majoriteten att klara kunskapskraven med de förhållanden som råder i skolan i dag.

Jag läser ditt inlägg. Så läser jag det igen. Och igen.
Jag undrar om jag är tillräckligt öppen för att kunna ta till mig det du skriver – ditt budskap. Jag vet inte. Kanske inte. För min känsla är ett sting i hjärtat. Jag känner att jag jobbar och jobbar och hela tiden fokuserar på eleverna, men att det ända jag hör om är hur fel vi lärare arbetar och hur vi kan göra det bättre. Det är en nedslående och tung känsla man får av att alltid höra goda förslag på hur vi kan förbättra oss när jag tycker att varenda lärare (ja, så gott som i alla fall) jag möter gör ett sådant fantastiskt jobb och ett sådant hästjobb för att dra eleverna mot målet (eller guida, det låter ju bättre).
Jag är en av de som håller fanan högt och direkt vill påpeka att vi inte kan komma så mycket längre i skolan så länge pedagogerna varken får tid eller resurser för att göra sitt jobb.

Jag tänker att när vi pratar om mer tid för reflektion, eller planering, så pratar vi egentligen om mer tid till eleverna. Men det är viktigt att vi säger mer tid till planering eller reflektion för annars kommer våra välvilliga arbetsgivare tolka det som att vi vill ha mer undervisningstid och mindre reflektions- och planeringstid. Därför måste jag kalla det för något som låter som mer tid till oss pedagoger istället för det jag egentligen menar; mer tid till eleverna. För mer tid till planering är ju i utgångspunkt mer tid för att vi skall kunna se eleverna bättre, ge dem mer vad de vill ha, ge dem tid och ge dem kvalitet. Ge dem chansen att nå kunskapskraven.
I en välplanerad undervisning får jag mer chans att SE eleverna. Att hjälpa dem. Att guida dem. Att vara mer påläst och förberedd på vad de kommer med.
Jag tänker att formativ bedömning är så viktigt, att det måste få plats. Och för att det skall ske så behöver vi tid att planera upp det så att vi får tillförlitliga och valida bedömningssituationer, med variation så att alla elever får ta plats och komma till sin rätt. Sedan behöver jag också tid att ge dem bedömningen, att se deras arbeten och planera vidare efter det.

Jag vet inte, jag kanske är fel ute, men jag blir så besviken av att läsa att mer tid till oss skall kunna uppfattas som något negativt för eleverna, då det i utgångspunkt är ett behov för att kunna SE dem.

Jag vet inte … din utgångspunkt må vara positiv men det stinger i mitt lärarhjärta att ännu en gång läsa att vår upplevelse av vår arbetssituation kommer av ett felaktigt perspektiv på hur vi skall utföra vårt arbete. Att vi borde kunna klara oss med det vi har bara vi gör på ett annat sätt. På rätt sätt.
Det gör ont!
Läs även andra bloggares åsikter om skola, pedagogik, lärarnas arbetstid, individualisering, formativ bedömning, lärare, pedagoger, arbetstid, elever, skola, skolutveckling, kunskapskrav, måluppfyllelse