Rut-avdrag för läxhjälp, är inte det bra? Den frågan fick jag. Det tvingar mig att faktiskt fundera över detta, som jag valt att inte bry mig i innan.
Vad har vi för argument?

Ett viktigt perspektiv att ta upp är ju frågan om var våra skattepengar går. Som skattebetalare tänker jag; först betalar vi skatt för att skolan skall gå runt och lyckas med sitt uppdrag. Sedan skickar de hem läxor för att uppdraget inte helt går att uppfylla med medlen i skolan (tid, resurser etc.). Och då skall vi lägga mer skattepengar utanför skolan, på skoljobb, för att skolan skall klara sitt uppdrag.
Tåls att fundera på.

Ur ett lärarperspektiv tänker jag; jag skickar också hem läxor för att föräldrarna skall få insyn i vad vi gör, deras barn gör, i skolan. Skolan och hemmen måste samarbeta så att elevernas liv inte blir tvådelade, som två olika planeter de lever på. Hemmen måste hjälpa till att trycka på att skolan är viktigt. Föräldrar måste hjälpa sina barn i vardagen utanför skolan, då det finns oändligt med bra lärtillfällen som erbjuds där. Vet föräldrarna vad barnen jobbar med och behöver stöd med så kan de hjälpa dem och förlänga lärandet och förankra det i vardagen.

Som lärare och skattebetalare tänker jag också; vem hjälper barnen med läxan om man får Rut-avdrag för läxan? Är det en människa med kompetens för det? För skall man lägga skattepengar på det så skall det ändå vara kvalitet! Det är inte barnpassning vi pratar om. Det är inlärning. Och det får inte bli en verksamhet där någon sitter och i princip ”gör” läxan åt baren för att man inte klara av lärandeperspektivet och inte har föräldraperspektivet (att vara mer mån om barnets framtid än att plocka ut en check).

Ut ett privat perspektiv undrar jag om det är så illa att vi verkligen inte har tid att hjälpa våra barn att lära? Att vi inte har tid till att sitta ner tillsammans med våra barn, eller laga maten och tala med dem medan de sitter och gör läxorna, den korta stund det handlar om. Är det så illa med föräldraskapet idag?

Ur ett samhällsperspektiv tänker jag då; var är vi på väg? Vi har inte tid till våra barn. Skolan klarar inte uppdraget utan läxor. Bör vi tänka om? Bör vi sänka kraven på våra barn så det räcker med 6 timmars studier per dag, i 12 år + möjligen 3-5 till? Bör vi omvärdera lönsamheten av att arbeta 8 timmar per dag i 45 år (+ eventuellt förlängt nu då, om pensionsåldern skall höjas) och värdera livet i annat än pengar och saker. Och värdera livet i kärlek och samhörighet, i omhändertagande och vänskap, i sociala relationer och omvårdnad istället?

Mer om jämställdhetsperspektivet kan ni läsa här.
En skola för alla? Eller en skola för de som redan har det bättre? (Om läxhjälpen främst går till de som redan är välutbildade går den ju till de som faktiskt har störst möjlighet att hjälpa sina barn och de som oftast har möjlighet att inspirera sina barn bäst. Det är ju ingen hemlighet vilken social klass som gynnas i skolan!)

Så vad tycker jag då?
Tja. Tveksam.