I kväll debatterades skolan i svtdebatt. Vår ökända skolminister Jan Björklund visade sin vanliga sida. Och det blev en vittnesutsaga om ett sorgligt kapitel i svensk utbildningshistoria.

Som vanligt, på nästan samtliga punkter som Björklund vill mena skall förändra skolan, så pratar han tvärt emot både rådande forskning och utsagor från professionella, yrkesverksamma pedagoger i skolan.

Mer läxor säger Björklund. Och tar stöd i … ?
Forskning om läxor är tvetydig. Men det vi kan konstatera är att det inte finns någon forskning som visar att läxor ger bättre studieresultat. (Jag har ännu inte sett någon forskning som visar detta i alla fall. Visa mig gärna om det finns!) Men med lite sunt förnuft kan vi konstatera att läxor knappast är en ren skolfråga. Det handlar mycket om föräldrar. Hur mycket stöttar föräldrar med läxor? Hur jämlik bli ett utbildningssystem som tar stort avstamp i läxor? Lärande sker inte på tu man hand så läxor ger inte mycket om eleverna lämnas själva!
Få tror jag lärarna är som argumenterar mot läxor som läsning, multiplikationsrabblande och liknande automatisering av matematikkunskap och glosor. Men så tror jag inte heller att debatten om läxor, mer eller inte, handlar om dessa ganska solklara fall.
Trenden bland lärare är tydlig! Färre läxor, skolarbetet skall göras i skolan. Det utvecklas till och med helt nya pedagogiska idéer för att kringgå problematiken med läxorna (flipping the classroom). Men varför skulle Björklund lyssna på en sådan trend? Han måste ju veta bättre än dem som har både utbildning och lång yrkeserfarenhet. Han är ju militär. Och av någon anledning har ju det gett honom kompetens nog att leda Sveriges utbildare.

Katederundervisning…Hmmm
1897 publicerade John Dewey Mitt pedagogiska credo. Med huvudtanken i ”learning by doing” har han påverkat undervisningen i över 100 år. Redan då förstod han att elever lär bäst genom att göra och uppleva. Inte genom att sitta och lyssna. Men mer än 100 år gamla tankar om att vi måste koppla ihop skolan med verkligheten verkar inte påverka vår utbildningsminister. Varför skulle de det? Han vet väl bäst! Mer katederundervisning måste vi ha. Men han misslyckas att presentera stöd för detta påstående. Däremot krävs det ju inget geni för att förstå de kortsiktiga ekonomiska vinsterna av att gå tillbaka till en undervisning där eleverna sitter rakryggade i sina bänkar och läser efter läraren, som är en auktoritet som upprätthåller disciplinen med hjälp av hot om aga. Då kan vi ju har 40 elever per lärare igen. Det funkade ju förr. Varför inte nu? Varför måste skolan förändra sin syn på kunskap och lärande bara för att samhället förändras?
Men allvarligt, fråga vilken chef som helst där ute. Vem vill anställa de som gått igenom Pink Floyds domedagsprofetia om skolan? Människor utan egna tankar eller kreativitet, men som kan utföra beräkningar som vilken maskin som helst, bara du presenterar uppställningen på rätt sätt.
Och om inte visionären Dewey räcker som specialist så kan man ju tänka sig att det faktum att politikerna själva, som skrivit läroplanerna med framskrivningar om ”en skola för alla” borde räcka som motargument till mer katederundervisning. För att alla är olika är det väl ingen som ifrågasätter idag? Alla elever lär olika och alla kan inte ta in audiotivt, som man måste kunna för att ta till sig katederundervisning. En del måste få känna, klämma och se. Uppleva och problematisera, söka och testa själva, för att lära. Vi har kommit så otroligt långt på detta område så jag kan inte ens förstå hur man kan påstå att vi bör ha mer av en sorts undervisning i dag. Det blir helt motsägelsefullt. För att inte tala om att det är politikerna som skriver läroplanen och vår nya, Lgr11, har en sådan helt ny syn på kunskap och vad det är, där förmågor framskrivs, att det blir än mer omöjligt at förstå att vi har en utbildningsminister som argumenterar för mer katederundervisning och alltså mer inaktiva elever. Förmågorna måste tränas och det gör de inte genom att sitta och lyssna! Hur tänker du här, Björklund? Jag förstår inte! Det är helt ofattbart.

Betyg i tidig ålder är en annan av Björklunds käpphästar.
Vi tränar och läser, kämpar och jobbar mot formativ bedömning i skolan. En bedömning som inte skall vara summerande, en bedömning som skall ske hela tiden, på olika sätt och inte sammanfattas i en bokstav eller siffra. Vi vill ha bedömning som hjälper eleverna att utvecklas och som förklarar för eleverna vad de skall jobba mer på för att få chansen att nå högsta kvaliten av lärande. Forskning visar att betyg, den typen av summativa bedömning som resulterar i betyg, har motsatt effekt på lärande. Men åter igen tycker Björklund att han vet hur det skall vara. Och jag måste få vara lite fräck nu men, hur kommer detta sig? Han är själv en produkt av en skola som satte mer tilltro till betyg. Och han verkar ju inte alls ha lärt sig hur man kan lära sig. För han bara fortsätter mala på om sitt eget, trots att forskning och yrkesverksamma kan påvisa helt andra saker.

Diciplin och auktoritärer har vi fått nog av!
Den här frågan blir så otroligt konstig. Mer disciplin. Som att det är där skon klämmer. Den klämmer på helt andra liktår inom skolväsendet! Visst är det bra om man har ordning i klassrummet, men att skapa militärrobotar är inte en skolas uppgift. En skolminister som ser behovet av att inskränka på elevernas frihet, demokratiska rättigheter och personlighet i ett skolsystem som skall fostra fria, demokratiska medborgare som har rätt att tycka, tänka och ifrågasätta måste vara i en isvak.

Längre skoldagar = mer dötid.
Men snälla, börja med att se till att eleverna kan få ut det mesta av den tid de redan spenderar i skolan, istället för att sitta av mycket av tiden. Vi har mellan 22-30 elever per klass. På en lärare. När jag startar min mattelektion är kön så lång för at få hjälp redan efter 10 minuter att jag inte hinner beta av kön på hela lektionen. (Om jag vill ge hjälp som faktiskt hjälper, och inte lotsa eleverna.) Förstå vad dessa elever sitter av tid. Börja med att sänka elevantalet per lärare. Då slipper kanske eleverna tappa motivationen å grund av dötid.
Ja, jag menar, seriöst. Fler mattelektioner. Jaha ja, vad ger det då? Högpresterande elever som fortfarande inte får de utmaningar de behöver och står och pockar på den enda lärarens uppmärksamhet för att de är outmanade eller behöver mer att göra samtidigt som de lågpresterande eleverna får vänta på sin tur. Bra lösning? Kom och besök verkligheten!

Att skuldbelägga eleverna ger ingen högra måluppfyllelse!
Vi pratar om en skola för alla. En skola där vi måste sluta säga att problemen ligger hos eleverna, bara för att de är olika. En skola där vi måste hitta vägar att möta elevernas olikheter, möta eleverna där de är. Visst, det kräver mer resurser, men vi kommer att ge fler elever chansen att klara sig genom skolan med huvudet högt och godkända betyg. Är det inte det du vill? å snälla, sluta prata om eleverna som att de måste anstränga sig mer. Vi måste anstränga oss mer. Vi måste ge mer. Vi måste satsa på våra barn! Och då menar jag inte bara lärarna. Jag menar samhället, ni politiker. Ge eleverna en chans att klara sig. Hur svårt kan det vara?

Läs även andra bloggares åsikter om svt, svtdebatt, debatt, Björklund, skolan, pedagogik, disciplin, katederundervisning, learning by doing, John Dewey