Upprördheten över läxor i skolan har sin peak just nu. Den har legat och grott länge men i och med införskaffandet av RUT-avdrag för läxhjälp kom debatten upp mer till ytan. För mig är debatten beklämmande på många sätt. Inte minst eftersom den osar en attityd av att skolan är ensam ansvarig för våra barns utbildning.

Skolan får utså en mångfacetterad kritik från alla olika håll. De senaste årtiondena har skolan ofta försökt försvara sig mot en attityd som tenderar att hävda att skolan är ansvarig för barnens uppfostran. Och eftersom många barn befinner sig i skolan mestadels av sin vakna tid på vardagar kan vi väl konstatera att det är omöjligt att inte uppfostra barn i skolan. Men vi kan väl också enkelt konstatera att föräldrarna bär det yttersta ansvaret för sina barns uppfostran. Utan ett samarbete mellan hem och skola kommer det att vara omöjligt att forma en god uppfostransmiljö för barnen. Och skrämmande vore det om föräldrar inte ville vara de som hade den största delen i att forma sina barn till goda individer. Det är väl ändå det som föräldrarskapet går ut på?!

Detsamma måste ju gälla utbildningen av våra barn?! Att vi är gemensamt ansvariga för deras utbildning, mellan skola och hem. Men i och med denna läxrutsdebatt låter det som att lärande endast sker under skoltid, under ett begränsat antal timmar per dag. Och som att det endast borde ske under skoltid. DET SKRÄMMER mig! Och att föräldrar inte vill vara delaktiga i sina barns utbildning, DET BEKLÄMMER mig!

Det pratas ibland om ett ”kunskapstapp” hos barn och unga idag. Till exempel lästa jag nyss en pensionär som tyckte att vetskapen om fruntimmersveckan var viktig kunskap för våra barn. Det var sådant som hon kunde som barn. Men jag kan försäkra er om att hon inte visste vad hållbar utveckling var som barn, eller hur man kritiskt granskar källor. Och frågan är vad som är viktigast idag.
Men i denna debatt görs föräldrars delaktighet i barnens kunskapsskapande mycket aktuell. Många elever som kommer till skolan saknar så mycket förkunskaper, som man skulle kunnat lära dem genom att endast se till att prata med varandra hemma. Prata med varandra när vi promenerar tillsammans ute, när vi sitter vid matbordet. Det var ju så vi förde kunskap vidare förr. Vi pratade med varandra, och förmedlade kunskap. Så istället för att promenera med smartphonen i ena handen och kommunicera med vänner långt borta måste vi se till att finnas där för våra barn i barnvagnen och svara på deras frågor. Då kanske barnen har en aning om vad fruntimmersveckan är, även om det inte lärts ut i skolan.

Många läxor som skickas hem ger ett bra tillfälle för er föräldrar att se vad som sker i skolan. Hur många föräldrar möter inte lärarna som säger att de inte förstår hur man räknar i skolan och att de därför inte kan hjälpa sina barn? Matteläxor kan vara ett ypperligt tillfälle att få inblick i det! Och när det kommer hem läxor får föräldrar chans att se vad barnen jobbar med just nu och på så sätt kan denna kunskap lyftas i andra situationer i vardagen. Får barnen hem en läxa om återvinning i hemmet kan jag som förälder också sätta fokus på återvinning i vardagen, passa på att vara med och skapa förståelse för detta hos mitt barn när vi möter återvinning i affären eller på andra sätt i vardagen. Läxor skapar på så vid gyllene tillfällen för hem och skola att samarbeta. Men om någon inhyrd skall sköta detta jobb, ja, då blir detta gyllene tillfälle tidsbegränsat (och förmodligen även platsbegränsat). En stark kritik till skolan är att kunskapen inte blir verklig då den sker i tillgjorda former i skolans egna lokaler. Med hjälp från hemmen kan kunskapen bli omsatt i verklighet många gånger. Men med läxrut kommer kunskapen förbli  situationsbunden.

Det finns med alla säkerhet mindre bra läxor där ute, men jag kan försäkra er om att det bara finns goda intentioner bakom den läxan. Men då borde debatten handla om vilka läxor som behövs eller inte behövs, inte om vem som skall hjälpa eleverna med läxorna! För som lärare själv kan jag säga att jag skickar inte hem läxor för att det ger mig någon typ av tillfredsställelse. Läxor skapar mer jobb, så om ni inte vill ha läxan, skit i att göra den då. Men var medveten om att det är ni som sätter gränserna för era barns utbildning! Jag får en sak mindre att rätta så mig skadar det inte. Jag försöker bara göra allt jag kan för att era barn skall få en sådan bra grund att stå på i livet som möjligt!

Om mina barn har det tufft i skolan, då är det min skyldighet som förälder att hjälpa till. Oavsett om det gäller att sitta och traggla multiplikationstabellen eller om det handlar om att vara med i skolan för att förklara hur man uppför sig så man inte förstör för både sig själv och för andra. Det är mitt ansvar som förälder att se till att mitt barn kommer till skolan och att mitt barn förstår varför man måste gå i skolan. Jag som förälder bär det tyngsta ansvaret. Och om jag inte klarar av mina egna barn, hur kan jag då tro att en person skall klara av 30 föräldrars barn på en och samma gång?

Kan vi inte bara komma överens om, en gång för alla, att skolan och hemmet måste samarbeta på alla punkter?! Att både uppfostran och utbildning sker hela tiden, på alla dygnets vakna timmar (och kanske även när vi sover, då vi ofta binder samman på en mindre medvetande nivå) var vi än befinner oss, i vilka lokaler vi än vistas i. Kan vi inte bara komma överens om att föräldrarskapet inte är ett jobb, utan en livsuppgift. Vi kan inte bestämma hur många timmar i veckan vi skall lägga på  att vara föräldrar eller välja vilka delar av våra barns liv vi vill vara med om att forma. Föräldrarskapet är ett tillstånd, ett tillstånd som är beständigt så länge man själv eller ens barn lever. Och i det ingår uppdraget att göra mina barn till de tryggaste och mest framstående individer som jag bara kan – både när det gäller uppfostran och utbildning (som förvisso går hand i hand med varandra). Kan vi komma överens om det?