Skolans Big Brother-dilemma

När jag som bäst sitter och skriver iup:er, diskuterat bedömning och bedömer slår det mig; men spelar det egentligen någon roll då?

Vi bedömer elevernas kunskaper. Klarar de kunskapskraven i matematik för år 3? Kan de namnge de geometriska formerna? Kan de förklara hur de kommer fram till sitt svar? Kan vi säga att de klarar trean?

Nej. Den här eleven kan inte namnge de geometriska formerna. Den här eleven kan inte heller förklara hur denne kommer fram till lösningen och denne kan inte räkna med algoritmer. Den här eleven kommer helt enkelt fram till rätt svar i 90 procent av fallen men eleven kan inte berätta hur. Varken muntligt eller skriftligt. Kan jag då inte godkänna den här eleven? Var går gränserna?

Eller vänd på det. Den här eleven kan lösa alla tal med algoritmer. Men eleven kan inte huvudräkning. Men ett kunskapskrav är att eleven skall förstå vad hen gör när hen räknar och hen skall även kunna förklara det. Men om hen inte kan det då? Klarar hen inte trean då?

Det finns så otroligt många exempel på detaljerade kunskapskrav i Lgr11 som gör bedömningen oerhört svår. För jag måste ju undra; är jag orolig för att eleven inte skall nå framgång i sitt liv för att denne ej kan namnen på de geometriska formerna? Eller oroar jag mig för att hen inte skall bli framgångsrik för att denne ej klarar överslagsräkning i huvudet? Oroar vi oss för att de elever som inte klarar vissa metoder för syslöjd, som inte kan illustrera så att deras budskap framgår eller för att de elever som inte kan skriva en berättelse inte skall klara sig i livet efter skolan?
Nej, det gör vi inte.
Vi sitter här och oroar oss för att de inte skall klara skolan. Livet efter skolan klarar de säkert galant utan just dessa kunskaper. Bara skolan tillåter dem att ta sig igenom skolan med de kunskaper de behöver för att klara sig i livet efter skolan.

Vi slår knut på våra barn och sättet krokben för oss själva! Vi skapar problem som inte finns som vi inte kan lösa själva. En vettig skola måste syfta till att utveckla men endast bedöma det som är relevant för livet utanför skolan. Vi kan inte skapa en praktik där reglerna för att leva inom praktiken skapar unika behov vi själva måste fylla. Vad håller vi på med egentligen? Skolan blir som ett stort Big Brother-hus där problemen bara finns för att vi råkar befinna oss i huset. Utanför verkar de stora problemen löjliga.

Det gör ont i hjärtat, för de som blir lidande är barnen.

Annonser

4 Comments on “Skolans Big Brother-dilemma

  1. Du är så klok Ann! Du sätter ord på precis det jag känner, det här är det absolut svåraste med vårt yrke tycker jag. Det känns skönt att du, säkert fler, tänker och känner lika som jag.
    Det är inte lätt för varken eleverna eller oss lärare.

  2. Håller med föregående skrivare! Sitter och letar bra,vardagliga lärarbloggar och trillade in hit – fullträff.

  3. Detta har jag också tänkt på! Jag är ”bara” lärarstudent, men jag har ändå funderat på exakt varför en elev måste kunna precis allt? Om vi lärare lär ut strategier snarare, så att en elev kan bli självgående och kunna ta reda på det den behöver veta när den situationen uppstår istället? Idag är det så himla lätt att ta reda på information genom en enkel sökning på internet. Men att sålla bland sökmaterialet och kunna känna igen det rätta svaret, det är det man borde lära eleverna hur de ska göra. Eller?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: