Sedan jag började plugga till lärare, vt 2008, och fram till januari i år (2013) har jag varit medlem i Lärarförbundet. Under hösten 2012 var jag också lokalombud på min skola för Lärarförbundet. Jag har alltid ansett mig vara en lärarförbundare, ungefär som när man väljer politiskt parti, man väljer det parti som ligger närmast ens egna grundläggande ideologier.

Men som med det mesta i livet är det svårt att få som man vill hela tiden. Och jag kände ändå att det tillslut fanns anledning för mig att testa vårt andra förbund, Lärarnas Riksförbund. Många har frågorna varit om varför, och från många håll har de kommit. Det är ett inlägg i sig. Kortfattat så berodde det till största delen på att jag upplever att Lärarförbundet centralt inte alltid är Lärarförbunden lokalt. För, som sagt, jag väljer ett förbund som ligger närmast hjärtat men sällan står man för exakt allt som förbundet står för. I mitt fall var det mycket i de lokala förbundets profilering/metoder som inte stod mig närmast hjärtat!
(OBS! Med det INTE sagt att lokalförbundet jag tillhörde inte gör ett bra jobb! Jag säger bara att de inte står för samma saker som jag – och det är två vitt skilda saker! Detta är ingen allmän kritik till lokalförbundet!)

Så från och med januari i år är jag medlem i Lärarnas Riksförbund och jag är även lokalombud för dem. Här får jag lite mer av det jag önskar från lokalförbundet. Däremot får jag ideologiskt sett lite mindre av det jag önskar från centralt håll. Inte heller detta skall se som kritik mot LR, men jag kan konstatera att jag är ”kopplad” annorlunda. Jag förstår inte varför LR står bakom att ta bort kraven på skriftliga omdömen, varför de inte har tagit ett starkare avstånd från betygsfrågan eller varför de inte lägger mer fokus på kvalité och driver frågan om att använda tid som finns på rätt sätt hårdare men istället stödjer förslag av kvantitet genom att stödja tidigare skolgång och mer skoltid för eleverna – det är inte effektivt! Och jag blir riktigt ledsen när Mette Fjelkner går ut och skriver ett inlägg med en sådan positiv och stödjande ton till Moderaternas skolpolitiska förslag som hon gjorde igår efter deras helt ogenomtänkta debattartikel på DN-debatt. Jag tycker att Fjelkners stöd varken är taktiskt, genomtänkt eller bra för skolans fortsatta utveckling! Jag undrar också varför man inte skrivit en stödjande artikel till Socialdemokraternas förslag om mer pengar för att minska barngrupperna. Fackförbundet skall vara partipolitiskt obundet men utåt sett verkar det inte vara så, tyvärr! Och det gör mig nästan mest upprörd – för vi skall inte begränsas i vårt utvecklingsarbete i skolan av partipolitikens rödblåa stolpskott!
(Svårt att inte ta detta som kritik kanske … Men det är min personliga kritik i just dessa frågor, ingen allmän kritik mot förbundet och dess arbete. Inget sätt att försöka få någon att inte välja LR. Herregud, jag har ju själv valt LR!)

Och allt detta har fått mig att fundera. Fundera över om våra fackförbund egentligen är en bra politisk lobbyorganisation för lärarna. För om vi tänker efter så är lobbying inte ett fackförbunds huvuduppgift. Det är en bra uppgift, en nödvändig uppgift, men den hamnar snett när vår fackliga miljö ser ut som den gör idag.

För det första så är det nästan lika långt mellan medlemmarna och de centrala fackorganisationerna idag som det är mellan folket och riksdagen. Lärarkåren är så otroligt stor och innefattar så många olika varianter på yrket att perspektiven blir vitt skilda i olika grupperingar. Och det är så många medlemmar och så många viljor att toppstyrningen slår som en pendel mellan grupperna. Vad fackförbunden lobbar för känns ibland mer som populistiska förankringar än välgenomtänkta förslag. Fort och fel, som en studiekamrat och god vän till mig brukar säga. Ja, det går fort och blir ofta fel. Vi siktar mot samma mål men vägen dit är står som dikotomier mellan förbunden och grupperingarna. Ibland känns förbundens förslag lika ogenomtänkta som politikernas! Vi måste ta oss tid, sätta oss ner, lyssna på resonemang, försäkra oss om vad som är den demokratiska uppfattningen och verkligen tänka igenom vilka förslag det är som kommer att leda oss mot en hållbar skola för både de som arbetar där och för de som skall gå igenom den. Vi måste lyssna på ropen från golvet! Vilka förslag kommer att ta oss i mål? För vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, som bekant!!!

För det andra så blir fackförbunden ibland sin egen fotboja och de sjunker med den i havet av skolans stora behov. Eller som @miaronn twittrade i mitt öra:

@frokenann Instämmer, tror det kan bero på polariseringen. Risk egna profilen blir viktigare än målet: bättre skola och bättre lärarvillkor.

— Maria Rönn (@miaronn) 15 februari 2013

Fotbojan består av både den verksamhet som ligger till grund för fackförbunden men även jakten på medlemmar, och därför precis som Maria Rönn ovan skriver, behovet av profilering.

Om vi börjar med den grundläggande verksamheten som finns inom en facklig organisation så är det att se till medlemmarnas rättigheter och att förhandla fram avtal, där lönen har en stor roll (eller har jag fel?). Lönen blir per automatik en av de viktigaste frågorna för förbunden. Den borde vara det! Men den tar bort fokus från allt det andra viktiga vi måste lobba för i denna komplexa verklighet. Och många är vi som är besvikna på hur lite plats arbetstidsfrågan och barngruppernas storlek fick i förra avtalsrörelsen!

När avtalet sedan är slutet så hamnar förbunden i kläm mellan det avtal de lyckats förhandla fram genom att vara rimliga och förstå att de inte kan få allt och de missförhållanden som fortfarande finns. När man skall se till våra rättigheter hamnar man ofta i ett regelrytteri, ett svart-vitt seende, där det inte finns utrymme för vad som egentligen är möjligt utifrån vår situation eftersom att se till medlemmarnas rättigheter begränsas av det avtal som finns. Förbunden har gått med på avtalet och begränsas således av den överenskommelsen när det kommer till hur mycket kritik de kan utsätta rådande regler och avtal för. När de förlorade sollentunamålet i Arbetsdomstolen om undervisningstiden så är det ju en konsekvens av ett avtal de själva valt att sluta. Och försök att utsätta domen för hård kritik blir lite som att bita sig själv i svansen.

Taktik är en annan sak som förbunden måste ta i beaktande. De måste välja sina strider och invänta tid. De måste stödja en del mindre bra förslag för att få igenom andra. Förbundens arbeten är i allra högsta grad precis som ett politiskt spel, och det begränsar oss när vi vill bli hörda!

Sedan har vi profileringen. Att vi har två förbund är en absolut Akilleshäl. Personligen vill jag inte ha två förbund, men jag vill inte heller ha ett förbund på det sätt som Lärarförbundet vill. Vi är en stor kår med många olika perspektiv och min ståndpunkt är att man kan dela ett par av dessa perspektiv i två olika grupper för att skapa förbund som får möjlighet att kämpa för det som är viktigast för just sin yrkesgenre och där medlemmarna får chans att bli hörda från golvet. Att kämpa för alla blir för stort. Men att kämpa i splittring, som nu, blir omöjligt! Hur gärna vi än vill erkänna det så finns det en stor skillnad mellan den del av vår yrkeskår som styrs av kunskapsmål och den del som till en större del styrs av ”hela barnet”. Jag vet, vi vill också se hela barnet, vi som styrs av kunskapsmål. Och vi behöver det. Men som det ser ut just nu, med alla krav, kan vi inte göra allt. Kanske är det dags för en förändring i skolan, där två tydliga yrkesgenrer utkristalliserar sig. En med fokus på kunskapskrav. En annan med fokus på sociala färdigheter. Och så låter vi tjänstemännen sköta tjänstemannarollen! Och i den processen blir två fackförbund mot samma mål men med olika fokus en självklar del av kartan.

Jag tror på idén om fackförbund. Jag tror att fackförbund är viktigt och jag tycker att alla skall vara med i ett fackförbund. Men jag tror inte att vi kan nå ut till fullo via våra fackförbund. Och därför har en idé börjat födas!

På grund av alla ovanstående orsaker tror jag att vi lärare behöver organisera oss. Vi behöver en lobbygrupp som ser till att politiker och fack hör vad vi tycker och säger. En grupp som vågar gå över gränserna till både partifärger och förbundsfärger – med lila flagga! En grupp som kan komma från golvet. Som gör sitt yttersta för att samla så många röster vi kan i debatterna. Som sammanfattar och vågar se ur olika perspektiv. Som vågar resonera och vrida och vända åt alla håll. Som vågar föreslå ett kontroversiellt ställningstagande om det visar sig att det leder till målet på bästa sätt. Som låter alla höras på samma plattform – även om de tycker olika. Som kräver att bli lyssnade på! En grupp som kräver vår rätt! En grupp som kräver elevernas och barnens rätt! En grupp som inte begränsas av att ha huvudmännen som motpart i förhandlingar. En grupp där vi jobbar tillsammans för att skapa en bättre skola, alla tillsammans. Inte istället för – utan som komplement till! Ett Lärarnas Altetrnativ! (#läraralt)

Ni finns redan många här ute i det utvidgade kollegiet som gör just detta, varje dag hela tiden, via Twitter, Facebook och era bloggar. Vi måste bara samla oss, så vi syns!

Högst skall vi skandera vid kravallstaketens cyberborg! Högt skall vi ropa En hållbar skola för alla!

Är du med?

(Jag vill ge cred till @cyrran, som hjälpt mig att gå från tanke till handling. Jag har en tid nu pratat om detta men det var först efter vårt samtal, våra bollanden, och med dina briljanta tankestöttor som jag fick ihop hela bilden. Vårt samtal handlade kanske inte just om detta, men det gav mig en bredare bild om att det faktiskt skulle kunna vara genomförbart! Tack! Jag hoppas att du inte misstycker!)

Läs även andra bloggares åsikter om #läraralt, läraralt, lärarnas alternativ, lärarnasalternativ, skola, utbildning, lärarförbundet, lärarnas, lärarnas riksförbund, LR, skoldebatt, lobbygrupp