Jag läser och hör ofta att vi lärare bör tala väl om skolan, sluta gnälla, för annars bidrar vi till att ingen vill bli lärare. Kritiskt lagd som jag är tänker jag att det inte beror på oss lärare, att vi berättar som det är, att ingen vill bli lärare idag – det handlar om våra huvudmän! Vi måste kunna säga som det är – att lärarnas villkor i många fall är ohållbara och att vi har fått nog. Annas kan det aldrig komma till stånd någon förändring.

Men just det ja – förändringen – där har vi essensen av något helt fantastiskt & positivt i skolan. För jag har sällan mött så många som är så villiga att avsätta så mycket fritid för att komma till stånd med förändring i sitt arbete. Där har vi den ultimata kraften inom skolan – i yrkeskåren.

Jag har aldrig stött på en yrkeskår villig att lägga så mycket fritid för att utvecklas och hjälpa företaget där se jobbar (alltså skolorna och kommunerna) att bli bättre.
Jag har aldrig mött ett engagemang som detta, på obetald arbetstid.
Sällan har jag skådat en sådan förkovringsvilja på obetald arbetstid.
Allt detta trots ständig kritik om gnällighet och misslyckande. Trots ”bossar” som närmast motarbetar med det ena oförankrade förslaget på det andra. Och ”bossar” som kritiserar.

Säg inte att lärare gnäller hela tiden. Det är inte gnäll, det är försök att förändra. Och för att förändra krävs det att människor öppnar ögonen för det som inte fungerar. DET är vad lärare, rektorer och andra brinnande skolhjärtan försöker göra idag. De skriker för full halls, även om ingen tycks lyssna. Men det som sker just nu, kommer ingen att kunna stänga ute. Nu drar vi upp volymen så att alla måste höra. Nu startar #skolvåren på riktigt!