Jag är fortfarande ganska ny i det här yrket, det skall vara sagt! Jag har mycket att lära och får viktiga läxor varje dag.

Den senaste tiden har det blivit uppenbart för mig att min ambition kan vara det krokben som fäller mig. Det är en hård läxa som ger upphov till viss uppgivenhet.

Men jag är inte beredd att svälja hela kakan.

Jag har skrivit en del om det tidigare, om chefer som skriar ”sänk din ambitionsnivå” när man påtalar en orimlig övertid utan kompensation. Och om frustrationen det ger att få en sådan kommentar när det enda man gör är att jobba för att alla skall klara alla kunskapskrav! Vem skall försvara lilla mig när föräldrar, och samhället, undra varför jag inte lyckas ta mina elever i mål?

Dilemmat här blir ännu större när föräldrarna tycker att jag har en för hög ambitionsnivå. När jag skall förklara att det står i våra nationella dokument art eleven skall klara dessa krav. Och föräldrarna inte tycker att just det kravet är så viktigt.

När jag inser att jag faktiskt själv inte kan förklara varför just det kunskapskravet är så viktigt. För nog tror jag att eleven kommer att klara sig i livet, i samhället, utan just den kunskapen. Kanske kommer hen inter att klara skolan, men hen kommer att klara sig utanför skolans väggar helt förträffligt.

Det är en tung insikt att få, att inse att man har för höga ambitioner för att klara sitt uppdrag. Och att man har för höga ambitioner för att kunna motivera dem. Speciellt när ens enda ambitioner är att alla eleverna skall få klara alla kunskapskrav.

Och egentligen; det är ju inte mina ambitioner – det är ju samhällets ambitioner. Det är bara mitt uppdrag.
Mitt omöjliga uppdrag.