”Varför är aldrig de lärarna med sina elever i matsalen?”

”Ni måste sluta prata med varandra när ni är rastvakter!”

”Vart var hen när hens elever bråkade då?”

Känner ni igen det? Snacket om latmaskarna? Snick-sacket som ständigt och jämt surrar likt bin i korridorer, på möten och i lärarrummen.

Ingen säger det rätt ut. Jag tror faktiskt till och med att de flesta inte tänker på vad tolkningen av denna typ av diskurs blir.

Men det är en riktigt farlig diskurs!

Mellan raderna av frågorna om var arbetstagaren som egentligen borde varit där ligger tolkningen att personen i fråga inte sköter sitt jobb. Och jag vill hävda att det inte bara är naivt och kontraproduktivt att delta i denna diskurs – det är också förbannat onyanserat och det svartmålar en yrkesgrupp som varje dag kämpar för att få nog med tid till sina ålagda arbetsuppgifter.

Det är dags att börja granska hur vi själva talar om våra kollegor, om vårat yrke, och vilka konsekvenser det får i ett större perspektiv!

Om jag är ute på min rastvakt och fröken x inte dyker upp, vad är det första jag tänker då?

Tänker jag: Fröken x sitter säkert och konflikthanterar någonstans. Fröken x har säkert sprungit på sitt första toalettbesök för dagen. Hur som haver så är jag säker på att Fröken x bollar med någon av alla de 50 jongleringsbollarna som hen skall klara av under sin yrkesvardag. Det finns säkert ett giltigt skäl för att Fröken x inte är just här just nu, eftersom läraryrket inte ger tid till alla uppgifter som en arbetsdag erbjuder.

Eller tänker jag: Fröken x, var är hen? Varför är hen inte ute? Jag skall minsann gå och berätta för hen att rastvaktandet ingår i arbetsbeskrivningen och man måste faktiskt sköta sitt jobb?!

Tyvärr möter jag allt för ofta tänk nr. 2. Och detta inte bara från utomstående, som möjligen skulle kunna ursäktas för att de inte är insatta i komplexiteten som finns i en lärares vardag; att både sluta en lektion kl. 12 och att hen skall gå sist ur klassrummet men vara först till matsalen och se till att alla elever får hjälp med maten. Nej, tänk nr. 2 verkar allt för ofta vara ett infostrat tänk som kommer med titeln och bärs vidare i kulturen.

Jag möter fler lärare som är benägen att tänka att Magister Q minsann inte klarar sitt jobb som lärare eftersom Magister Q oftast är sen till matsalen än lärare som visar förståelse för den komplexa vardag de själva försöker jonglera med varje dag.

Och jag blir oheligt förbannad. Det enda vi gör när vi väljer att se på våra kollegor genom latmasksdiskursen är att vi härdat grunden till den redan så cementerade synen på hur lärare inte sköter sina jobb. Vi ger ledning och huvudmän, chefer och föräldrar, media och övriga samhället mandatet att fortsätta hävda att lärare är latmaskar som bara har lov och aldrig behöver arbeta. Klart som korvspad att alla tror de kan bli lärare – att ingen vettig människa vill bli lärare – och att yrkets status sjunker. Kvar blir bara kontrollerna som minsann skall sätta piskan på de latmaskar som rör sig innanför skolans väggar.

Vi MÅSTE börja förmedla bilden av hur vårt yrke ser ut! Vi kan inte ena dagen hävda att vi har mer än vi hinner med för att nästa dag klanka ner på kollegorna för att de inte hann med en av arbetsuppgifterna!

Hela diskursen är så enormt motsägelsefull! Vi får inte tid till gemensamma möten eftersom organisationen inte gör det möjligt. Men det är ok för de informella korridorsmötena är en del av skolans kultur och 50% av all information som delas, delas just i korridorerna. Men då måste man hinna stanna i korridorerna också! Man kan inte börja en lektion 11 när man slutar en lektion kl. 11. Man kan inte heller få onda ögat av kollegor för att man inte hinner med att komma till matsalen innan eleverna ätit upp. Precis som att vi inte kan förväntas att få alla elever i ”mål” om vi, trots att alla inte är i mål, uppmanas att sänka våra ambitioner eftersom vi jobbar för många timmar.

Och inte minst; hur ofta får vi inte höra att vi skall prioritera i våra arbetsuppgifter när det är för många? (Och för många blir det ofta …) Kan jag då verkligen, som kollega, veta bättre hur Fröken x och Magister Q skall prioritera i sina arbetsuppgifter för att det skall bli bäst för deras elever? Och för dem i deras yrke? Har jag den insikten?

Problemet är snarast att det är omöjligt att prioritera, för allt är viktigt. Och allt får konsekvenser för eleverna och mitt yrkesutövande på antingen kort eller lång sikt. Väljer jag rastvakter kanske det är 15 min på en lektion som fallet bort. Eller kanske är det min egen rast. Eller toalettbesöket. På lång sikt kam det vara elevernas möjligheter att uppfylla kunskapskraven. Eller min egen hälsa.

Jag har ofta hört att vi inte skall prata illa om läraryrket. Vi måste lyfta det positiva, annars vill ingen bli lärare! Uppmaningar jag aldrig riktigt förstått. För framför allt måste vi prata sanningen och kämpa för att det skall bli bättre. Vi kan inte kuvas att inte lyfta missförhållanden bara för att yrket får dålig status.

Däremot vill jag vill uppmana alla kollegor där ute att sluta anta det värsta om era kollegor. Sluta ge en sådan skev och förenklad bild av läraryrket som att det bara är att skita i sina arbetssysslor! Rannsaka er själva! Fundera hur ofta ni springer för att hinna med. Hur ofta ni får konflikthantera så att 30 min av en mattelektion går bort. Hur ofta ni får prioritera bort er egen rast. Och ta era kollegor i försvar! Förklara för de som inte förstår att det inte är så enkelt som att bara dyka upp och bara göra det som står på schemat.

Det är hög tid att vi byter ut den illaluktande latmasksdiskursen mot den kollegiala verklighetsdiskursen!