Skolans idoleffekt

Det är samtalstider – IUP-tider. Faktum är att jag är i slutet av samtalstiden. Och det finns ingen gång på året som jag tvivlar så mycket på mitt yrke som jag gör just under samtalstider och IUP-skrivande. Och denna termin mer än någon gång tidigare.

Jag sitter i klassrummet och förbereder mina samtal. Jag har en 3:a och det extra momentet för terminen är att jag går igenom Nationella Proven. Hur har det gått för eleven? Visar proven något nytt, något jag inte redan visste? Vad är elevens starka sidor? Vad är elevens utvecklingsområden? Når eleven alla kunskapskrav i 3:an?

En annan dimension för terminen är just att vi nått slutet på 3:an. Det finns liksom inte någon tid kvar, är känslan, att fylla i hålen. Jag kan inte säga att vi skall öva mer på det där så att vi får ”bocka av” det kunskapskravet för nästa gång de sitter på ett sådant här samtal är det helt nya krav som visas upp. Kraven för 6:an. De kunskapskrav som nu ej blir ”avbockade” kommer för alltid att hänga i luften.

Jag vet, i en ultimat värld skulle uppföljningen inte se ut så. Men nu lever vi inte i en ultimat värld. Faktum är nog att det är precis tvärt om. Vi lever i något slags parallellluniversum till en ultimat skolvärld.

Nationella Proven visar inget mer än det jag redan visste. Och istället för att undervisa i två veckor har vi då lagt tid och energi på att prova barnen. Visst, Skolverket och andra förespråkare vill gärna framställa Nationella Proven som en ”undervisning” men det är ren och skär bull-shit. Ja, om det inte är så att man vill styra min undervisning till att vara massor med uppgifter som eleverna får, som vi inte går igenom innan eftersom vi inte vet exakt vad vi skall jobba med och där jag är vakt istället för lärare. För jag får ju inte heller hjälpa barnen med att förklara uppgifter de inte förstår och som de känner att de inte har grepp om än.

Av de cirka två och en halv veckor vi ägnar åt proven så är det på sin höjd en dag som kan kallas för lärande. Det är den tid det tar för oss att tillsammans gå igenom proven och diskutera lösningar med mer, effektiv tid. Och så sett har vi då ändå slösat bort minst två veckors tid för undervisning i slutet av 3:an.

Det borträknat all den tid och energi vi lärare lägger på att förbereda proven och efterarbeta. Tid vi skulle kunnat använda till bättre planerad undervisning och stöd.

Så sitter jag där på samtalet med föräldrar och elever och det är dags att summera, hur ligger eleven till i förhållande till kunskapskraven?! Och det är här jag pausar ur. Jag tar ett steg ut från min egen kropp. Jag vill inte riktigt vara närvarande. För nu sitter den här fantastiska individen framför mig, individen som kommer att uträtta stordåd i framtiden, och berättar att hen inte kommer att klara alla kunskapskrav i 3:an.  Och jag undrar för mig själv vad det egentligen betyder. Vad kommer det där enskilda kunskapskravet att innebära för just den här eleven i sitt liv? Förmodligen ingenting. Ingenting mer än att hen som 9- eller 10-åring satt och lyssnade på sin lärare berätta at hen inte är ”bra nog”. För det är så informationen kommer att tolkas. Att man inte är bra nog.

Jag funderar också vad det innebär rent praktiskt. Den här eleven, liksom de som klarar alla kunskapskrav, får ett antal fokusområden. Saker hen skall fokusera extra mycket på. Eleven får också synliggjort sina starkaste sidor, precis som alla andra. Och till hösten startat hen i 4:an, precis som alla andra, med nya kunskapskrav i siktet. Det här kvittot på att hen inte räcker till stoppas i en mapp. Vi går vidare i våra liv.

Just nu, just som det ser ut idag, tror jag att det är här lärarnas superhjältekraft sitter. Vi ser att det finns ett systemfel och vi gör allt vi kan för att skydda eleverna från det. Tyvärr legitimerar systemet sig självt, genom att godkända och goda betyg behövs för att alla dörrar skall stå öppna efter nian. Därför måste vi göra allt vi kan för att rätta till problemet! Så länge får vi kämpa underifrån, med att lyfta och stötta, hjälpa och heja.

Detta låter kanske hopplöst. Men det är egentligen inte meningen. För det går att vända på steken. För visst är det ganska hoppfullt att veta, att även fast skolans verktyg är långt ifrån perfekta och även fast vi lever i en ‘inperfekt’ värld så kommer fantastiska individer ur skolan varje år. Vi får bara se till att vi inte låter de rigida ramarna trycka ner eleverna.

Skolan blir närmast lik musiktävlingen Idol – där alla tävlande helst vill komma tvåa eftersom tvåorna får chans att blomma själva och göra sin egen grej medan ettorna mallas in i industrins tänk om hur en Idol skall vara. Och oftast går det bäst för tvåorna!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: