Mitt ‘någonting’ är relationerna

Jag är inte den perfekta läraren. När jag läser alla åsikter om hur en lärare bör vara, vad en lärare bör kunna och vad en lärare inte borde göra blir jag ibland uppriktigt orolig och undrar om jag ens är en bra lärare. Men så sansar jag mig och tänker att jag ändå är en ganska bra lärare. En lärare som gör det bästa jag kan varje dag.

En perfekt lärare, en som aldrig gör några fel, en sådan lärare tror jag inte finns. Däremot är jag säker på att alla lärare gör något bra. Alla lärare där ute är exceptionellt bra på någonting. Det gäller bara att hitta sitt ”någonting”.

Mitt någonting är mitt förhållningssätt till eleverna. Flera av dem som besökt mitt klassrum har framhållit just det – att jag och eleverna har en skön ‘vibe’. Något jag är mycket stolt över.

Jag känner igen den beskrivningen även utanför klassrummet. När jag ‘umgås’ med barn annars, vänners barn eller mina systerdöttrar, så har jag alltid fått höra att det är någonting speciellt med relationen jag och barn får med varandra. Vilket har fått mig att fundera över vad det kan vara som gör att jag får en god relation med barn i min närhet.

Jag tror att det beror på att jag ser barn som mina jämlikar. Barn är inte individer jag får bestämma över hur som helst bara för att de är yngre än mig. Jag måste visa samma respekt mot barn som jag gör mot vuxna. Jag kan inte svara ”därför” på barns ”varför”, precis som en vuxen aldrig skulle acceptera att jag svarade så på deras frågor.

Det är viktigt att vi visar barn respekt nog att låta dem komma till tals. Vi måste lyssna på dem och dras argument. Vi kanske inte ‘köper’ deras argument, men då måste jag ta mig tid nog att förklara varför argumenten inte håller. Varför skall de annars ta sig tid att göra som jag säger?

Ett typiskt exempel är när barn leker i deras värld och den världen inte är speciellt bekant för oss vuxna. Till exempel kan vi ta teve-spel, som ofta får många vuxna att skaka på huvudet, skrika om timmar att sitta framför teven och diverse annat. För att kunna förstå barnen måste jag sätta mig in i deras värld, även om jag inte egentligen är så sugen att spela teve-spel. Men det handlar inte om att spela teve-spel, det handlar om att vilja ta del av barnens verklighet och förstå dem i relation till den. Om jag inte spelat teve-spel kommer jag ha svårt att förstå att jag måste börja 15-20 minuter innan de skall avsluta spelet och förbereda dem på att det är dags att avsluta. Varför, undrar du kanske. Därför. Nej, jag bara skojar. Jo, för att teve-spel är hårt arbete för att ta sig fram, bana för bana och för att det kan ta en god stund att komma fram till nästa ”checkpoint” där man kan spara i spelet så att det hårda arbetet inte går förlorat.
Det här är inget bra exempel för en klassrumssituation men det är ett exempel som de flesta föräldrar idag kan relatera till.

Barn är inte till för att göra mitt vuxna liv bekvämt när jag blir pensionär, de är till för att leva sina egna liv och vara med i den utvecklade världen som vår framtid består av. Förhoppningsvis är de med och aktivt utvecklar världen. Och de skall fostras till demokratiska medborgare som är fria att ta egna demokratiska beslut, förhoppningsvis vet de hur de skall ta välinformerade beslut. De vet förhoppningsvis också att de skall ifrågasätta och undersöka själva, inte följa bara för att någon påstår något. Och de skall inte acceptera att bli bestämda över och kuva sig för andras håra viljor. Detta kräver barn som ifrågasätter och får ifrågasätta. Det kräver också att vi vuxna funderar över vad vi egentligen måste bestämma över i barnens liv och på vilka grunder vi tar dessa beslut.

Jag har skrivit om min framtidsvision för skolan på #skolvårens blogg, www.skolvåren.se. Där tar jag upp just detta, att i min vision om en framtida skola är det ingen som tjatar på en elev att denne skall ta ut tuggummit ur munnen på lektionen, eftersom det inte har med den andra parten att göra vad eleven har i munnen. Varför skall det störa mig? Varför skall jag bestämma över vad eleven har i munnen?

Detta är ingen enkel materia. Var vi drar gränserna för vad vi bör bestämma över kommer det att finnas nio miljoner olika åsikter om. Att skapa en avslappnad relation till varandra är inte heller helt enkelt. Det kan vara svårt att balansera på den där fina linjen mellan att vara läraren/vuxen som sätter gränser och läraren/vuxen som ser sig själv som jämlik med barnen. Men bara för att det är svårt betyder det inte att vi skall undvika att jobba med det. Många saker är svåra i våra liv, viktigt är att vi synliggör dem och håller debatterna vid liv.

Framför allt handlar det, i detta fall, om att låta barnen vara delaktiga i dessa diskussioner. Att låta barnen få fråga och få svar. Allt för att skapa en respektfull och god relation tillsammans.

Det här var mitt ‘någonting’. Vad är ditt ‘någonting’?

Advertisements

One Comment on “Mitt ‘någonting’ är relationerna

  1. Nu är ju inte jag lärare men jag har ett någonting för det. 🙂
    Jag tror att en del av det som är mitt någonting är min förmåga att vända på perspektiven. Och det gagnar även mig själv.

    Tycker du ska fortsätta arbeta på ditt någonting, för det är verkligen något du är väldigt väldigt bra på!

    Kram på dig min vän, dina elever har tur som har dig till lärare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: