Som många av er vet, men ifall någon missat, så startade jag initiativet #skolvåren tillsammans med tre andra kvinnor i februari i år. En rörelse som är större än några sammanfattande meningar men där det som driver mig mycket är den frågeställning vi envisas med att ställa i tid och otid, i självklara form och i mindre väntade forum.

Varför skola?

Den här frågan stöter ofta på patrull. Några tycker att svaret är så självklart att det blir en löjlig fråga. Andra tycker att frågan inte leder någon vart. Någon anser den vara av filosofisk karaktär. Och ytterligare några tycker att frågan istället bör vara ”Varför lärande?”.

För mig är frågan perfekt i sin karaktär.

”Varför, det är världens viktigaste fråga.” Mina tredjeklassare jag släppte i våras har hört detta sedan de gick i ettan. Att ord behövs, att vårt språk fungerar som artefakt för vårt tänkande, är ingen nyhet. Och för att utveckling skall ske är just ordet, begreppet, varför den bästa artefakt vi har. Vi måste hela tiden ifrågasätta vår egen verklighet, våra egna sanningar och vår bild av världen. Gör vi inte det kommer vi att ta saker för givet baserat på tradition och utvecklingen uteblir. Så även om svaret ter sig självklart så kan aldrig något bli så självklart att frågan varför blir löjlig.

Varför är också ett sätt att söka motivation för det vi gör. Att ifrågasätta vår egen verklighet behöver inte ha som syfte att kritisera, syftet kan likaväl vara att motivera. Med frågan varför försäkrar jag mig om att det jag gör har en fast grund. Att jag vet vad jag gör och varför jag gör så. För en nyckel till kunskap är synliggörandet av kunskapen och kunskapen kan synliggöras med hjälp av frågan varför. I svaret på frågan kan även kunskap vi ej visste att vi besatt få konturer. Frågan varför kan därför aldrig bli löjlig.

När jag ställer frågan varför till andra kräver det en motprestation; ett svar. Min fråga kräver att den tillfrågade vet vad den sysslar med. Vi kan se på frågan i en sådan basal form som i en konfliktsituation. ”Varför gjorde du så?”. Vad kan vara mer avväpnande?

Jag lyssnade nyligen till Ante Runnquists semesterprat i Skolsnack. Där berättar han om pedagoger som gjort avtryck i hans liv. Och när han berättar om insikten han fått av lärarinnan som, efter att ha fått honom att medge att den inlämnade uppgiften inte var det bästa han kunde, frågar ”Varför lämnar du in den till mig då?” – där har vi kraften i det som ej blott kan avfärdas som ett ord.

Jag vill här hävda att frågan varför varken behöver vara filosofisk till sin karaktär eller låter sin mottagare komma undan utan krav på motprestation. Frågan varför är den renaste formen av ett utvecklande tankeverktyg och rätt använt, rätt uppfattad, kan den ta oss hur långt som helst.

Och ordet skola då? Borde vi inte prata om lärande?
Jo, det borde vi! Men frågan ska lyda ”Varför skola?”.

”Varför skola?” pekar på just det komplicerande förhållandet som finns mellan lärande och skolverksamhet idag. När vi frågar oss ”Varför skola?” tvingas vi fundera över varför vi just har skola idag. Och många kommer att svara ”För att lära.” vilket då tvingar oss att fundera på om skolan verkligen är en organisation för lärande. Vågar vi fundera över det, då kommer vi också snart inse att vår organisation för lärande har stora utvecklingsbehov.

Se det här klippet. Det visar varför just frågan ”Varför skola?” är perfekt i sin utformning.

Se också Simon Sinek berätta på TedTalk om varför man alltid ska börja med varför.

Läs även andra bloggares åsikter om varför, varför skola, lärande, skola, Skolsnack, why, start with why, Simon Sinek, #skolvåren, skolvåren