Löparna, målgångarna och de som blir över

Vi har jobbat med trädarter på No:n. Ett ämne som inte direkt fått alla mina 50 elever att stråla med stjärnglans i ögonen, trots mina försök att göra det intressant. Men nu i veckan tryckte jag deras trädböcker som de skapat med iPads. Och ni skulle ha sett ögonen på eleverna då, när de fick sin egenproducerade tryckta bok i handen.

– Jag blir så stolt över er när jag läser era böcker. Det har varit så roligt att få läsa om hur ni beskrivit träden, innan ni ens hade läst om dem. Ta hem era böcker och visa era föräldrar. Var stolta!

Elever som mer eller mindre högljutt protesterat under processen, som inte alls tyckt att det varit speciellt roligt att lära sig om olika träd, log stolta och räckte upp handen:

– Innan vi gjorde det här kunde jag ingenting om träd, men nu kan jag massor.

Det började kännas så där fantastiskt. Den där känslan som jag endast upplevt i min roll som lärare. Och jag kände ett läge öppna sig:

– Kom ihåg det här! Kom ihåg hur det känns just nu, när ni inser att ni lärt er så mycket. Visst känns det bra?

Huvuden som nickade. Jag fortsatte:

– Vet ni, jag tycker inte alls om att springa. Usch vad tråkigt och jobbigt jag tycker att det är! Men – jag älskar att komma i mål. Jag älskar att gå i mål och veta att jag gjorde det, jag sprang hela sträckan, även om jag inte alls hade lust eller ork att göra det från början. Och det var så värt att kämpa bara för att komma i mål! Det här är likadant! Det kanske inte var så kul att göra jobbet, men visst är det en skön känsla nu när ni gått i mål?!

Konstpaus.

– En del människor älskar att springa. Hur knäppt jag än tycker att det låter så är det faktiskt så. Ni har en kompis som älskar det i en annan klass. Hen kan springa hur mycket som helst. Att komma i mål är inte grejen för hen. Det är väl okej, men ibland skulle hen nästan önska att det inte fanns ett mål för att hen vill fortsätta springa. Och så kan det också vara. Ibland är det vägen dit, jobbet, som är roligt, och då blir målet mindre viktigt. Så kommer det också att kännas med skolarbetet ibland. Och ni kommer att tycka olika. En del av er kommer att tycka att det är målet som är roligast, andra kommer tycka att det är processen som är bäst. Och nästa gång tycker ni tvärt om. Och när ni inte tycker att processen, jobbet, vägen dit, själva springningen är rolig – kom då ihåg den känsla ni har idag, hur det kändes att gå i mål. Kom ihåg att jobbet var värt det för att få känna känslan av att komma i mål.

Det var en bra dag att vara lärare! Jag hade fått med mig nästan hela klassen. Och det spred sig en känsla av stolhet i hela klassrummet. Jag hade fått med mig dem. Jag hade fått chans att förklara något viktigt. Det var lycka. De flesta gick hem, stolta och glada, med en god känsla.

Ändå gick jag hem och var fundersam. För några få böcker låg kvar på bänkarna när barnen lämnade klassrummet. Några få valde att inte ta med dem hem. Några få av dem brydde sig inte om att deras bok blev liggandes på golvet och samla fotavtryck.

Jag nådde dem som tycker om att gå i mål. Jag nådde dem som lockades av processen. Hur ska jag nå dem som inte bryr sig om varken eller? Hur motiverar jag dem som inte ens bryr sig om att gå i mål?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: