Att gräva där jag står.

Jag är ej intresserad av motkrafter. Jag tror på medkrafter. Därför tror jag också att vi kan verka på olika våglängder samtidigt.

För mig, som lärare i skolans system, är det viktigt att förhålla mig till det som är. Det finns många som säkert tänker att ”Nej, det är det inte”. Jag håller ej med.

Hela poängen med att ha styrdokument är att de ska styra. Att säga att de ej har betydelse är att säga att de ej behövs. Och det är ett annat samtal! Så länge de finns vill jag med bestämdhet hävda att de ska vara relevanta.

När jag klev in på universitetet för att studera till lärare fylldes jag på med inspiration och den fantastiska kraften tände en eld inom mig, som flammade mer och mer för varje dag.

När jag klev ut på golvet, som det så industri-inspirerat och talande brukar kallas, när jag klev ut på klassrumsgolvet hade jag många verktyg för att lyckas med mig. Jag hade också inspiration och en stark vilja att bli den bästa läraren någonsin skådad och mina elever skulle med lycka rusa till sitt forum för utveckling varje dag. Jag var i eld och lågor!

Det visade sig snart att det var svårt att få stjärnögonen att tändas. I alla fall för mig som tog det för så självklart att allas ögon hela tiden skulle lysa av stjärnljus. Istället för att, som jag hoppats, fått med mig verktyg för att skapa magi i klassrummet genom min utbildning visade det sig att min utbildning snarare begränsade mina möjligheter. Fler stjärnögon var tända under min vikarietid. Mina flammor fick syrebrist och blev lågor.

Inte för att utbildningen varit dålig, men för att det enda som verksamheten, organisationen, systemet verkade vilja få ut av mig var de sidor av min utbildning som snarare begränsade möjligheterna till individuellt och kreativt lärande än gynnade dem. Alla begränsningar, all staket som står i vägen för oss när allt vi vill är att springa på de gröna vidderna.

Jag lappade och lagade ganska länge. Jag jobbade i snitt 55 tim / vecka eftersom min tid aldrig verkade räcka till för att se varje barn. Jag lämnade uterummet och gick in mellan fyra väggar.
Och jag funderade…Hur kommer det sig att jag inte får till det?

Här kan man tänka att det helt enkelt beror på att jag är dålig på mitt jobb. Men jag är anti jante så jag tänker här och nu konstatera att jag är inte en dålig lärare. Mina elever tycker om att lära med mig (för det mesta) och jag har många positiva referenser från föräldrar att luta mig tillbaka på.

Så började jag se mig omkring. Och det jag såg, och fortfarande ser, är en enorm styrka. Jag ser en sådan kraft innanför skolans väggar, så många fantastiska elever och pedagoger, hur kan det gå så fel? Och då stod det klart för mig; det är ej hos eleverna eller pedagogerna problemet ligger. Problemet är att de verkar inom ett system som boxar in kraften och som instängd istället för frisläppt tynger kraften ner alla inom organisationen istället för att lyfta dem.

Jag insåg att vi kan gräva hur mycket vi vill där vi står – vi kommer ändå endast hit och ej längre!

Det slog mig att vi tittar på fel saker. Att om betygen är för dåliga och PISA-mätningarna är för låga – då är det en reflektion på de som formulerat våra styrdokument. Precis som att låga resultat i en klass ska resultera i reflektion över lärarna undervisning så måste låga resultat i ett land vara reflektion för de som styr. De styr på fel sätt, gör fel saker och behöver testa nya sätt! Så enkelt är det!

Så under tiden jag gör det bästa jag kan utifrån det som är kommer jag att göra mitt allra yttersta för att förändra systemet! För jag nöjer mig ej med hit – jag vill så mycket längre. Och jag tror att vi kan SÅ mycket bättre!