Släpp kraften fri det är vår

När jag klev in som vikarie i skolans värld, hösten 2007, så möttes jag av så oerhört inspirerande och profesionella pedagoger. Jag möttes av en yrkeskår som hela tiden sökte plats för samtal om hur de skulle kunna hjälpa barnen att nå sin fulla potential. Jag möttes av yrkesskickliga som tog varje tillfälle i akt för att reflektera, omvärdera och omstrukturera så att de skulle kunna nå varje individ.

Inspirerad klev jag in på lärarutbildningen, vårterminen 2008, för att gå från journalist till lärare. Och jag älskade min utbildning. Vi vände och vred på teorierna, lekte under fallskärmar, återvann mjölkkartonger för att skapa lärstilsmaterial till varje elev, byggde teman med lek och skratt, prövade lektionsformer, gav respons och utvärderade. Jag fyllde min pedagogiska ryggsäck till bredden och lågan blev så till en flammande eld.

Visst, det var lätt att vara kritisk mot många av de lärare som redan var gamla i gården där vi snart skulle flytta in. Vi stod ju där, med hela ryggsäcken packad, inspirerade och klara, redo att ge oss ut och tända stjärnögon. Det var svårt att förstå hur den svenska skolan kunde vara så dålig när det fanns så mycket god kunskap om hur vi skulle kunna bygga en skola i världsklass.

Min själ stod i brand när jag gav mig ut på äventyret. Höga ambitioner – alla ska med – och en fullpackad ryggsäck. Jag hade till om med en reservväska. Jag klev in och tände stjärnögon, tog med mig eleverna på mitt livs äventyr, och jag var överlycklig. ÄNTLIGEN.

Det tog bara någon månad innan praktiken kom ifatt teorin. Det tog bara någon månad för högarna av sysslor att växa och ta utrymme i min redan överfulla ryggsäck. Efter ytterligare någon månad slog förvirringen in – vad höll jag på med. Tredje månaden in flammade eldsjälen, i brist på syre, inte lika vilt. Fjärde månaden insåg jag att jag omöjligt skulle kunna göra allt, det skulle inte gå att hålla det tempot jag hållit. När november, den elfte månaden, kom började känslorna av otillräcklighet äta upp mig och sippra ur mig. Lösningen som gavs var ”sänk dina ambitioner” och det var som att allt syre i rummet tog slut. ”Sänk dina ambitioner”.

När lågan äntligen fick lite mer syre, efter en del återhämtning, så började jag se mig omkring. Jag kände att jag inte fattade något. HUR kunde vi hamna här? Veken hade nästan brunnit ut hos alla jag pratade med från lärarutbildningen. Och jag såg mig omkring igen. Funderade över mina arbetskamrater som säkert också hade flammat i början av sina karriärer. Synade dialogen. Reflekterade över de olika diskurserna jag hörde, den som fördes av professionen inom skolan och den som fördes utanför. Helt olika diskurser. Helt olika syn på problematiken. Helt motsatta tankar om hur en skola borde bedrivas eftersom de har helt olika svar på varför vi har skolan.

Och jag såg! Jag såg en yrkeskår med en sådan stor profesionalitet att de långt innan samhället insett det, klurat ut vad skolan behöver göra för att möta eleverna och möta den dunkla framtiden. Jag badade i dialoger mellan människor inom skolans värld och upptäckte att de oftast pratade om helt andra behov, helt andra syften, än de som styr skolan pratar om. Och de kunde motivera dessa behov. De vittnade ständigt om hur skolan måste börja att berätta en ny berättelse. Om hur behoven för framtiden har förändrats, men skolan ej hängt med.

Logiskt kan man tycka, att de som varje dag möter och interagerar med våra barn är de som blir bäst utrustade att sia om framtiden. Yrkesverksamma i skolan arbetar med framtiden. Tyvärr verkade ingen lyssna.

Jag vill nu berätta en annan historia om skolan. En historia som handlar om den mest profesionella yrkeskår jag någonsin stött på. En sådan professionell yrkeskår att de ligger så pass långt före sin tid att resten av samhället ej hunnit ikapp än. En profession som på grund av tomrummet mellan den världen där de lever, där de arbetar med framtiden och därför får redskap att sia om vad som behövs framöver, och den världen utanför som ej möter samma möjligheter dagligen och därför hamnar mer snett i sin framtidsanalys, har blivit totalt missuppfattade. När de spm styr skjuter snett och de som verkställer skjuter rakt blir diskrepansen så stor och maktfördelningen så olycklig att de vars röst blir kvästa är de som borde bli hörda. Och eftersom all yttre struktur envisas med att använda dess omoderna och opålitliga spåkula skuldbeläggs de som de fact har kunskapen att skapa en skola i världsklass.

Inom skolans värld finns en enorm kompetens, en enorm kraft, som inte kommer fri eftersom ramarnas fängsel ständigt krymper och tynger. Jag vill höja er, professionerna i skolan, lärare, fritidspedagoger, barnskötare, rektorer, jag vill höja er och bekräfta att jag ser er. Jag ser er kraft som ni tillåtits tämja. Jag vill be er att ej låta lågan slockna. Föd den med så mycket syre ni bara kan, stick hål på staketen på alla ställen ni kan för att få in luft och hålla lågan vid liv. Och låt oss jobba tillsammans på att hitta sätt att få själens eld att flamma igen. Ge inte upp – tillsammans är vi starka – låt oss tillsammans skrika berättelsen om den nya skolan.

http://skolvaren.se

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: