När läsning ej längre är av vikt, vad händer i vårt samhälle då?

I mitt förra inlägg på temat försökte jag lyfta min fundering och min observation om att de nya digitala verktygen skapat andra förutsättningar för kommunikation och språk vilket eventuellt skulle kunna påverka läsning och vikten av läskunnighet i framtiden.
Om det är så eller ej vet jag inte. Det är en observation som jag gör, där jag tycker att podcasts och videoklipp verkar fått större betydelse för oss idag och med ett verktyg i fickan som kan både läsa upp och skriva ned text åt oss samt visa bild och ge oss ljud, funderar jag på om detta kommer att få betydelse för utvecklingen i framtiden. Jag skrev på läsningen men egentligen handlar det även om skrivning. Frågan må vara provocerande, men det innebär inte tt den inte bör ställas; kommer läs- och skrivförmåga att få minskad betydelse i framtiden? Och vad skulle det innebära för konsekvenser?

Idag är analfabetism ett stort problem i världen, då skriv- och läsförmåga är avgörande för kunskapsinhämtning. Eller…så har det i alla fall varit historiskt sett. Att inte kunna skriva och läsa har inneburit, och innebär nog än idag, stora maktskillnader. Att skriva och läsa är en klassfråga. Många är det som kämpat hårt för allas rätt att skriva och läsa.

Så konstigt är det inte att det provocerar när jag ställer frågan om läsning och skrivning verkligen är måste-kunskaper, grundläggande kunskaper, i framtiden.

Jag tror saker vi kämpat för, människor genom historien kämpat för, så att alla ska få lik rättigheter, är svåra för oss som levt lite längre att ifrågasätta. Det blir heliga kor och hela idén är så djupt rotad i ryggmärgen att ett helt annat perspektiv instinktivt uppfattas som ”fara”. Den som ifrågasätter läsning och skrivning måste ju vara en förtryckare! Att ifrågasätta det måste vara som att backa tillbaka till tider då människor inte hade samma rättigheter.
Det krävs lite av oss att ta oss förbi den där röda rullgardinen av fara som dras ner för våra ögon instinktivt, som en reflex djupt rotad av generationers kamp. För vi har ju historiska bevis för vad som sker i ett samhälle där människor ej kan läsa och skriva. Och det är ingen trevlig bild. Det kan aldrig vara utveckling.

Det svåraste är att försöka utgå från en annan kontext än den vi lever i idag. Jag pratar ju inte om att läsning och skrivning ej ska läras ut idag. Det tror jag blir svårt. Men jag funderar över om framtiden, i den nya kontexten av mer avancerade hjälpmedel för uppläst text och diktation faktiskt kommer att luckra upp det självklara med läs- och skrivförmåga. Jag undrar vad som kommer att ske då. För jag tror att det kan vara högst relevant att fundera över innan vi är där. Innan skeendet tagit oss dit omedvetet. Så vi är lite förberedda på hur vi kan ta till oss det. Hur vi sk handskas med det.

För mig känns det som en smärre katastrof ifall läsning och skrivning tappar mark för talad text. Jag är inte hälften så bra på att uttrycka mig muntligt som jag är skriftligt och jag utvecklas som allra bäst när jag skriver ner min tankar. Och eftersom skriftspråk och talspråk skiljer sig åt, speciellt om man vill gör det med finess, så kommer jag att tappa mark när det kommer till argumentation. För att inte tala om vad det skulle inneburit för mig om det skett när jag var sju år gammal. Jag har vunnit mycket i min skolgång just för att jag har en förmåga att uttrycka mig i text!

Samtidigt skulle det varit fantastiskt skönt, för jag läser som en kratta! Det tar lång tid och oftast som ar jag efter några sidor. Det har varit katastrofalt arbetsamt för mig att ta mig igenom all kurslitteratur genom min skolgång! Jag är i andra tankar efter mening två, hur intressant det än är, och så plötsligt sover jag. (Jag läste någon gång att det kan bero på de monotona ögonrörelserna, någon mer som hört det??) Så OJ! vad det skulle gynnat mig om det var lika accepterat och ”normalt” att få lyssna sig igenom text.

Å ena sidan skulle en minskad betydelse av läs- och skrivförmågorna kunna vara utjämnande så till vida att exempelvis dyslexi ej längre skulle vara lika relevant. Om det i samhället plötsligt var lika självklart att all information ska finnas som ljud och kanske bild så skulle det vara lika mycket norm att lyssna och titta som att läsa. Då förlorar även dyslexin sin relevans. Dyslexi skulle gå från att ses som en ”svårighet” eller ibland även ett ”handikapp” till att bli mer en fallenhet bland allt annat. Precis som att jag hellre skriver än talar. Vi är olika helt enkelt och det skulle vara mer accepterat! Mer möjligt. Mer enkelt.

Men tänk om läsning och skrivning skulle bli som ett nytt morsespråk. Bara några kan det! Ett språk för de högre klasserna, Gud bevars, eller ett språk som använda i krig. Rysliga tanke.

Sedan kommer jag tillbaka till det där med kontext. Jag tänker att detta endast är möjligt i en ny kontext. I ett sammanhang där vi alla bär en apparat som kan scanna av och direkt läsa text där text finns. Och som kan skriv ner den direkt för att skicka det vidare. Då kan ju heller ej skrift bli ett nytt morse, eftersom jag bara låter min pryl läsa texten jag hittar.

Och argument som ”talsynteserna är inte tillräckligt utvecklade”, ”vad händer om de laddar ur” etc. blir inte så relevanta. För de problemen finns inte då. Så länge de problemen finns så kan ju läs- och skrivförmågorna behålla sin status. Frågan är vad som sker när det ej är problem längre.

Så varför orda om detta nu då? Varför ”slösar” jag dyrbar tid på det, som någon uttryckt sig. Jo, för att även om det ej är realitet just nu är det relevant i förhållande till förhållningssätt. Idag låter det snarast som att det är en katastrof om en elev, bosatt i Sverige, ej kan läsa eller skriva läsligt för hand. Det är ju grund för att inte få godkända betyg i grundskolan. Och då undrar jag bara om vi verkligen har rätt att lägga det krokbenet för en människa, med tanke på hur dagens samhälle ser ut.

Visst, självklart ska jag göra allt i min makt för att hjälp eleverna att lör sig läsa och skriva. Det är viktiga förmågor onsdagens samhälle. Men – kan eleverna klar sig i samhället utan dessa förmågor? Hjälper vi dem att överbrygga de hindren, om dessa förmågor ej är deras starkaste, genom att ej ge dem bra betyg? Är det verkligen att se till individens bästa? Det undrar jag.