Går det att definiera en kunskap som är viktigare än en annan kunskap? Hur gör man det i sådana fall?

Jag vet inte om det går, men jag fastnar ständigt vid den tanken.

Vilken typ av kunskap som ska läras ut i skolan är ständigt hett ämne. Inte minst igår när PISA debatterades högt. Och jag fastnar igen vid tanken; går det att säga vilken kunskap som är viktigast att lära ut? Och jag tänker att frågan som först måste besvaras är; Finns det något som alla individer behöver för att kunna lära sig saker?

Jag tror att varje individ behöver tro på sig själv för att kunna lära. Varje individ måste tro att de kan lära. Och för det behövs självkänsla samt självförtroende.

Jag tror att varje lärtillfälle kräver en viss motivationsgrad. Är jag inte intresserad, kommer jag heller inte lära. Och för att bli motiverad tror jag att Känsla Av Sammanhang är nödvändigt.

Jag tror att en individ som vill lära måste vara öppen för att ta in ny kunskap, även om den strider mot vad individen redan ”vet”. Ett öppet sinne är således en grund för lärande.

Jag tror att det krävs en tillit mellan de som lär. Det kan vara mellan lärare och student, i relationen där lärande samskapas mellan individer som kan olika saker, mellan författaren och läsaren. En relation av förtroende är således nödvändig för att lärande ska ske.

Här har jag definierat fem nyckelförmågor för att lärande ska kunna ta plats; självkänsla, självförtroende, KASAM, öppet sinne och förtroendefull relation. Och då undrar jag; lär vi ut detta? Mäts de i PISA? Kan avsaknaden av detta i skolan vara grund för sjunkande resultat i läsning?

Det kan tyckas att dessa fem förmågor är saker som barn ska få med sig hemifrån. Men nu vet vi ju att alla barn inte får det. Vi vet att det ser oerhört olika ut! Vi vet att vi har barn som skär sig själva i handlederna för att de inte känner något. Vi vet också att barn kan förlora sitt KASAM och sin självkänsla oavsett de är ”rika” eller ”fattiga”.

Jag undrar lite över om barn idag, våra post-moderna unga, har sämre självkänsla, självförtroende och KASAM än tidigare. Inte för att det var bättre förr, det var bara en annan kontext. Kanske var det enklare att få just dessa förmågor i en mindre kontext. Kan det vara för svårt att hitta kanter att klamra sig fast vid i den stora kontext vi lever och lär i idag? Kräver kunskap av idag mer öppet sinne än förr? Och i ett samhälle med en mer ödmjuk människosyn, där vi ej styr våra barn med rädsla och tvingar dem att lära sig genom hot från pekpinnen, där vi samtidigt har en större frånvaro av släkt och grannskap, är det för svårt att skapa lärande relationer?

Jag har inget forskningsbelägg för det jag säger nu, varken för eller emot, men jag tror att vi måste börja göra djupare analyser än att alltid springa rakt på bollen; ”Lärarna är för dåliga för att lära barnen läsa. Vi måste ha mer ordning och reda i skolan för att barnen ska lära sig att läsa.” Jag tror inte att det är så enkelt!

Baserat på den erfarenhet jag har så har runt hälften av alla jag mött som har det tufft i skolan, tufft just för att de inte förstår vitsen med skolan. De har ingen motivation. De har ingen Känsla Av Sammanhang. Men vi tar oss inte tid att ge just detta, för här finns inga mätbara kunskapskrav utskrivna. Inga betygskriterier som ska uppfyllas. Inga rutor som ska kryssas i.

Vågar vi börja göra mer djuplodade analyser så kommer det också få konsekvenser på vad vi anser är skolans uppdrag. Då kommer vi mycket troligt att se att i det nya samhället, i den kontext vi lever i idag, kan vi inte prioritera kunskap som vi gjort förr. Fortsätter vi att endast prioritera rena kognitiva kunskapsmål i skolan kommer ingen kunskap att vinnas. Och vi kommer fortsätta att falla i alla mätningar som bara mäter kognitiva färdigheter.

Och vad är vitsen med det?