Jag är uppriktigt trött på att lyssna till alla som vill skylla skolans problem på lärarna. Jag är riktigt trött på att lyssna på alla andra som vet hur lärarna borde vara och sköta undervisningen. Och jag är ordentligt trött på att lyssna till andra lärare, nuvarande eller de som hoppat av båten, gnälla på andra lärare. Alla verkar veta hur alla andra borde göra för att lyckas och vidare svårt verkar det inte heller vara.

I The Washington Post skriver Valarie Strauss ett inlägg om just detta, under rubriken ”You think you know what teachers do. Right? Wrong.” För faktiskt; förrän du stått på klassrumsgolvet med ensamt ansvar för att 30 individer ska nå kunskapskraven och förutom det utvecklas till individer med självkänsla och ödmjukhet, inom ramen för skolans verksamhet och uppdrag, har du ingen rätt att leka ´blame game´. Dina erfarenheter som elev i skolan ger dig exakt noll erfarenheter av att arbeta som lärare.

Och nej, den leken fungerar inte bara för att du en gång varit lärare. Den fungerar inte ens om du är lärare idag. Inte förrän du stått i den klassen med just de individerna och den sammansättningen och de ramar som finns där.

Så ofta i debatten så utgår spelarna ifrån fakta de inte ens försöker att analysera innan de kastar ur sig vad lösningarna är. Och då de ej själva är lärare och besitter samma analysinstrument är det näst intill omöjligt att få dem att förstå hur ignoranta och okunniga hela deras argumentation gör dem. Kopplingar som kan stå självklara för en yrkesskicklig pedagog i verksamheten kan verka tagna ur luften för andra. Det är inte så enkelt som att påstådda matematikbristerna beror på att vi räknar för lite i skolan, till exempel. Så kom inte med lösningar som att vi måste räkna mer. Om det var så enkelt, tror ni inte att vi skulle kommit runt problemen redan?!

Tror du inte att pedagogen har en tanke med det denne gör?
Kanske är inte de lösningar vi ser det som kommer att lösa problemen!

Även människor jag respekterar och håller högt när det gäller att kunna distansiera sig i debatter som skoldebatten kan jag bli förvånad över. Förnär det blir personligt, när det handlar om ens egna barn, då glöms lätt det större perspektivet bort. Läraren står portvakt för skolan och är enklaste måltavlan. Det är så enkelt att säga att läraren skulle kunna göra mer och bättre med vad denne har. Speciellt eftersom politikerna trycker på lärarna bakifrån och så gärna vill att de ska stå portvakt, då slipper de ju skiten själva!

När jag klev in i skolans värld för cirka sju år sedan, då i lärarrollen som vikarie och ej som elev, blev jag imponerad och inspirerad. Jag fascinerades över vilka skickliga lärare jag mötte. Jag ville också vara en av dem! Och jag tyckte att jag var en riktigt bra lärare då. Men då var jag heller inte bunden av läroplaner och tjänstemannarollen – jag hade ingen koll på de rollerna och kraven helt enkelt. Så ett mycket bryskt uppvaknande fick jag när jag började studera till lärare. För jag hade ingen aning om vad lärare gjorde.

I dag har jag varit på studiebesök i en annan skola, i en annan del av landet, i en fyra. Och när jag sedan fick frågan; Var det en bra skola?” så fanns det massor av saker jag skulle kunna ha åsikter om. Men vet ni vad – jag har inte gått en dag i dessa lärares skor. Och är det något jag verkligen kan se, när jag väljer att ta på mig de glasögonen och inte falla in i det populistiska åsiktsträsket om skolan, så är det att lärarna på den här skolan, de gjorde verkligen allt de kunde och lite till med de förutsättningar de var givna! De slet och kämpade för att göra det som behöver förbättras bättre, trots att de egentligen inte hade så mycket medel och hjälp med det. Och jag är imponerad!

Så nästa gång du tänker tala om hur vi ska göra lärarna bättre, om hur dålig Kims lärare är eller hur enkelt det vore att vända resultaten om vi bara läser mer och leker mindre, då har jag en önskan; ta ett steg tillbaka och fundera på om du verkligen vet vad lärarna gör. Vet du hur de sliter och hur de kämpar för att göra det bästa av vad de har? Kan det kanske vara så att skolportens väktare är ditt barns största försvarare? Och kan du kanske göra en djupare analys av situationen innan du uttalar dig? Och kan ni kanske föra ett samtal tillsammans, där ni båda inkluderar era analyser, och så bygga lösningar tillsammans – samarbeta?

Det ska jag göra!