#MinKropp!

I byn där jag växte upp fanns en mycket uråldrig atmosfär av att snoriga småpojkars tafsande på små flickor inte var mer än grabbstreck. Att som tjej bli utvald att blanda i ordning saft och hälla upp till klassen på fredagarnas roliga timme var omtumlande. Var det en tjej som fick vara en del av innegänget just den veckan så kunde hon räkna med att två händer skulle komma och ta hårda grepp runt hennes fortfarande ganska nytillkomna kroppsdelar.
De tragiska konsekvenserna för en tjej i en sådan kultur är att, hur mycket hon än avskyr intrånget, hur kränkt hon än känner sig av antastandet, blir det en viktig del av hennes vardag. För i en kultur där vuxenvärlden inte med styrka tar i och visar hur oacceptabelt detta är, blir det ännu mer pinsamt och än mer kränkande att vara den tjejen som inte blir tafsad på när det är dags för fredagens återkommande ”roliga timme med en krydda av självförnedrande bröstklämmande”. Må hända ärvde snorisarna som konstant ägnade sig åt att smyga upp bakifrån och rycka tag i våra bröst sitt beteende av snuskgubbarna som strök omkring som dammtussar mitt på golven så fort det var familjefester.

Som 19-åring hade jag lite att göra upp med. Och jag hade skaffat mig tillräckligt mycket skinn på näsan för att aldrig tolerera att bli tagen på av någon som jag inte gett tillåtelse till. Tiden med osäker självbild där ett nyp i rumpan på krogen kunde vara en skräckblandad förtjusning var långt förbi. Och synd var det för idioten på barstolen bredvid mig.

Jag var ute med barndomskamraterna. Det var fortfarande tidigt på kvällen, vi hängde i baren, det var lagom nivå på musiken. Och plötsligt kände jag en hand på min rumpa. Jag vände mig om och fick syn på en skallig, full supporter med Timråtröja som log brett mot mig, med ett leende som förväntade sig ett tack. Som att jag borde vara tacksam för att han sett mig och att han ansåg mig värdig att ta på.

Jag hade som sagt en del att göra upp med på den tiden och till följd av det ett hett temperament. Men jag hade också börjat inse att jag måste sluta vara så förbannad. Så jag bet mig i läppen och sa något i stil med att han inte skulle ta på min rumpa, i en lugn ton. Och så vände jag mig om.

Jag hann bara fortsätta på meningen jag hade avbrutits i när jag kände en hand på min rumpa igen. Mycket förvånad stannade jag upp, vet mig hårdare i läppen och vände mig om. Jag möttes av ett värre grin den här gången, ett grin som utmanade mig och sa ”Vad ska du göra åt det då?”. Jag förklarade, lite mer vässad i tonen, att min kropp är min kropp och den har ingen annan rätt att ta på. ”Din kropp är din kropp” sa jag och visade i luften det område jag ansåg att han skulle hålla sig till.

Han fortsatte grina mot mig. Jag såg på honom för ett ögonblick och undrade om han verkligen fattade. Så beslöt jag mig för att hänga kvar vid hoppet och vände mig mot min kompis. Vi fortsatte snacka.

Så plötsligt kände jag den där jävla handen stryka över min rumpa igen. Jag stannade upp och funderade lite. Så vände jag mig ett halvt varv, mot baren och sökte ögonkontakt med bartendern. Bartendern var upptagen och jag kunde se Gollumgrinet på min förgripare i höger ögonvrå. Jag kunde också se hans vänner som till en början hängde över hans axlar lite osäkert och undrade om de skulle våga le. Under tiden jag väntade på att bartendern skulle servera mig blev de mer och mer säkra på att de vunnit matchen, nu kunde de släpa hem mig i håret när de druckit färdigt. De skrattade som de grottmänniskan de var tillsammans och tittade på mig.

Jag beställde en cider, en Xcider med krusbärssmak tror jag det var. De där gröna, ni vet, som alla drack så. Jag kände bartendern och han kikade på mig med en fundersam blick, som om han visste att det aldrig kunde vara så att jag skulle låta det där passera. Lite vädjande såg han på mig, hans blick sa att han inte ville ha bråk men att han gärna hjälpte mig om jag ville.

Till historien hör att de flesta som kände mig på den tiden visste att jag inte var så mycket för ridderlighet. Jag kunde ta mina egna fajter, jag behövde ingen man för det. Vass i mun efter år av prövning, modig som ett lejon blandat med att vara dum som en åsna, i situationer som dessa. En farlig kombination då jag alltid utgick från att jag skulle klara mig ur en fajt bara för att de onda alltid förlorade. Och jag hade för länge sedan bestämt mig för att aldrig – ALDRIG – backa från en fajt av rädsla om det handlade om att stå upp för det som är rätt.

Jag fick min cider. Vände mig om mot antastaren, säkert tio år äldre än mig och dubbelt så stor. Jag log och såg honom i ögonen. När han slappnade av och log tillbaka lutade jag mig framåt så min hand hamnade ovanför hans kala, skinande huvud och så vände jag upp och ner på min cider.

Hans kompisar backade instinktivt och nu var det hans tur att bli förlamad av förvåning. Nästa hela cidern hann tömmas innan han reagerade och for av sin höga barstol. Bartendern så på mig med besvikna ögon. Mina manliga barndomsvänner lika så, medan de rusade fram till mig och ställde sig mellan mig och killen som fått upp sin armbåge i vinkel. Och jag grinade mot dem alla.

Det gick fort. Vakterna kom rusandes. Lite förvirrade kollade de på mig och på den dyngsura Timråsupportern. Han berättade vad jag gjort och vaktern kollade förvirrat på mig och började lite tafatt närma sig mig för att låta mig passera skylten utgång = hemgång i lobbyn. Min kära barndomsvän och försvarare bad dem vänta lite med den myndiga stämma han så tidigt gjort rätt för. De frågade mig vad som hänt och jag förklarade att han tafsat på mig upprepade gånger fastän jag sagt ifrån. De kikade på bartendern som nickade myndigt. Och under protester släpade de två orangeklädda vaktern ut den dyngsura örnen.

Sedan fortsatte vår kväll tillsammans, efter några förmanande blickar.

Frida Boisen skriver i GT om Norrköpings Tingsrätt som friat en man som nöp en kvinna i rumpan, men de dömde kvinnan för misshandel för att hon reagerat med att ge mannen en örfil som svar. ”Varsågod män! Nyp våra bröst och rumpor” skriver hon. Och så delar hon med sig av en händelse som skett henne, om en gång då hon blivit grabbad om skinkan och reagerat instinktivt med att knuffa mannen. Och jag undrar; vad är det som är så jävla svårt att fatta? MIN KROPP ÄR MIN KROPP, DEN FÅR INGEN ANNAN RÖRA ÄN JAG OM DE EJ FÅTT TILLÅTELSE!

Inför lagen är vi inte lika. En man får förgripa sig på en kvinnas kropp, men ve den kvinna som rör en man.

Det skriver Frida i sitt inlägg.
Det är nog nu! Dags att ta ansvar över kvinnofrågorna! Se till att vi är lika inför lagen. Jag tänker fan inte sluta försvara min kropp om det behövs. Jag tänker inte gå med på att bli slav under sjuka omständigheter där jag ska känna att jag behöver ett nyp i rumpan för att vara uppskattad. För det är dit domar som dessa leder! Och jag tänker inte gå med på att bli orättvist behandlad!

Jag ställer mig upp och säger, nej skriker, ifrån!

Läs hela Fridas inlägg här du med. Och säg ifrån! Skriv ett inlägg med taggen #minkropp!.

Annonser

2 Comments on “#MinKropp!

    • Det var det enda du tog med dig från det här inlägget?
      Oavsett omständigheterna i detta enstaka fall vittnar både jag och Frida om hur vi ses som objekt. Och vi är långt ifrån de enda. Det borde inte ens vara en diskussion om huruvida kvinnor behandlas som objekt i dag eller ej. Det borde räcka med att se på teve, bläddra i en tidning eller kika på reklampelare ibland oss. Det räcker med att slå upp en dagstidning och läsa hur sjukt kvinnor behandlas vid rättegångar om våldtäkt.
      Om de få meningar som handlar om någon annans nyp i rumpan är det enda du tar med dig från detta inlägg, då borde du läsa det igen. Och öppna dina ögon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: