En reflektion som infann sig så snart Kistamässan slagit igen dörrarna bakom SETT-mässan var att det är så många som ger samma recept till framgång, men det verkar vara så få som gör det. Person efter person berättar om hur de vänt resultaten och den nedåtgående trenden på sin skola, rapport efter rapport berättar vad som behövs för att lyckas med digitaliseringen av skolan och forskare efter forskare visar på vad som har stört betydelse för att skolan ska lyckas. Varför gör vi då inte detta?

När botten är nådd är det svårt att blunda för att saker måste förändras. Troligen är det när man först touchat botten som vägen till förändring blir som kortast. För två år sedan låg Bjuvs kommun på en bottenplacering i jämförelsen mellan svenska skolor. Och de insikter de har gjort om hur trenden kan vändas är inte unika, men det är fantastiskt att höra en kommun och en ledning som verkligen tagit till sig verktygen och visar handlingskraft.

När det blir skarp läge blir det plötsligt tydligt om alla stora ord inte är fyllda med mening. För vad betyder det egentligen att skapa en skola för alla? Delas kunskapssynen av alla? Finns en samsyn kring uppdraget som ska utföras? Är alla med på banan, från de som arbetar i skolan till de som styr den? De som arbetar på skolan måste äga processen, för förändring börjar i varje medarbetare, och det är vi som är proffsen. Vi måste berätta berättelsen om vad som är kvalité. För att sedan själva förändringen ska ta fart måste förvaltningen ge stöd och möjligheter till det.

Vi lärare måste äga vår egen proffessionsutveckling, och för att göra det måste vi synliggöra den för oss själva. Lärare måste få tid att reflektera över vad som främjar lärandet. Vi är bra på att sätta lärarperspektiv på saker i skolan men vi måste anlägga elevperspektiv, sa Anne Bamford, direktör för internationella forskningsinstitutet och utbildningskommissionen. På samma sätt är vi mycket bra på att tala om för varandra vad vi behöver göra, men kanske inte alltid lika bra på att faktiskt göra så själva. Vi vet att formativ bedömning är bra, så självklart ska vi nyttja det när vi startar ett förändringsarbete! Genom hela processen ska vi följa upp, se om vi går på vägen mot målet eller om vi hamnat på avkrokar. Vi måste fråga oss vilka villkor som gäller när vi lär, hur information blir till kunskap och hur vi kan möta detta i utbildningen samt utvecklar förmågorna på de premisserna.

Carina Leffler, chef för BUF i Bjuvs kommun, och de rektorer som föreläste tillsammans med henne pratade om fyra stolar som krävs för att bedriva skolutveckling; utmana tänket, mod, lojal opposition och framtid. Att alltid våga utmana och ifrågasätta sina egna föreställningar och sitt eget handlande, att ha mod att kliva utanför sin comfort zone och testa nya saker men också att ha mod att våga erkänna när något blev fel. ”Det är skillnad på att vara stolt och tapper. Kan vi i skolsverige komma överens om att sluta vara tappra”, sa Carina Leffler.

Jag föll särskilt för begreppet lojal opposition. Begreppet opposition för tankarna till någon som vill vinna över mig och någon som inte vill mitt bästa utan snarare klättra över mig för att nå toppen först. Men en lojal opposition vill hjälpa mig framåt genom att på ett konstruktivt sätt ge mig feedback på det jag gör. Vi borde alla vara i lojal opposition med varandra!

Framtiden, det låter ibland som ett skällsord i skolsammanhang, då det tolkas som att vi vill förändra i framtiden men glömmer eleverna som är i dagens skolsystem. Och då det handlar om att förutspå framtiden, eftersom att ingen av oss kan det. Men hur det än är så håller jag med Leffler m.fl. om att det är en viktig stol. Lika lite som vi kan skapa en skola endast för framtiden kan vi skapa en skola endast med perspektiv på nuet. Vi behöver fundera över förändringsvågorna som skvalpar över oss och vad det kan innebära för eleverna. Att inte bara lyfta på de stenar som redan finns, att inte bara lappa och laga, utan att faktiskt våga gå utanför dörren och se vad som finns runt knuten är det enda som kan leda till verklig förändring.

Hans Albin Larsson, professor i historia och utbildningsvetenskap, talade på uppdrag av NE om vilka kunskaper vi egentligen behöver i modern tid. Han betonade vikten av faktakunskaper för att kunna göra analyser och för att kunna ha ett kritiskt förhållningssätt. Han menade att faktakunskaper kanske är ännu viktigare idag just för att vi ska kunna bedöma informationens trovärdighet och kunna se igenom de som sänder ut budskapen. Och han betonade vikten av att lärare har djupa ämneskompetenser för att kunna inspirera sina elever. Jag uppfattade också en antydning till att ämneskunskaperna är viktigare än pedagogisk kompetens, något som Anne Bamford gjorde en poäng av att motbevisa i sin föreläsning genom praktiska övningar med sin publik. Och att de nya tankarna om att processen är viktig inte alls var Larssons melodi var tydligt. Vilket talar helt emot tyngden som läggs på ett undersökande arbetssätt i skolan samt ideerna om att vi bäst befäster kunskaper om vi själva gör när vi lär.

Larsson har många poänger i det han säger och jag tror egentligen inte att det är någon som säger emot honom när han konstaterar att faktakunskaper behövs för att kunna förhålla sig kritisk. Samtidigt genomsyras en stor del av skoldebatten av ett polariserande mellan de som menar att skolan måste satsa mer på faktakunskaper och de som menar att faktakunskaper har en sekundär roll för att eleverna främst måste få utveckla förmågor. När debatten tar lite tråkigare ton brukar förmågeanhängarna möta ord som ”flumskola”, ”kunskapsförakt” och ”google-inlärning” eftersom att många menar att eleverna inte måste lära sig dessa faktakunskaper utantill då vi kan söka efter dem på nätet. Argumenten är ofta att vi har datorerna i våra fickor och därför kan vi snabbt söka upp information om det vi vill veta, när vi vill veta det, istället för att lägga fokus på utantill-kunskaper och rabbel-kunskaper.

Jag gick på den här föreläsningen för att jag hoppades att Larsson skulle sitta inne med riktigt bra motiveringar till varför vi ska lägga tyngd vid att eleverna ska lära sig årtal då kungar fötts, regerat och dött och artnamn på växter. Lägga tyngd på händelsekunskaper istället för fenomenkunskaper, som gymnasieläraren Peter Habbe beskriver det när vi staplar fakta på varandra. Inte för att jag har ett kunskapsförakt utan för att jag tror att vi utvecklar hjälpmedel för att underlätta för oss och för att kunna lägga vår tid och energi på annat än det vi alltid gjort när vi då hittat andra sätt att göra det på. Inte för att jag inte tycker att fakta är viktigt för att kunna vara kritisk och för att kunna leva i samhället, utan för att jag menar att faktan är viktig men jag slipper hålla reda på den själv nu och kan lägga fokus på annat som också är viktigt. Tyvärr var de enda argument som levererades argument som att vi måste lära oss faktan ifall tekniken slutar fungera. För mig är det inte goda argument. För om det är den typen av ”ifall att”-argument vi ska syssla med är det bäst skolan lär ut hur vi väver och jagar ifall det blir världskrig och vi inte längre kan importera mat från andra länder eller hålla butikerna öppna. Då måste skolan lära eleverna hur man gör upp eld utan tändstickor, sår och bygger sina egna hus. Argument som ”Ifall att” faller på sin egen orimlighet. Det här är egentligen ingen ”antingen eller”-diskussion. ”Man måste klara av både ock!”, som vår utbildningsminister sa. Men vi måste också kunna sålla i stoffet, annars kommer vi att få gå i skolan hela livet. Och vi kan inte vara rädda för teknikens bräcklighet när vi sållar.

Tonåringars hjärnor är bättre än våra vuxna hjärnor på en hel del saker, berättade Bamford, och påvisade att vårt vuxna förhållningssätt till upprepning och ”en sak i taget” blir helt fel för många ungdomar. Dags att tänka om, menade hon. Kanske borde vi följa hennes råd?!

Något som alltid lyfts fram för att förändring i skolan ska lyckas är ledningens roll. På senaste tiden har det lyfts fram som en framgångsfaktor för att lyckas med digitaliseringen av skolan, av både rapporter som Unos Uno och Digitaliseringskommissionens betänkande samt av enskilda personer som Edward Jensinger, som själv har stor erfarenhet av detta. Även Bjuvs kommun och Carina Leffler lyfte detta med det fantastiska citatet:

Hur vi fungerar i en ledningsgrupp är, vare sig vi vill eller inte, normbildande för hur verksamheten fungerar.

Och här är vi då tillbaka till att barn inte gör som vi säger, de gör som vi gör. Och det gäller inte bara barn. Precis som jag skrev ovan, att lärarna ska använda formativ bedömning med varandra och inte bara med eleverna, så måste en ledningsgrupp arbeta på det sätt som de vill att sina anställda ska arbeta. En lärare blir aldrig bättre än sin ledare! Och en skola blir aldrig bättre än sitt skolsystem!

En sak jag verkligen fastnade för, som Leffler sa, var: ”Hur leder man en grupp mot gemensamt mål utan att detaljstyra?”. Lärarnas behöver, som skrivet, äga sin egen proffessionsutveckling. Det är lärarna själva som är proffsen. Därför måste en ledning, både en lokal ledningsgrupp och den centrala ledningsgruppen på kommunen, visa tillit till sina lärare. Den typen av detaljstyrning som vi sett i bakvattnet av våra fallande PISA-resultat är varken positivt eller vägen att gå. Här brukar debatten halka av banan och börja handla om huruvida kunskapskontroller är av ondo för att det lägger mer administration på lärarna eller om det är av godo för att vi måste kontrollera att lärarna gör sitt jobb och att eleverna lär sig det de ska. Men egentligen handlar det inte om dessa två läger. Det finns inget antingen eller, bara ett både ock. Självklart måste vi ha instrument för att göra kunskapsbedömningar och uppföljningar. Kulturen med formativ bedömning, eller Bedömning För Lärande (BFL), har väl aldrig varit så stark som idag. Jag vågar påstå att det finns en stark koncensus om att alla lärare behöver goda verktyg för kunskapsuppföljningar för att kunna garantera att vi gör rätt insatser. Men det har svängt och kunskapskontrollerna har snarare blivit kontroller av lärarna än ett hjälpmedel som hjälper dem att utvärdera och utveckla sin undervisning. Kunskapsbedömningar med skral information i form av bokstäver eller kryss i en lista med G och IG ska inrapporteras för att sammanställas till en än mer skral statistik. Och dessa kontroller lyfts som verktyg för att motivera elever eftersom elever inte vill få ett lågt betyg och vara ‘dålig’. De ska också användas för att kunna ge bra lön till lärarna som kan ge bra betyg till sina elever och dålig lön till motsatsen. Alltså; snarare ett straff om du gör fel eller inte klarar av något, än en hjälp att för att puscha och stötta dig.

Detaljstyrning kan så klart vara mer än insamlandet av statistik, det kan också vara möten för mötens skull, ett evigt snack om arbetstid istället för innehåll och ett evigt rapporterande av det mesta. Inget av de saker jag tror hjälper. Eller som en kollega i personalrummet sa idag: ”Om du hela tiden blir kontrollerad för att ingen litar på dig så kommer du förmodligen bli öressniken och gå hem tidigare från jobbet. Men om du få tilltro och ledningen visar att du kan så kommer du förmodligen jobba hårt för att du vill uppfylla förväntningarna.” Argumentet om att några smiter och några inte gör sitt jobb är inte en anledning till att begränsa resterande kollegie. Se till att spruta in vaccinet på rätt ställe och bota den del av kroppen som är sjuk. Det måste väl ändå vara en lednings ansvar att få sina anställda att göra sitt jobb. Se till att ha en stark ledning som klarar det.

Bjuvs kommun var i processen att få lärarna att reflektera över vad som gynnar lärande. Gymnasieläraren Peter Habbe frågar sig, i sin studie, hur vi kan möta villkoren för hur människor lär. Anne Bamford undrar vad som är en bra skola och konstaterade att det är en skola som har en hög effekt av positiv inverkan på barnen. ”Och det är mer än endast provresultat.”, betonade hon. Bamford menade att skolan, med sitt mätsystem, mäter konformism – hur väl eleverna lyder – men att det förmodligen är motsatt vad vi vill att eleverna ska utveckla för förmågor. Vill vi att eleverna ska bli kreativa, komma med idéer, vara nyskapande och handlingskraftiga så är det allt annat än hur väl de lyder order som gäller. Habbe berättar också att de inte använder sig av prov. Prov är visserligen bra för att stödja memoreringen, men det är inget bra underlag för bedömning, säger han.

Jag har funderat en hel del på detta innan, om varför ”ordning och reda” som liktydigt med sitta stilla och lyssna, blivit så starkt förankrat i skolans värld. Kanske beror detaljstyrning av innehåll och ständiga kontroller av just det specifika innehållet? (Nu kanske du tänker att våra läroplaner varit allt annat än detaljstyrande de senaste åren, men genom prov styrs skolan hårt där ett specifikt ämnesinnehåll testas och ger resultat som skolan sedan utvärderas efter.) Kanske beror det på att det är många elever på få lärare i samma, relativt små, lokaler? Kanske beror det på att det finns en strikt avgränsad tid för när allt ska läras in och hur fort det ska gå? Kanske beror det på hur vi ser på barn, som några som ska lyssna och göra som vi säger när vi säger det, som några som vi bestämmer över och styr och ställer för eftersom vi vuxna alltid vet bäst? Kanske är det en blandning av allt ovan? Eller något helt annat. Onekligen skapar det utrymme för debatt eftersom jag sedan som vuxen inte alls låter någon styra och ställa över mig på det sättet och får en helt annan valfrihet. Det till och med förväntas av mig att jag ska ta den friheten, det snarast krävs av mig. När jag blir 18 (om inte innan) får jag den magiska nyckeln till min egen frihet och plötsligt krävs det inte längre att jag ska hålla mig borta från den dörren, tvärtom krävs det att jag ska gå ut genom den. Gör jag det inte själv försöker man putta ut mig.

I Peter Habbes gymnasieklass har de utvärderat användandet av en Facebook-grupp som undervisningsverktyg. De såg snabbt att aktiviteten hos eleverna ökade. Både elever och lärare är överens om framgångsfaktorerna: frivilligheten och tidsobundenheten. Med andra ord allt annat än det skolan kräver av eleverna idag och allt annat än vad ordning och reda syftar till att skapa för lärsituationer. Och resonemanget är snarlikt resonemanget min kollega förde i personalrummet idag: Om kontroll krävs blir jag mindre benägen att klara mig utan den. Om jag får frihet vill jag uppfylla den. Samma premisser går alltså att applicera på både vuxna och barn.

Är det så att man förr hade ett mer mallat liv? Att det ställdes helt andra krav på oss om lydnad och om att göra det vi måste även om vi inte ville för att vi skulle klara oss? Jag, som växt upp med arbetargubbarna där allt skulle göras själv, har indoktrinerats med budskap som: ”Dryper du inte i svett och faller ner i sängen när dagen är slut, då har du inte arbetat.” och ”Känns det inte har du inget gjort.” Hela grejen med arbete var att det skulle vara motvilligt. Och ju mer du slet och ju mindre du fick ut av det desto mer värt var det för din karaktär. Det var människor omgivningen såg upp till och uppskattade. Är det en sådan mentalitet man bygger på när man pratar om att sitta tyst i skolbänken, lyssna och göra som man blir tillsagd även om det inte är roligt? För att allt måste inte vara roligt. Men så här är det ju inte idag. Jag kan välja relativt fritt vad jag vill göra och det ska gärna vara något jag tycker om att göra. När jag blir vuxen är jag ganska fri. Jag kan välja att leva på minimum och bo spartanskt. Visst, jag måste göra de valen, jag kan inte få allt och göra inget och ibland får jag inte som jag vill och måste därför göra något som jag inte har lust med, men jag har ganska stor valmöjlighet i grunden.

Vi måste reflektera på vad vi håller på med och vi måste analysera vad som gynnar lärandet – och vi ska fundera på det ur ett elevperspektiv, menar Bamford. Det är bevisat att vi behöver sinnliga upplevelser för att utvecklas. Neuroforskningen har visat att tänkande stimuleras av sinnena och att kreativitet kräver neuroplasticitet. Men när ett barn kliver in i skolan minskar neuroplasticiteten. Vi vet ej varför. Bamford frågar sig om det har att göra med den mänskliga, kroppsliga, utvecklingen eller har det att göra med vad vi gör i skolorna? Ska vi ens ha skolor? Alla sätt vi naturligt lär på skalas till exempel bort i provsituationer. I undersökningar visar det sig att nio av tio elever lär sig bättre utanför skolan. När lärare tillfrågas svarar 86 % att även deras upplevelser är att eleverna lär bättre utanför klassrummet. ”The more experienced teacher, the more likely to take the children out of the classroom.” berättar hon.

Så varför har vi skolor? Det kostar pengar med lokaler så om eleverna ändå lär bättre utanför skolorna kan vi lika gärna göra studiebesök och gå på museer för att lära där. Vi måste börja fundera över vilken typ av utbildning det är vi ger våra barn – och vilken utbildning vi VILL ge våra barn! Vi får vad vi betalar för!

En vanlig kopp kaffe i Sverige kostar ungefär 25 kronor. Men jag kan gå till ett lite ‘lyxigare’ cafee, där kaffet serveras i en finare kopp, lokalerna är stilrena och allt är fräscht och snyggt. Då kanske jag får betala 45 kr för mitt kaffe. Jag går till det ‘lyxigare’ cafeet. Jag dricker inte kaffe om jag inte får den där 45 kr koppen. Kaffet smakar detsamma, men jag betalar för upplevelsen. Så måste vi tänka om skolorna också.

– Anne Bamford

Liknelsen gör det så otroligt tydligt för mig. Vi har inte råd att vänta på att ta in ny teknik i skolan, vill vi att våra barn ska få den absolut bästa utbildningen, som de förtjänar, så måste vi tänka om. I en studie som undersökte 3D-modellers effekt på lärandet visade det sig att 80 procent av eleverna (i runda slängar, jag kommer inte ihåg den exakta siffran) fick ett fördjupat lärande som innebar att de exempelvis kunde återge hur ett hjärta ser ut mer detaljerat. Det visade sig också att de elever som studerat hjärtat i 2D valde att göra en platt representation av hjärtat när de fick välja valfritt sätt att illustrera det. Medan de som studerat hjärtat i 3D valde att återskapa sin bild i 3D. Även elevernas uppmärksamhet ökade när de använde 3D. Det gällde även när 3D momentet var överspelat. Då de i början fått chans att studera modellen i 3D hade de så många frågor och nyfikenheten var väckt så de var motiverade och engagerade i resten av undervisningen också. Så jag undrar: har vi råd att inte investera i teknik som ger oss möjlighet att arbeta med 3D-modeller?

Gymnasieläraren Peter Habbe hade med sig en elev upp på scenen och de berättade tillsammans om hur de organiserar skolsituationen för att komma närmare verkliga lärsituationer. Undervisning som följer studenten och inte tvärt om samt att de knyter ämnen till uppgifter och inte uppgifter till ämnen är den beskrivning jag fastnade mest för. Jag är inte helt säker på vad det innebär i praktiken men kommer absolut att undersöka saken närmare. Varför föll jag för det? För mig lyfter de ut två saker som gör att skolan allt som oftast handlar om overkliga och konstalde lärsituationer. Livet utanför skolan går inte dela upp i ämnen, där är allt ämnesintegrerat och allt hör ihop. Och när studenterna tvingas följa en färdig plan, istället för att göra tvärt om och låta eleverna vara ingången i undervisningen, bygger vi inte på deras intressen. Något som jag vill hävda att allt gör i mitt vuxna liv – bygger på mitt intresse. Nej, allt är inte ”haha” kul men allt är lustfyllt. Är det inte direkt kul så är det lustfyllt för att målet är kul. Är det inget av detta så kommer jag att välja bort det. Men det kan man inte göra som elev, så som skolan ser ut idag.

På Peter Habbes skola sitter lärarna också tillsammans med eleverna. Alla sitter och arbetar i ett stort rum tillsammans. Behöver man sedan gå iväg för att prata mer privat finns mindre rum för det. Eleverna har individuella veckoscheman som ändras var tredje vecka, de arbetar ämnesintegrerat i sammanhållen arbetstid och låter omvärlden styra deras arbete. Ja, Habbes skola är en försöksskola. I klassen finns 15 elever och därför också möjligheten att testa och utvärdera samt förändra vi behov. Men om det visar sig att detta är vägen att gå – kanske ska vi då betala för den dyra kaffekoppen?!

Något som Habbe och många andra berör är språkets betydelse för att lyckas i skolan. Habbe understryker det som vattendelaren mellan elever som lyckas i skolan och elever som misslyckas i skolan. Tillit, samarbete, motivation och framgångskänsla är andra faktorer han lyfter. Och där har vi tilliten igen!

En stark vision och en tydlig målbild, det är vad jag vill ha av en ledare. Leffler pratade om att alla behöver lite ”lågt hängande frukter” i en förändringsprocess. För mig är det målbilden. På vägen till visionen finns många målbilder. När du uppnått en måste nästa skapas. Det är tungt att förändra och tar ofta lång tid, om man nu någonsin kan säga att man är klar. Vi behöver få känna att vi lyckas på vägen och få plocka de lågt hängande frukterna för att njuta av deras sötma innan vi satsar på nästa topp. Jag tänker att kunskap och utbildning är en ständig förändrings- och utvecklingsprocess. Så även här kan vi se att det vi vet fungerar för eleverna, framgångskänsla som Habbe beskriver det, fungerar för oss vuxna. Gång på gång får vi bevis på att vi måste använda det vi vet är bra metoder för undervisning, förändring och utveckling även som metoder för hur vi styr skolan.

Att döma av den generella debatten i Sverige är skolan i kris. Lärarutbildningen är för dålig, lärarna är för dåliga, politikerna kan inte styra skolan, rektorerna kan inte leda, eleverna kan inte lära. PISA-resultaten är en katastrof och vi stå vid vägs ände. Reklambyrån Westander höll ett seminarie på temat ”Vem gör PR för skolan?”. Där lyftes något som kanske kan verka självklart men som jag inte tänkt på förut. Politikerna lyfter negativa sidor av skolan för att kunna verka handlingskraftiga när de kommer med förslag om hur man kan åtgärda dem. Med den prioriteringen, röstfiske framför att skapa bra skolor, kanske det inte är helt konstigt att det låter så här i debatten. Det var riktigt befriande att lyssna till Anne Bamford när hon pratade om de svenska PISA-resultaten.

Sverige är okej på läsning, inte så bra på matte och ruskigt dåliga på naturkunskap. Sverige är medelmåttiga. Ni har tappat några placeringar men ligger i mitten och har egentligen inte förändrat er placering så mycket på listan under åren.

Jag kan inte låta bli att tänka, aha, är det så våra resultat tolkas internationellt. Lite annorlunda bild. En annorlunda bild ger hon också när hon lyfter fram det hon menar är den egentliga skammen med de Svenska PISA-resultaten:

Sverige har varit enastående bra på att ge en likvärdig utbildning oavsett skola. Där har ni fallit totalt och blivit riktigt dåliga. DET är oroande och något ni genast måste åtgärda. Där har ni er skam.

Bamford visar sedan resultaten från globala innovations-index i Europa. Där ligger Sverige nummer ett på listan – tre placeringar före Finland. Men hon höjer ett finger. Dessa resultat baseras nämligen på de som idag är i 40-årsåldern. Och kikar vi på områden där Sverige är framstående idag, exempelvis musikindustrin, spelindustrin, IT-entreprenörer och skådespelare så låter detta mycket rimligt. Ofta företag som startat i mindre skala och vuxit från pojkrum till takvåningar i New York. Mina kontakter inom dessa branscher vittnar om idel god renomé för Sverige när det handlar om kreativitet och pålitlighet och stora företag söker sig till små svenska kontor för att skapa magi.

Betyder det då att vi ska backa bandet och skapa en skola som ser ut som skolan på 80-talet? En skola som så många vill kalla för ”flumskola”. En något provocerande tanke. Så tror jag inte riktigt att man kan se på det. Allt som är bra måste också anpassas och förändras i takt med samhällsförändringarna. Saker som var bra då måste justeras för att passa in i dagens kontext. Dock känns det viktigt att blicka bakåt för att göra en analys av vad som gör att dagens 40-åringar fått redskap för att utveckla kreativa förmågor och använda dem entreprenöriellt genom att utvecklas med sin tid. Jag har mycket svårt att tro att slutsatsen kommer att bli att det beror på att de lärde sig rabbla landskapen och alla landskapsdjur. Vem vet – kanske skapar flumskolor en helt ny industri att bygga ekonomi på för vårt land. Sannolikt är det som Bamford säger, att utbildning är i ständig förändring: ”What we believe to be white swans in education may in fact be black swans.”

”Du har kapaciteten att förändra livet på varje elev du möter.”, sa Bamford. ”Att vara lärare är inte på liv och död, det är mycket mer än så.”, sa Årstaskolans förstelärare Jonas Johansson när jag deltog i Tänk Tankens Talkshow-sändning i tisdags. Viktiga saker att bära med oss som tydligt visar att det är dags att vi börjar agera på det vi vet fungerar.

 

SETT FFS:

Funkar: Riktigt bra kvalité på val av föreläsare och bra spridning mellan årskurser och områden.

Funkar inte: Köer, köer, köer. Du köar in på föreläsningen för att köa ut ur den och så får du köa till toaletten och så hamnar du långt bak i kön till nästa föreläsning så du missar den och då får du köa till maten.

Tyvärr lite för många inställda föreläsningar – vilket så klart inte kan hjälpas. Men däremot skulle man kunnat skapa ett interaktivt program, kanske som en app eller liknande, så att det vore enklare att hålla koll på det man vill göra OCH så att man kunde få info om dessa inställda föreläsningar direkt i mobilen, kanske med ett litet *pling*.

Här kommer en till utställarna: På en mässa är det en blandning mellan de som vill ”sälja in” sin produkt som typ ett läromedel eller en app och de som faktiskt har något mer matnyttigt att ge. Om ni som har lite mer matnyttigt att ge vill locka oss som är intresserade – skriv ut vad det är på er monter. Alla har ju bara sitt företagsnamn och för att slippa att bli ”sälj-snackad” undviker jag alla istället för att få med mig er godbitar!

Saknas: FÖRBOKNING AV FÖRELÄSNINGARNA!

De som besöker SETT är yrkesmänniskor. Vi är utbildade och vi har djupa förkunskaper. Våga förvänta er det av era lyssnare. Jag skulle önska att föreläsningar som ska ge tips inte höll sig så mycket på ytan utan vågar gå in och bli ‘tekniska’ på riktigt. Vare sig det gäller tekniskt didaktiskt, tekniskt ämnesmässigt eller tekniskt med tekniken i sig.

Större lokaler om ni ska ta in så mycket folk!

Kösystem, så köer inte blockar hela utgångar eller en föreläsning som drar MASSOR inte blockar en hel trappuppgång där de som vill till föreläsningen bredvid vill komma förbi (men inte vågar tränga sug förbi eftersom man inte vet vem som ska var).

Har du nu tagit dig ända hit ner kan jag berätta att detta inlägg främst handlar om dag 2 och saker jag anser passar i en mer övergripande diskussion om skolan samt om budskapen från mässan. Jag kommer även att skriva en del 2, där jag tar med övriga föreläsningar med fokus på mer didaktiska saker och IKT. I inlägget @tanktanken #TTE1 berättar jag om uppvärmningen inför SETT på Årstaskolan, där jag fick chans att lyssna till många spännande skolutvecklande samtal, och vad jag tog med mig därifrån.