Reflektioner från #mpkongress 2014

Hur behåller vi och ökar arbetsglädjen för lärarna?

För att kunna mötas i den här frågan måste vi först vara överens om premissen att arbetsglädje är viktigt. Och även om det kan finnas en del förutsättningar jag skulle vilja föra in, som till exempel att arbetsglädjen endast är relevant inom ramen för professionens uppgifter och att du bär ett stort egenansvar i frågan om arbetsglädje, så kan vi nog alla vara överens om att arbetsglädje spelar en stor roll för elevernas skolgång. Att relationerna mellan lärare och elev är oerhört viktig för hur väl lärare lyckas med sitt uppdrag och hur det går för eleverna är fastställt genom forskning. Och att arbetsglädjen spelar en stor roll för den relationen känns som en självklarhet.

När hittar du arbetsglädje?
Svaret på den frågan, liksom allt annat, är mångbottnat. Här finns många olika perspektiv och det är många som kan göra mycket för att arbetsglädjen ska få finnas kvar, och gärna öka, i skolorna.

För mig bottnar sig arbetsglädjen i många aspekter. Först och främst behöver jag bara intresserad av mitt arbete! Det är ju liksom A och O. Det spelar ingen roll hur mycket någon kämpar för att skapa arbetsglädje på en arbetsplats om jag inte från början är intresserad av det jag gör.

För att jag ska finns arbetsglädje behöver jag känna att det arbete jag utför är betydelsefullt. Det jag gör måste bära mening, det måste vara viktigt och i det innefattas att min röst i debatten om min arbete är viktig. Detta är något som många kan påverka! Som skolledare och chef måste du lyssna till det jag säger, ta med dig det och väga in det i dina beslut. Det är så klart inte samma sak som att du måste göra som jag säger, men du måste vilja höra på det jag säger och faktiskt vilka förstå. Mina erfarenheter och analyser måste få relevans för organisationen. Det gäller även mer centralt. När organisationerna drivs med ett ”top-down”-tänk tenderar min arbetsglädje att minska. För i en sådan styrning får min röst ingen relevans. När kommunen, riksdagen, regeringen, politikerna, styr skolan så kan ni inte gå på vad ni själva tycker, tänker och tror utan att se om det finns förankring för detta i verksamheterna. Varje gång jag som lärare upplever att beslut tas som är direkt motsatsen av vad vi signalerar om eller vad som sker i verksamheten upplever jag att jag blir förminskad i min yrkesroll – och arbetsglädjen sjunker.

Jag vill kort flika in här att detta inte är detsamma som att alla ovetenskapliga och godtyckliga åsikter ska styra. Som jag nämnde ovan så måste allt detta så klart rymmas inom ramen för uppdraget. Men vi kan alltid lyssna på varandra. Genom analyser av de som beprövar verksamheten kommer nya infallsvinklar som kan leda till vetenskaplig grund på sikt. All vetenskap är sprungen ur outforskade insikter.

Upplevelsen av att bli förminskad i sin yrkesroll kan även komma ur en samhällsdialog där ifrågasättande och kritiserande av professionen blivit vardagsmat. Till det kan vi härleda den ständigt återkommande frågan om medias ansvar för hur de rapporterar om skolan. Här har vi alla ett ansvar anser jag! Media har ett maktansvar för hur de filtrerar debatten. Gammelmedia skulle kunna välja att släppa igenom fler röster från lärare än endast de fackliga topparna. Och de som släpps igenom filtren och använder sig av traditionell media för att lyfta skolfrågan måste ta ansvar för att de gör det för att bidra till en bättre utveckling för skolan och vårt samhälle snarare än att göra det för att genom smarta knep verka handlingskraftig och på så sätt fiska röster. Men även jag har ett ansvar, som läsare, väljare och samhällsmedborgare. Detta med traditionell media är ett moment 22. Media skriver om sådant vi vill läsa och vi läser det som media skriver om. Precis som att politikerna fiskar röster på frågor som ger röster. Här kan jag som läsare, väljare och samhällsmedborgare vara tydlig med vilken tidning, tevekanal, radiokanal, vilka internetsidor jag väljer att läsa och vilka frågor ett parti som vill få mina röster måste prata om! Vi som väljare äger makten här!

Jag fick frågan ”När hittar du arbetsglädje?” på Miljöpartiets kongress tidigare idag. För mig sammanfattas det enklast med svaret ”genom att äga min profession”. Det är något som lärarutbildningarna har en stor del i. Lärarutbildningarna måste formas så att jag har en stabil grund att stå på när jag kliver ut som lärare. Där måste jag få en stabil grund i mitt yrkesutövande, verktyg för att analysera och bygga min verksamhet, så att jag kan synliggöra och motivera varför jag gör som jag gör. En annan del i det är att proffessionalisera läraryrket. En process som har startat men som är allt annat än lätt om vi tar ett steg åt sidan och försöker syna det som sker lite utifrån. Samtidigt som det det ställs frågor med stora frågetecken om varför lärare tappat sin status så ifrågasätts även de insatser som sätts in för att öka statusen. Ett bra exempel är lärarlegitimationen. Frånsett hur införandet av legitimationen gått till och frånsett de uppenbara övergångsproblemen tror jag att legitimationen kommer att ge lärarna en legitimitet från samhället omkring, där samhället i större utsträckning kommer att acceptera lärarnas perspektiv i frågan om vad som är bäst för eleverna. (Till skillnad från till exempel föräldrarnas perspektiv i fråga om vad som är bäst för deras barn. Ett perspektiv som är lika relevant men de olika perspektiven kan ibland ge lite olika lösningar.)

Jag ska försöka förklara hur jag menar:

När övriga samhället krupit sig längre in i klassrummen och alla plötsligt är experter på undervisning och bedömning har lärarnas yrkesutövning blivit ifrågasatt under de senaste åren. Då kikar vi bakåt och undrar varför lärare förr inte blev lika ifrågasatta. Varför fick lärarna förr mer respekt? Vad beror avproffessionaliseringen av läraryrket på?
Och jag undrar: ser vi att vi söker svaret på frågorna genom att blicka bakåt? När vi kikar över axeln i jakt på lösningen på dagens problem så måste vi vara medvetna om att det var en annan kontext då! Vad som var professionellt då är kanske inte professionellt idag. Och då måste vi kanske främst fundera över vad som egentligen är professionellt idag!

Lika bra som övriga samhället är att ifrågasätta oss i skolan, lika bra är vi på att ifrågasätta dem utanför skolan. Lika bra som övriga samhället är på att sparka ner skolans dörrar, lika bra är vi i skolan på att drämma igen dem. Som att svaret på att vara professionell vore att stänga dörrarna istället för att öppna upp för dialog med olika perspektiv på barnet. I skolan handlar det först och främst om just barnen. I skolan är de elever, utanför är de barn. Och det finns lika lite ett ”vi i skolan” och ”dom utanför skolan” som det finns två från varandra avskilda personligheter hos barnen. Ska vi alltid utgå från barnen måste vi också bjuda in varandra i en dialog om vad som blir bäst för dem! Oavsett om det är barnet i skolan eller barnet utanför skolan. Det är barnet som en helhet vi ska prata om! Bäst för barnet, punkt! Och då är det mest professionella att vi öppnar dörrarna och för en dialog, med våra olika perspektiv, för att hitta en gemensam grund och den allra bästa lösningen. Tillsammans! För hela barnet!

Här tror jag att till exempel en legitimation kan vara bra för professionen. Legitimationen ger mig legitimitet att anta det perspektiv min utbildning gjort mig proffs på. Föräldrar kan fråga mig varför jag väljer en metod eller en annan, men jag är proffset på den punkten och jag kommer inte att låta föräldrar välja vilken metod jag använder. Men jag kan däremot lyssna till dem och respektera att de är proffs på sina barn i allt annat. De kan komma med information som gör att jag förändrar något jag gör, eftersom de tillfört det perspektivet. Och det är proffesionellt – att kunna ta del av omkringliggande relevant information och sedan applicera min yrkesskicklighet på allra bästa sätt utefter de premisserna som finns.
Och för Guds skull, glöm inte att fråga eleverna!

Seminariet som Gröna Lärare arrangerade handlade om arbetsglädje och utgick från Anna-Carin Bredmars avhandling i ämnet. Bredmar lyfte in frågan om hur känslor kan få legitimitet i en professionell diskussion. Det är svårt att mäta känslor och vi lever i en värld där mätbarhet är den enda måttstocken för legitimitet. Det är både logiskt och komplicerat. Hur arbetar vi på ett professionellt sätt utifrån sådant som inte är mätbart, utan att det blir godtyckligt? Hur ska vi överföra kunskap mellan varandra om sådant som bygger på det vi inte kan dokumentera? Och hur kan vi vara säkra på att det faktiskt är bra saker?

Jag funderar lite över huruvida skolan blir en unik del av den mer formella universitetsvärlden för att den handlar om förändring som sker inom oss. Kunskap är ju något som vi bygger med information utifrån, i sociala sammanhang, men som skapas inom oss. Vi kan inte överföra kunskap mellan varandra. Kunskap blir det först när jag gjort stoffet till mitt eget. Och den processen är mycket svår att mäta. Och samtidigt visar studier att relationen mellan lärare och elev är avgörande för att eleverna ska lyckas i klassrummet. Alltså ytterligare en faktor som är mycket svår att mäta. Och vad händer då med dessa faktorer, som är avgörande, i en värld där vi endast ger legitimitet till det mätbara? Kan det vara så att vi, i vår hysteri kring att förbättra skolan greppar efter allt som går att mäta och samtidigt puttar ut de faktorer som egentligen skulle ge önskad effekt? Dränker vi all möjlighet att skapa goda relationer och möjlighet att förankra kunskap inom oss i jakten på receptet och alla mätande aktiviteter?

På vägen hem från Göteborg snubblar jag över en ledare: ”Känslan som kunskap” av Lena Andersson i DN. Hon skriver om hur vår tids känslodyrkan är vår tids avproffessionaliseringen. Jag ler lite för mig själv när jag läser den. Jag tycker om att kunna mäta framgång! Likt en löpare som hela tiden mäter tiden på sträckan hen springer för att veta om hen utvecklas i rätt riktning önskar jag kunna mäta elevernas kunskapsutveckling för att kunna sätta in rätt insatser på rätt plats. Men jag har absolut inga problem med att chefen går till jobbet i T-shirt! Och jag tycker att mina elevers åsikter om stoffet vi undervisar om i skolan är lika ointressant som mina åsikter om det. För det är ju i mötet, i samtalet, vi utvecklas! Och jag inser att mitt motiv till mätning inte är kontroll, det är ett medel för att utvecklas vidare.

Andersson talar om en maktförskjutning. Och då kan jag inte låta bli att tänka att hon förvillar sig. Om vi mäter för kontrollens skull och för att behålla makten centrerad och om en centrerad makt är det som är professionellt, då kan vi gärna sluta med att mäta. För bilden av att makten är centrerad är en förvillande bild från de som vill ha makten. Men jag som samhällsmedborgare har makten. Det gäller bara att jag tydligt visar vad jag kräver av den tidning jag köper och det parti jag ska lägga min röst på!

Men om vi mäter för att tillsammans kunna ta kliv framåt i vår utveckling, då kan vi fortsätta mäta. Vi måste bara lyckas hitta balansen mellan det som är mätbart och det som inte är mätbart. Mellan vilka delar som bygger en profession av idag!