Lustfyllt lärande

Det lustfyllda lärandet är ett lustigt men kontroversiellt begrepp som väcker många känslor. Ofta omdebatterat i sociala medier i termer som ”Allt kan inte vara roligt hela tiden.” Och det kan vi ju så klart filosofera om ett tag. Men är lustfyllt likamed roligt?

I går hittade jag samtal om just begreppet ”lustfyllt” på olika håll i mitt Twitterflöde. Många som tyckte att det var ett dåligt begrepp, för att ”lära kan vara hårt slit och strävsamt när man gör det kan vara lustfyllt att kunna sedan”.

För mig innebär mycket som är lustfyllt hårt slit. Det handlar ju åter igen om vad vi lägger i begreppet. Jag menar att saker så klart kan vara olika grader av lustfyllt; det som kommer till oss på silverfat men även det som jag fått slita för att uppnå. Jag menar nämligen att syftet/målet/meningen kan göra vägen dit lustfylld. Ungefär som en elitidrottare som inte gillar springträningen men trots allt slit ändå finner något lustfyllt över det eftersom hen kommer närmre och närmre målet.

Ofta när vi ska tala om lust så talar vi om lust att göra saker. Om sådana saker vi behöver göra trots att vi inte finner någon lust i det. Som till exempel att städa, att borsta tänderna etc. Med min definition så vill jag hävda att målet/syftet gör det lustfyllt. Lusten till att inte vilja borra i mina tänder och lägga massor med pengar och tid på tandläkaren gör att jag är sjukligt noga med att borsta tänderna. Fast jag är dödstrött och har somnat på soffan och vaknat mitt i natten så grabbar jag min tandborste, tjurigt men jag gör det, och borstar nogsamt mina tänder. För motsatsen till lust är att inte ha lust och jag har verkligen inte lust att gå till tandläkaren och laga hål!

Och så där kan vi ju hålla på. Men vi glömmer en sak; att göra en sak även om vi inte vill är en sak. Att lära sig något jag inte vill, det är en annan sak!

Lust handlar om att vara motiverad att göra något. Kan jag vara engagerad utan att vara motiverad? Utan att känna lust?

Filippa Mannerheim föreslog att istället använda ordet ”meningsfullt”. Och jag kan tycka att det är ett bra ord. Men jag vill också försäkra mig om att vi inte tappar bort lustaspekten helt. För jag tror att vi lurar oss själva om vi tror att vi kan lära någon någonting, om hen inte känner någon som helst lust till det, på något sätt. För att ta till mig saker, för att lyssna, ta in och för att vara tillräckligt aktiv för att lära (aktiv lyssnare inte minst) behöver jag känna lust på något sätt. Annars stänger jag av. Mina tankar vandrar åt andra håll, jag fastnar i detaljer som villar bort mig, jag är helt enkelt inte med. Och kanske är det inte det jag gör som är det som får mig att känna lust, men målet/syftet som motiverar mig.

Men jag är med. Kalla det ”meningsfullt lärande”. Vi får bara inte glömma bort att lust är en drivkraft för lärande, och att vi skulle vinna så ofantligt mycket mer på att försöka få med alla god aspekter istället för att dissa dem för att vi vuxna minsann tycker att det är så. Det spelar ingen roll om jag tycker det, om mina elever sitter och känner att det jag gör inte har med dem att göra och inte är varken intressant, meningsfullt eller lustfyllt. För att tvinga kunskap på någon har aldrig varit ett vinnande koncept!

När vi vet att lärandet kan få raketfart om vi har lust att lära oss, varför inte försöka hitta lusten då? Varför inte försöka skapa undervisning som är både lustfylld, meningsfull och intressant på en och samma gång?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: