Mellan 15-19 på fredagen arrangerade Sv3rige 3.0 ett samtal i S:t Nikolai ruin (där Humordralen hållit tillunder veckan). Många möten fyllda av nyfikna mottagare till inre tankar som delades med öppenhet.
Det är speciellt att mötas på det sättet, där för mig helt främmande människor vågar blotta sitt inre och där mitt inre blir mottaget med icke fördömande kroppsspråk. Vi placerades i olika modeller för samtal, triosamtal, world café med mer, och reflekterade över frågor och minnen som ”Berätta om en situation där du kände dig välkommen. Vad gjorde att du kände dig välkommen? Hur skulle ett Sverige där fler känner sig välkommen se ut?”

Jag kan relatera till den där korridoren av mellanförskap som Navid Modiri, en av initiativtagarna till Sv3rige 3.0, använder som en metafor för att inte riktigt känna att man tillhör något. Under hela min uppväxt befann jag mig i den korridoren och det tog mig 23 år innan jag verkligen började känna att jag tillhörde något. Innan jag kände att jag inte var bara mig själv närmast. Trots det har jag svårt att gräva efter ett specifikt minne där jag känt mig välkommen. För trots allt har jag levt i en relativt skyddad verkstad och jag har alltid känt mig välkommen, mer eller mindre. De gånger jag inte känt mig välkommen finns med som starkare minnen, eftersom att det är minnen som sticker ut, de är relativt få.
Efter fyra timmars närvaro av inre tankar och öppenhet är det med en rofylld känsla jag lämnar Sv3rige 3.0, S:t Nicolajs ruin och Almedalen för denna gången. Det var ett strålande sätt att avsluta årets Almedalsvecka på. Jag hann landa och reflektera, jag fick i lugn möta nya människor och jag fick bara finnas där ett tag. Med mig i fickan hem följer en gul post-it lapp där det står ”Varför normalisera?”. Vår sista uppgift var att skriva ner en fråga att bära med oss, att ha med oss och reflektera över, som kan hjälpa oss att skapa det Sverige vi drömmer om. Eftersom, som Kajsa säger, frågorna är mycket viktigare än svaren. Det är frågorna som får oss att fundera och reflektera och som får oss att förändra. Min fråga, ”Varför normalisera?”, får representera den stora utmaningen jag tycker att vi alla står inför, om vi vill skapa ett öppet Sverige som välkomnar alla. En reflektion jag bär med mig efter detta fantastiska möte med ett 50-tal?! individer är att även om vi som möttes där har alla intentioner att vara öppna och välkomnande så hamnar vi i att utgå ifrån normer av vad som är öppet och välkomnande. Normer som att de människor som är mest öppna och välkomnande är de som ser en i ögonen, hejar, tar i hand, kramas och inte har en sådan stor egen zon runt sig. Vad betyder det för de människor som behöver en egen zon? Som är tystlåtna och inte vågar säga hej alla gånger? Eller vill säga hej för den delen? Hur välkomnande är vi för dem? Och hur skapar vi en värld där vi är så öppna för varandras olikheter att vi ej bedömer andra efter vår egen normaliserade mall?
Jag hade också kunnat skriva ”Varför rädsla?” på den lappen. Vad är det som gör att vi räds varandra, räds andras individualiteter och räds det okända? Vad är det som gör att vi hellre dömer, bedömer och försvarar oss med motstånd till de nya istället för att inte försvarsställningen att öppna för det okända? Förmodligen skulle den senare approachen leda till mindre skada för oss själva, mindre konflikter,färre bråk och mer utvecklande möten än den första. Ändå väljer vi ofta den sista. Vi väljer alltså de medel som motverkar vårt syfte. Varför är det så?

Tack Navid, Kajsa, Fanny, Elin och Niklas, och tack alla som kom för att jag fick ta del av era tankar, ta med mig dem och för att jag nu kan bygga vidare på dem genom mina nya frågor.

Och tack alla ni andra jag fått möta under Almedalsveckan!

Vi ses igen.