På onsdag ska jag ta emot min nya klass. 28 stycken ettagluttare. Eller, 28 stycken nya arbetskamrater, som en kollega i området skulle uttryck det. Och så klart minst 56 spända föräldrar.

Jag känner en stor vördnad och respekt inför arbetet som ligger framför oss. Hur ska vi lyckas behålla de förväntansfulla känslorna som anländer tillsammans med dessa sex- och sjuåringar? Hur ska vi skapa rum för lärande, rum för varandra, rum för tillsammansskap, för innanförskap och rum för kunskap?

Under arbetsveckan som gått har vi samtalat om kommunens pedagogiska plattform, om trygghet och om värdegrund. Basen för att lärande ska ske är att eleverna känner sig trygga. Trygga tillsammans och trygga i sig själva.

Många är vi som i dagarna före skolstart funderar och skapar gemensamma regler på skolorna, för att eleverna ska känna sig trygga. Och när vi som bäst satt i grupper och pratade om vad ”ordning och reda utan förtryck” är så tänkte jag; Vi skapar regler för eleverna, men var är reglerna för hur vi får bestämma reglerna?

Den frågan kan så klart upplevas lite nitisk först. Vem ska skapar regler för den som skapar regler för den som skapar … o.s.v. Men det är inte så jag menar. Jag menar att, när jag och en kollega inte ser lika på en regel, då ska det finnas en vägledning för oss som pekar oss i rätt riktning. På vilka grunder sätter vi upp regler för andra människor?

När vi ska sätta upp regler som ska gälla andra människor vill jag mena att de alltid måste vara välmotiverade! De måste vila på en stadig etisk grund för att människorna vi sätter upp regler för ska ha förtroende för oss. Det kan inte vara regler med otydlig grund, som eleverna ej förstår. Då kommer de inte att vilja följa reglerna. Vi bör gemensamt forma dem och resonera kring dem, men det är inte vad ”flest vill” som gäller. Styrande måste vara att det ska vara regler som gynnar alla men kränker ingen. Och det ska inte vara en masa onödiga regler.

När regler handlar om att blint lyda, då är det en form av maktmissbruk som sker, vill jag mena. Och som lärare har vi stor makt över eleverna. Vi måste också därför vara noga med att inte missbruka den makten.

Varje gång vi sätter regler som inskränker någon annans frihetsutrymme, som vid förbud, måste vi ha solklara anledningar. Oavsett vad en majoritet tycker. Om risken finns att vi inskränker en enda persons frihetsutrymme genom maktmissbruk, utan solklar anledning (tex. skydd för annan människas liv), så ska vi ej ha den regeln. När vi börjar tumma på det så finns det inga gränser för vad vi plötsligt kan göra mot andra. Och det blir mycket svårt att motivera att följa lagen eller regeln.

Kontentan blir att vi måste fråga oss vad vi egentligen har rätt att bestämma om, när vi nyttjar bestämmanderätt över andra människor. Har jag rätt att bestämma över hur en annan människa klär sig? Hur en annan människa talar? Vilken hand någon skriver med? När någon ska gå på toaletten?

Vi kan inte lämna dessa beslut i händerna på ”olika uppfattningar”! Konsekvenserna av regler som är svåra att förstå, inte har tydlig grund och när regelsättandet blir godtyckligt kan bli alldeles för stora. I grunden handlar det om förtroende. Vi kommer inte att ha förtroende för någon som sätter upp en massa regler vi inte förstår, som vi inte kan se syftet med och som handlar om saker denna person ej har rätt att bestämma över.

Ordning och reda tenderar ofta sammankopplas med militärisk fostran. Något som handlar om att blint lyda och inte ifrågasätta. Att inte få misslyckas. Det är inte en bra grundsten för lärande i en skola. Men när ordning och reda handlar om att vi tillsammans som grupp hittat vägar att lära och leva i tillsammansskapet, med respekt för varje individ, då är ordning och reda någonting bra!

Jag är helt övertygad om att likvärdiga relationer och ömsesidig respekt är det som skapar bästa möjliga utgångspunkt för lärande och för en bra skola. Att lära tillsammans i gruppen och jobba med lärande utifrån utrymmen att få misslyckas, förtroende och gemensamma mål med våra barn snarare än auktoritet och makt. Inte en massa onödiga förbud.