Jag har fått förmånen att åka på BETT-resa i London (British Education and Training Technology) i år. Förutom mässan arrangeras föreläsningar på hotellet samt skolbesök. Och i onsdags besökte jag bland annat Flitch Green primary school och där mötte jag för första gången en ‘School governor’.

En ‘School governor’, enligt beskrivningen jag fick vid besöket, är en volontär, ofta en förälder, som spenderar vissa dagar i skolan för att vara med och säkerställa skolans kvalité. Volontärerna hjälper till i skolan och de bevakar undervisningen samt skolans ekonomi. De är också en del i skapandet av skolans inriktning och vision.

När jag läser mer om detta på skolans hemsida så förstår jag att det handlar om en hel grupp av människor, föräldrar, skolpersonal och andra personer i närsamhället, som aktivt är med och skapar skolan tillsammans.

Wow, känner jag! Snacka om samarbete. Här skapas skolan verkligen tillsammans.

Jag frågade lite om hur de har möjlighet att vara borta från sina arbeten för att vara en del i skolans ‘Governing Body’ och enligt kvinnan jag talade med så är det naturligt i England. Hon sa att det så klart fanns människor vars arbeten inte möjliggjorde detta, men hon menade ändå att det ansågs viktigt och att arbetsgivare därför möjliggjorde detta. Och när jag läser på wikipediaom ‘School governer’ (artikeln saknar korrekta källor) så står det så här:

In England, Wales and Northern Ireland, every state school has a governing body, consisting of specified numbers of various categories of governors depending on the type and size of school. Governors are unpaid, but they may be reimbursed for expenses for such as the care of dependants or relatives and travel costs. Under section 50 of the Employment Rights Act 1996] employers must give anyone in their employment who serves as a governor reasonable time off their employ to carry out their governor duties. Employers can decide whether this time off is given with or without pay.^[3]

Jag förundras verkligen över detta fenomen och vill veta mer om det. Om vi funderar lite över den generella diskursen i Sverige så vill jag mena att vi oftast talar om att ”låta professionen sköta sitt” och att det finns en del saker, som till exempel undervisningen, som föräldrar inte ska ”lägga sig i”.  Det finns en stor skillnad i kulturen här!

Lärarkåren i Sverige känner sig ofta ifrågasatt och tycker ofta att många lägger sig i för mycket. ”Vi måste lita på professionen och låta em arbeta ifred” brukar det höras. Utifrån kommer signaler om stängda dörrar. Ändå upplever jag att lärarkåren i England verkar oerhört väl ansedd, trots att de verkar ha betydligt större involvering av människor utanför professionen.

Kan det vara så att när vi i skolan stänger dörrarna, då blir vi mera ifrågasatta? Kan det vara så att en större transparens skulle höja yrkets status? Kanske är det så att ju mindre transparenta vi är, desto mer bekymmer får vi av att människor utifrån har åsikter om ”fel saker”, om saker som egentligen har liten betydelse.

Det handlar om barn. Desperat försöker föräldrar vara med och påverka sina barns liv i rätt riktning. När vi stänger föräldrar ute så greppar de efter halmstrån för att återta kontrollen. Det känns som ett friskhetstecken om vi tänker på det. Föräldrar vill, och ska, ha det yttersta ansvaret över sina barns liv. Men tillåter vi det i skolan?

En tanke värd att tänka på.