Så här Post Bett övergår flödande inspiration till reflektion och arbete för att översätta detta tankearbete till faktiska produkter som blir synliga och användbara för elever och kollegor. Till aktiviteter som blir användbara i det dagliga arbetet, genom alla dimensioner och på alla nivåer; i ”klassrummet”, i ”arbetsrummet”, på ledningsnivå, på huvudmannanivå och på styrningsnivå. Det handlar helt enkelt om: Hur sprider vi den kunskap vi fått vidare så att det ger en positiv effekt på lärande – på individnivå?

Gång på gång under veckan återkom jag till tankarna om att vi då och då glömmer ett väsentligt steg i lärandet. Vi kan se det tydligt när det kommer till elevhanteringen av digitala enheter och tjänster och det är direkt överförbart på många lärande situationer. Jag hör ofta lärare tala om problematiken kring att eleverna ska hantera sina lösenord. Lösenord glöms bort stup i kvarten och detta skapar en osmidighet, hindren för att nå lärandemålen blir för stora.

Min fråga till oss alla i skolan är dock: lär vi eleverna hur de ska hantera den här typen av information, eller förväntar vi oss bara att de ska kunna det? Är det en tyst kunskap bland många andra i den nya verkligheten, vid sidan av annan studieteknik? Hur ofta ligger det en outtalad premiss om en gemens samlad tyst kunskap som grund för våra förutsättningar att utföra det som förväntas? Och hur ofta hindrar detta oss att nå målen i lärandet?

Ger vi rätt förutsättningarna för att lyckas?

Med anledning av den senaste veckans BETT-upplevelser så ställer jag mig en liknande fråga; Hur många har skickats till London, med förväntningar om att de ska kunna sprida kunskapen vidare i alla olika dimensioner och nivåer, utan att getts verktygen för det jobbet? Hur många kan något om hur vi mest effektivt kan sprida vidare denna utveckling och förändring så att det verkligen kommer att ge effekt på lärandet? Och hur många får faktiska praktiska förutsättningar att sprida vidare?

Nu skulle en kunna säga att ”Jamen det är ju lärare och lärare är ju skolade i att lära ut”. Även om jag är övertygad om att det är samma verktyg vi ska använda för att utveckla skolan, som de verktyg vi använder för lärande och utveckling på klassrumsgolvet, så är det inte riktigt samma sak att vara utbildad i sitt ämne och lära elever som att sprida förändrande utveckling till kollegor. Kära nån, det finns hela utbildningar på ämnet förändringsarbete, av en bunt anledningar, tänker jag.

Så hur gör vi?

Ett av uppdragen för att sprida vidare torde således vara att först sätta sig in i hur det görs bäst. För om olika individer tillsammans ska komma överens om hur de ska sprida vidare trots att ingen av individerna har satt sig in i teorier och eller forskning kring detta, då blir de utelämnade att gå på sin egen känsla. En överhängande risk är risken då att de inte kommer överens och spridningen blir mycket godtyckligt grundad. Och som Daniel Barker så effektivt visade på en av sina föredrag/workshops så räcker det inte alltid om en av de som är med i gruppen bär förankring – det finns alltid några procent som inte tror dig oavsett hur du bevisar det för dem.

Jag är ingen expert! Jag är därför helt öppen för input av dig som vill dela med dig! Ett av sätten att bli bättre på att sprida är att vi delar med oss av våra erfarenheter med varandra och byter tankar och idéer. Och av det jag har fått höra av andra och deras erfarenheter, det jag läst och baserat på mina egna tidigare erfarenheter så tänker jag så här:

Jag har funderat mycket på hur jag kan sprida detta vidare i den kontext jag befinner mig i på min skola. En sak känner jag mig säker på; att föreläsa om vad andra sagt i sina föreläsningar ger föga.

Varje föreläsning jag deltar i är att skrapa på ytan. På scenen står människor som ägnat mycket arbete för att lyckas med vad de då sammanfattar för mig. Och för att jag ska kunna sprida den kunskapen vidare eller kunna ”leva det de lär” behöver jag fördjupa mig i det.

Bland annat tar jag med mig tankar om ASK-modellen och Peer review. Jag har fått chans att veta lite mer om det och det låter mycket användbart i mina öron.

Jag har också fått samlad erfarenhet av olika individer som brättat om allt från vad som rent praktiskt, på en teknisk nivå, krävs för att lyckas med IKT i undervisningen till vad som krävs på en implementeringsnivå lokalt på skolan. Och även om varje skola är unik och det inte finns ett recept att efterapa för alla andra så finns det på en övergripande nivå många beröringspunkter som är direkt väsentliga och direkt går att härma.

Jag har fått bygga nätverk inom min kommun och utanför kommungränsen, som jag hoppas ska hjälpa oss att gå från tänket om att bygga ”DEN bästa skolan” till att bygga ”DE bästa skolorna”. Alla elever har rätt till den bästa utbildningen och den rättvisan når vi bara om vi börjar jobba tillsammans.

Jag har fått så mycket!

Jag tror på en variation av spridningsmetoder och på varierande krav bakom.
Min övertygelse är också att det ALLTID ska ta utgångspunkt i de individuella klassernas behov och ALLTID utifrån lärandemålen, oavsett vilken metod eller vilket verktyg för att nå målen som det resulterar i. Det är inte HUR utan effekten av ditt hur som är det intressanta.

Jag tror också att det finns en skarp gräns mellan krav och incitament – det finns en tydlig skiljelinje mellan vad vi har rätt att välja att avstå från och vad vi helt enkelt ska göra.

Därför vill jag satsa på en spridning över tid. En långtidssatsning för att sikta på kvalité istället för kvantitet. En del saker vill jag sprida via rena workshops utifrån modeller och metoder som presenterats. En del av dessa workshops vill jag erbjuda en utveckling på där vi tillsammans i kollegiet bygger en studiecirkel runt ämnet, för att studera det vidare, fördjupa oss och utvärdera effekterna av det på vår skola.

Andra saker vill jag använda specifika metoder för att sprida, för att genom det kombinera upplevelsen av metoden med teorin. Till exempel genom att sprida teori genom flippar och Mooc-kurser och göra detta tillgängligt genom vissa plattformer. Det blir en blandning av incitament, krav och frivillighet. Ett annat exempel är att sprida det hjärnforskaren Torkel Klingberg talade om är bra för hjärnan vid lärande, genom att de facto utforma ”föreläsningen” med dessa metoder.

Jag vill också öppna informella mötesplatser inom kommunen, där vi som arbetar i skolan får chans att mötas och utbyta idéer. De nätverk jag byggt under den här veckan har gett mig ovärderliga kontaktytor för att förverkliga det.

När det kommer till den organisatoriska nivån, saker jag kunnat se som de gör i England och som kanske inte är så lätt för oss lokalt att göra eftersom det krävs nationella förändringar i systemet, så har jag fått se det med egna ögon och det har gett mig verktyg för att verka för dessa förändringar underifrån. Dela genom att sprida tankar om det och dels genom att jag själv kan använda det faktiska friutrymmet jag har i min yrkesutövning för att göra anpassningar som går åt de hållen. Dessa förändringar kan jag sedan utvärdera i min egen verksamhet och se vad det resulterat i, för att arbeta vidare med att skapa den bästa möjliga undervisning och den bästa möjliga skola jag kan.

Hur ska du göra?

Läs också Edward Jensinger ”To BETT or not to BETT”.