Jag såg en liten pojke på väg hem från skolan. I sin pösiga overall och sina stora skor pulsade han genom och över snöbergen. Inte för att det var oskottat, utan för att han ville. Han skrattade inte, han log inte ens, hela hans ansikte var ihopdraget i en koncentrerad min. När han besteg det sista snöberget, steg för steg, kunde jag se hur hans ansikte drog ihop sig ännu mer. Och ur denna koncentration kunde både kämparvilja och kämparglädje utläsas.
Han valde vägen som erbjöd de största utmaningarna – och han gillade det. Inte för att målet erbjöd en stor belöning, men för att den krävande processen gav honom tillfredsställelsen av att ha klarat något. Och den tillfredsställelsen erbjuder mer glädje än den enklaste av vägar. Feedbacken är direkt, belöningen konstant och målet väl synligt. Entusiasmen var tydlig, om ön återhållsam.
Hur får vi våra elever att bestiga skolans snöberg med samma glödande passion? Det svaret, mina vänner, är nyckeln till att skapa världens bästa skola.

Open sesame!