Jag läste en fråga som fick mig att spinna igång; Vad krävs av en bra skolledare, löd den.

En bra skolledare ska ha förmågan att hantera alla olika perspektiv som gör skolvardagen komplicerad.

Skolan ska ta hänsyn till elevens bästa, först och främst. Och individens bästa, men även gruppens bästa.

Skolan är en arbetsplats även för förvärvsarbete och ska därför ta hänsyn till de lönearbetare som finns där. Skolan ska därigenom erbjuda en dräglig arbetsplats och en skolledare måste förstå att elevens perspektiv först inte betyder personalens perspektiv sist. För de är båda tätt sammankopplade och beroende av varandra, som i ett ekosystem.

Skolan ska ta hänsyn till hela eleven och därav även elevens hemsituation. Samtidigt som skolan inte ska styra, ställa och lägga sig i för mycket i familjens angelägenheter. Skolan ska förmedla att den är viktig och samtidigt ge friutrymme till individen. Skolan ska ta hänsyn till hemsituationen, kompensera där det behövs, till viss del anpassa och till viss del vara styrande, tillåta olikheter och samtidigt säkra att det går till enligt samhällets regler och koppla in eventuella andra instanser där det behövs. Detta ska en skolledare balansera.

En skolledare är tjänsteman och ska agera där efter. En skolledare ska vara lojal kommunen (vem nu det är) och samtidigt se till elevernas intresse.

En skolledare ska vara utvecklande och drivande, ligga i framkant och samtidigt hålla budget och förvalta. En skolledare ska vara pedagogisk ledare, tjänsteman/kvinna, serviceinriktad, arbetsgivare, ekonom, styrman, den som sätter stopp, den som tillåter, personalchef, utvecklingsledare, bland annat.

En skolledare, liksom en lärare, ska ta hänsyn till elevens hemförhållanden men samtidigt inte låta det vara den påverkansfaktor som styr eller skiljer framgångar åt utan tillåta eleven (och personalen) att utvecklas bortom begränsningar som hen eventuellt tror hen bär på.

En skolledare ska leda och styra, fördela och organisera arbetet samtidigt som hen skapar friutrymme för att växa.

Jag skulle kunna fortsätta, inser jag, för det finns säkert en hop av uppgifter jag inte lyckats cirkla in. Men här stannar jag. För jag tror att min poäng är tydlig. En skolledares uppdrag är i det närmaste omöjligt.

Om skolorna ska utvecklas, både pedagogiskt och som arbetsplats, behöver vi fundera kring hur en skola styrs (på alla plan). Jag menar att vi måste ge en skolledares uppdrag den dignitet det förtjänar och se till att dela upp perspektiven. Vi behöver kanske en personalchef och en utvecklingsledare, till exempel. En person som är ruggigt bra på ekonomin, som verkligen kan ekonomi. Kanske kan vi då effektivisera skolors organisation, så att kampen mellan personalen som skanderar ”mer resurser” och huvudmannens slogan ”budget i balans” kan övergå till något mer konstruktivt, till exempel en gemensam röst som säger ”alla elevers rätt till en god utbildning”. Vi behöver experter här, som arbetar tillsammans, som har insikt i varandras komplexa uppdrag, för att det ska bli bra.

Vi behöver också människor som kan argumentera för just sitt perspektiv, tillsammans, med och inte mot varandra, för att hitta de bästa lösningarna. Vi behöver människor som kan anta personalens arbetsrättsliga perspektiv utan att för den delen bli anklagad för att inte bry sig om elevernas bästa eller att de inte tar hänsyn till organisationens utvecklingsbehov. Ett exempel är lärarnas arbetstid, där samtalen allt för ofta landar i vem som ser till eleverna och skolan som den heliga institutionen först eller sig själv. För ingen annan än lärare och lärarfacken, knappt de, pratar i dag om personalens rätt till en dräglig arbetstid. Du riskerar närmast att bli sedd som antikrist (eller gnällkärring) om du vågar prata arbetstid ur ett personligt perspektiv.

Vi behöver människor som ser till föräldrarnas perspektiv, utan att för den delen riskera att bli attackerad av frustrerande och spottande utstötningar av ”Låt lärarna sköta sitt jobb, de är proffs på det”.

Vi behöver helt enkelt tänka om. Vi behöver skaka av oss alla tankar om att de olika perspektiven skulle vara motsättningar och ta till oss tanken om skolan som ett komplext ekosystem där alla behövs och där allt bygger på varandra. Det behövs bättre och tätare relationer med fler samhällsinstitutioner, där ett samtal till psykologen inte genererar åsikter om att skolan misslyckas med sitt uppdrag utan ingår i ett naturligt klockspel där kugghjulen hjälper varandra upp eftersom de har olika uppgifter och olika kompetenser. Vi måste skapa en organisation där det är fint att be om hjälp med uppgifter vi varken har utbildning i eller är proffs på, eftersom att det kommer att skapa en mer effektiv och bättre skola för alla inblandade.

Skolan är komplex. Men inte omöjlig att hantera. Om vi jobbar tillsammans.