Jag håller yttrandefriheten högt. Som före detta journalist har jag flera gånger lutat mig mot yttrandefrihet som ett fundament i demokratin, tillsammans med meddelarfriheten. Det är fundamentalt och grundläggande i en demokrati.

Men…

Och ja, jag tar mig både rätten och friheten att tillägga ett men. För när jag ser på våra grundläggande fri- och rättigheter så ser jag dem som ömsesidigt beroende av varandra för att demokratin ska fungera och allt för ofta hamnar vi i lägen där vi måste väga flera av dessa viktiga fundament emot varandra, i delikata vågskålar. För ganska ofta ställs vi inför dilemman där vi blir tvingade att ta ställning lite mer för en av våra fri- och rättigheter, på bekostnad av att vi naggar en annan i kanten, för att vi ska kunna gå vidare.

Våra fri- och rättigheter är inte på något sätt klädda i svarta och vita nyanser. Det är en riktigt grå sörja. Det är i de kinkiga valen mellan dessa jag definierar min värdegrund, min ideologiska grund. Och läser jag dessa fundamentala fri- och rättigheter med ett svart och vitt filter, om jag försöker tvinga på någon annan min svarta och vita tolkning av verkligheten, då är jag som vilken fundamentalist som helst.

Det är aldrig rätt att använda våld.
Ja, alltså, om du inte själv blir ansatt och måste försvara dig eller någon annan. Men i princip!
Inte ens det kan jag säga är svart eller vitt. Men en sak är jag säker på; mitt ”yttrandefrihet men” betyder inte på något sätt att jag försvarar någon som använt våld i försvar mot saker någon sagt eller målat. Jag skulle aldrig försvara att någon försöker skjuta en annan människa för att hen har tecknat en figur eller skrivit en serie på ett sätt som ej passar mig eller någon annan. Den vågskålen är inte svår att balansera. Det är förkastligt och oförsvarbart.

Däremot så menar jag att de som läser yttrandefriheten som en gundamentalist läser bibeln, de missar något. De missar de sköra fundament som vi bygger vårt samhälle på. För ibland kränker jag andra människor när jag använder min yttrandefrihet, trots att människan är okränkbar. Trots att jag har tanke- och religionsfrihet. Trots att jag har rätt att inte bli diskriminerad. Och då menar jag att vågskålen måste fram. Då är det dags att fundera över vem jag vill vara.

I de Mänskliga rättigheternas första artikel går det att läsa följande:

De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Vi kommer alla att tolka detta olika. För mig betyder det att jag inte använder en benämning på människor som historiskt sett använts för att avhumanisera och kränka. Det betyder att jag försöker att inte använda öknamn på människor, eftersom jag sällan kan se att fördelarna av det blir större än nackdelarna. Det betyder också att jag inte kommer att teckna profeten. Och framför allt kommer jag inte att göra dessa saker i yttrandefrihetens namn. Enligt mig är det nämligen att ignorera de viktiga och väsentliga faktorer som ligger bakom denna rättighet.

Men eftersom att allt är en grå sörja så kommer någon annan att tolka det annorlunda. Och kanske är det mänsklighetens ok att bära, att vi aldrig kommer att hitta den svartvita solklara kompass vi söker som gör att vi i alla lägen kan ta riktning från den för att veta att vi handlar rätt. Vi har inga facit i blåstenciler över vad som är rätt eller fel, allt är ömsesidigt beroende av varandra utifrån situation och konsekvensbedömning. Vi måste göra jobbet. Vi måste våga göra avvägningarna själva och stå för vad dessa avvägningar betyder för oss själva och andra. Ingen annan kan göra dem åt mig. Ingen annan bär ansvaret för dem.

Men en sak tror jag de allra flesta av oss är överens om. Det är aldrig försvarbart att ta någon annans liv på grund av en teckning.

Läs också Theodor Kallifatides om yttrandefrihetens gränser. ”Demokratin sticker sig själv likt en hotad skorpion”.

Ann Heberlein ”Hantera yttrandefriheten bättre”.

Heidi Avellan ”Yttrandefrihet, visst, men …”