Det enda vi kan utgå ifrån är vår egen upplevelse. Min upplevelse av det jag varit med om. Min upplevelse av det du berättat för mig. Min upplevelse av världen i dag. Detta tog arrangörerna under gårdagens ”Samtal i miniSverige format” fasta på.

I en, för mig, inte helt bekväm setting, blev tankar, berättelser, känslor och upplevelser delade och tolkade av andra. Vi träffades på Unga Klara, cirka 120 personer, och jag märkte snabbt att många, liksom jag, inte helt visste vad eftermiddagen skulle gå ut på. Vi var alltså många som klivit utanför vår comfort zone för att uppleva något som vi inte upplevt innan.

Teater X, som är en PlayBack teater, inledde arrangemanget. På uppmaning om att finna oss en kompis vi aldrig tidigare mött fick vi gå på teater tillsammans.

De flesta av oss som varit på arrangemang med syftet att mötas innan, vet att det kommer att komma. Den där stunden då du ska prata med, presentera dig, krama och/eller dela dina inre tankar och personliga känslor med en total främling. Det är också därför jag vet att alla de här arrangemangen befinner sig utanför min comfort zone. Jag vet redan innan att jag kommer att befinna vara kantig och stel, osäker och trevande. Det är ett tillstånd jag inte är van att befinna mig i. Jag är till vardags en säker och stark person, förmodligen för att jag alltid väljer att befinna mig i situationer där jag kan vara det. I situationer jag känner igen och vet att jag kan hantera.

Så vi delade och hälsade. Men vi kramades inte. Jag delade, som oftast, något ur mitt yrkesliv. Det är lagomt bekvämt. Jag fick ta del av berättelser om familjeliv, trånande längtan, sårbara stunder och utifrånperspektiv på det jag vet är en av mina största utvecklingområden. Och jag blev lite rikare.

Jag har inte vuxit upp i en miljö där delandet av känslor har varit vanligt, eller ens speciellt värdefullt. Nu talar jag inte om relationerna i min familj, det ligger inga traumatiska barndomsupplevelser av kärlekslöshet bakom detta uttalande, utan om en liten bys relationella identitet. Mansdominerat och praktiskt är begrepp som närmast karaktäriserar det samhälle och den lilla by jag vuxit upp i. Så när helt främmande människor i en stor folksamling högt och tydligt vågar öppna sina hjärtan, gör det mig lite obekväm. Inte dåligt obekväm, men det kryper lite i min kropp som en ryggradsmässig reflex. Som tur är förstår jag att jag äger problemet och på senare tid har jag liksom blivit bekväm i att vara obekväm.

Jag ömsom skrattade och ömsom tårades när Teater X illustrerade publikens berättelser på scenen. (För övrigt också en teaterform som får mig att bli obekväm, jag som mest vuxit upp med buskisar och logdans till dansbandsmusik.) Det var en riktigt skön och härlig upplevelse. Det fanns människor i publiken med vitt skilda erfarenheter och ändå blev våra innersta likheter uppenbara och synliga när upplevelserna skalades av till känslor.

När jag satt där och tittade på hur de fem skådespelarna, som tillsammans med musikern och berättaren, illustrerade min berättelse så kunde jag inte låta bli att tänka på att det här sättet att synliggöra perspektiv på kändes så tydligt. Det är inte långt ifrån de små improviserade teaterscener vi som lärare gör varje dag i klassrummet, för att synliggöra skeenden, regler och förhållningssätt, men det är att ta det till nästa nivå. Det skulle vara en fantastisk konflikthanteringsmetod! Med teater som verktyg för att skapa förståelse.

Eftermiddagen avslutades med ett samtal i vår stora grupp, som Per Hörberg från Initiativ Samutveckling höll i. Där fick jag ta del av andra människors upplevelser av ”Sverige i dag”. ”Hur känns det att bo i Sverige i dag?” Oj vad olika vi känner inför det. Där mitt svar snarast var hoppfullt var mångas svar oro. Och jag kan endast utgå från min egen känsla.

Jag känner mig hoppfull. Jag vet att det finns många negativa krafter som skriker i form av rubriker på förstasidan i morgontidningen, i tevenyheternas påor och i kommentarsfälten i sociala media. Men vi är många fler och långt mycket starkare positiva krafter. Mänskligheten verkar drivas av att skapa strukturer för att göra omvärlden hanterbar. Vi verkar behöva veta vad vi ska förhålla oss till för att inte bli satta i trans. Men just nu håller våra strukturer på att rasa. De håller inte längre, omvärlden har vuxit ur ramarna vi satt runt den. Och vi befinner oss i kaos. I kaos frodas negativa krafter. Krafter som föds av rädslan som kommer när det inte längre finns några byggnadsställningar att hålla sig i. Det är få röster, men högljudda. När lycka ofta kan vara en viskning är rädsla ofta ett skrik. I kaos stöts och blöts det negativa mot varandra och genom det skapas nya strukturer. De negativa rösterna är få men högljudda. De positiva rösterna är många och starka. Viskningar, men starkare. I kaos hörs du bäst om kommer närmare och viskar.

Jag är hoppfull. Med rädslan som ledsagare skapas inga positiva krafter. Jag drivs av starka visioner om en värld där egenskapen naiv är någonting positivt.

Arrangörerna ledde oss under eftermiddagen med expertis. Vi blev intervjuade med utforskande frågor, speglade av teater, vi fick sätta rubriker på våra samtal, olika referensramar synliggjordes snyggt genom handuppräckning och likheterna blev tydliga genom dialogen. Vi blev uppmanade att reflektera i tysthet, att reflektera tillsammans och att dela just vår erfarenhet med alla andra. För mig blev det en stund av sådant som ofta saknas, i ett sammanhang där jag är så bekväm med att vara obekväm av formen. Jag lämnade Unga Klara med en skön känsla av behag och lugn. Med nya intressanta möten och delade erfarenheter i bagaget. Underhållen till skratt och rörd till tårar. Lite rikare, helt enkelt. Och med en scen i hjärtat jag sällan kommer att glömma.

Tack!

(Arrangerat av Teater X, Initiativ Samutveckling och Stiftelsen Ekskäret.)