När du kliver in i ett rum, vad är det första du reagerar på? Hur påverkar den fysiska miljön dig?

Vi vet att rummens design påverkar oss på olika sätt och inom många branscher läggs stor möda på hur rum inreds. Men hur mycket tid och engagemang läggs på detta i branschen skolan? Och när vi jobbar med det, vilka faktorer tar vi hänsyn till? Utgår vi verkligen ifrån lärande?

Jag möter många enskilda pedagoger inom skolan med stort intresse för de fysiska rummens design. Jag har mött en eller två skolledare som också visat intresse för det. Men jag har förbluffande få exempel på skolor som verkligen lägger ner både tid, pengar och arbete i att designa de fysiska rummen i syftet att främja lärandet. Allt för ofta står pedagogerna på övertid och målar och möblerar rummet, sällan med någon egentlig vetenskap bakom det som görs, men däremot ofta med en hel del beprövad erfarenhet. Och i princip aldrig har jag hört pedagoger berätta att de fått ekonomiska medel för att faktiskt kunna göra något omfattande med den fysiska lärmiljön. Vi ser bord och obekväma stolar i de allra flesta klassrum vi kikar in i. Ändå vet vi att lärmiljön är en avgörande faktor för en inkluderande skola.

I går fick jag chansen att vara med på Skapaskolans workshop, ledd av arkitekten Peter Lippman, som arbetar med att designa lärmiljöer i USA och Australien. Och nu även i Huddinge. Lippman är en av Skapaskolans partners inför bygget av deras nya skola.

Lippman använder sig av begreppet evidensbaserad design som han lånat av sjukvården, en bransch som verkar förstått hur design kan inverka på patienters tillfrisknande (även om jag inte direkt förstår det genom att kika runt på våra sjukhus). Han har också skrivit en bok som heter Evidence-Based Design of Elementary and Secondary Schools, som jag tyvärr inte har läst men som definitivt ligger på min ”att läsas lista”.

Under workshopen pratade Lippman om vikten av att definiera rummen, att ge eleverna riktmärken som visar vad rummen är till för. Tänk dig till exempel en lång korridor utan möblering. Vad signalerar det? Många är vi som vittnar om att det blir en löparbana. Men vad händer om vi sätter lite möbler i korridoren? För att visa att korridoren är en arbetsplats? Jag vet av egen erfarenhet att det fungerar och det berättade även andra deltagare på workshopen om.

När vi talade om detta så hörde jag James Nottinghams röst i mitt huvud: ”Start with the koncept.”. Som så mycket annat undrar jag om vi egentligen glömmer bort att faktiskt introducera rummen för eleverna. Hur ofta går vi igenom miljöerna med dem och berättar vad vi vuxna har för tankar och intentioner med rummen? Börjar vi i konceptet, eller förväntar vi oss bara att de ska förstå?

Lippman lyfte också att, även om vi kan ha olika avsikter med olika utrymmen och därför vi väljer att möblera dem på ett visst sätt, så måste vi låta eleverna utforska miljöerna och hitta sina vägar. Många gånger hittar eleverna användningsområden som vi inte tänkt på. Och kanske de inte vill sitta och läsa där vi tänkt oss att de ska läsa. Kanske vill de läsa där vi tänkt att de skulle måla. När Lippman presenterar bilder från olika lärmiljöer han varit med och skapat så blir det tydligt hur stor vikt han lägger på just elevens egna utforskande av miljöerna. Vi får se möbler som används både som han tänkt sig när han var med och designade och som används på helt andra sätt.

Vi pratade om behoven av att ha insyn. Jag har ett grupprum i anslutning till mitt klassrum. Den enda insynen är en dörr, som är allt annat än centrerad i klassrummet, med ett glasfönster. Där vill många elever gärna sitta. En del för att kunna krypa undan allt ljud som uppstår när 28 sjuåringar ska jobba i samma rum. Men en del vill sitta där för att slippa känna sig övervakade hela tiden och kanske kunna snacka lite mer om annat än vad man kan göra när jag finns i samma rum. Och det är då det blir problematiskt. För det är just de eleverna som inte kan ta det ansvaret själva, som oftast har störst behov av att befinna sig i en varierad arbetsmiljö där det finns olika rum för olika behov. Det är ofta de eleverna som, om de kunde ta ansvar för sitt arbete, skulle må bäst av att få sitta avskilt. Och det är därför vi måste arbeta med avskilda platser som ändå erbjuder insyn för oss lärare. För vi vuxna är ansvariga för de små. Vi behöver se att det inte uppstår bråk och konflikter, att de avskilda platserna inte blir en plats där mobbing gror etc. Lippman hade ett mycket fint engelskt uttryck för denna del av vårt uppdag, jag tror det var ”our caring commitment”. Och därför behöver vi arbeta med glasväggar och låga hyllor, istället för separata rum med fyra väggar och en dörr.

En annan sak som Lippman sa under gårdagens workshop och som fastnade hos mig var att vi inte ska skapa rum för att anpassa efter eleverna och vi ska inte anpassa eleverna efter rummen. Vi ska skapa rum utefter de faktorer vi vet stimulerar och gynnar lärande. Jag förstår vad Lippman menar och jag tänker att det är självklart så vi ska tänka, men jag inser också hur svårt det är för mig som pedagog. Jag har alltid eleverna i tankarna. Varje gång jag möblerar utgår jag ifrån individerna i klassrummet. Självklart med frågeställningen ”Vad tror jag att denna elev behöver för att lära sig på bästa sätt” men fortfarande i grunden utifrån individen. Jag har helt enkelt inte kunskap nog om fysiska miljöers påverkan och vilka faktorer som spelar in för att kunna utgå ifrån lärmiljön i sig. Innan jag besökte Skapaskolan första gången och fick en rundvandring tillsammans med Magnus Blixt, hade jag aldrig tänkt på att de möbler jag avskärmar rummen i rummet med inte ska vara högre än att eleverna kan se över kanten. Istället för att tänka att de oroliga själarna i klassrummet ofta behöver kunna blicka ut och ha kontroll över det som sker, tänkte jag att det var jättebra med höga skärmar så att de eleverna kunde få sitta ostört. Goda intentioner men en insats som kanske ledde till motsatsen av den önskade effekten.

Det är klart att mycket av detta har jag hört innan. Inte alltid kopplat till skolmiljöer och lärande, men kopplat till hur vi människor fungerar. Men det är inte en samlad kunskap hos mig och det finns med all sannolikhet massor med kunskap jag inte har inom detta område, som en arkitekt besitter. Det blir också därför så fullkomligt solklart varför vi behöver denna input och varför detta verkligen behöver vara ett område där skolan lägger både tid, energi och pengar.

Det blir också så solklart att pedagogerna på golvet, de som bär erfarenheten, självklart ska finnas med i processen när nya skolor byggs och lärmiljöer designas. Som med allt så funkar inte top-down styre, där några få som inte verkat i verkligheten på några år tror sig besitta all kunskap och därför tar hand om hela processen. All förändring och förbättring är ett bottom-up jobb! En samverkan där golvet direkt rådfrågas och involveras i förändringsprocesserna. Och det är också det jag är mest imponerad över efter att ha deltagit på gårdagens workshop på Skapaskolan. Hur organisationen fullkomligt andas involverande samverkan. Där fick skolans pedagoger vara med och få input från en designexpert. Sedan fick personalen, tillsammans med rektor, reflektera tillsammans och komma med idéer. Hela tiden med ett tydligt budskap: ”Detta är endast ett första steg. Vi ska tänka mer tillsammans innan detta är klart.” Och känner jag Magnus Blixt rätt så kommer även eleverna att vara involverade i processen från start.

Tack för att jag fick vara med och uppleva det!

Se en föreläsning med Peter Lippman från 2013 på #framlär:

Peter C Lippman, föreläsning på Studio Lärmiljö, en del av Framtidens lärande. from diu redaktion on Vimeo.