Så har jag då gjort min SETT-resa för i år. Det blev i form av en EdCamp, arrangerad av Skapaskolan, efter SETT i tisdags och en heldag på mässan i onsdags.

I stort kan jag säga att mitt omfattande inlägg från förra årets SETT gäller än i dag. Det är samma tankar som slår mig, när jag går runt i montrar, talar med skolmänniskor från hela Sverige och lyssnar på olika föreläsare; Vi vet hur vi bör göra, varför gör vi det inte?

Vi vet så mycket om hur vi ska bedriva god undervisning och vilka metoder, verktyg, förhållningssätt vi bör applicera tillsammans med eleverna i vår undervisning. Det är metoder, verktyg och förhållningssätt för lärande och där igenom utveckling. Vi kan applicera samma tankar i vår skolutveckling! Men det är som att vi inte kan koppla ihop vår kunskap om utveckling och lärande när de sker på olika arenor.

I princip samtliga föreläsningar jag lyssnat på det senaste året, som handlat om skola och skolutveckling, har i många aspekter innehållit samma ingredienser. Bedömning för lärande med tydligt mål, nuläge, metod, involverande process utvärdering på vägen och kamratrespons, lärande utifrån kontext som utgår ifrån just den klassens behov, läraren som mer handledande expert än enväldig härskare i klassrummet, lärande sker via kommunikation och samarbete, lärande tillsammans och relationsskapande för att belysa några återkommande teman i innehållsdeklarationen för framgångsrikt lärande. Allt detta går att översätta i termer av skolutveckling på en organisatorisk nivå:

• BFL är detsamma som lärarens behov av att ständigt och aktivt utvärdera sin egen undervisning genom egen reflektion samt kollegialt lärande och observationer av andra. Vi vet att skolledaren spelar en central roll i för skolans framgångar eller misslyckanden. En tydlig ledare som vårdar de pedagogiska samtalen och är en pedagogisk ledare, samtidigt som denne ger feedback till personalen på vägen gör rektorn till lärarnas ”lärare” i den formativa processen. Och precis som eleverna som har behov av att veta var de är på väg behöver en skola vila på en tydlig vision för att kunna ta ut en gemensam väg framåt. För att veta varför vi gör som vi gör och försäkra oss att det vi gör faktiskt leder fram till vår vision.

• Läraren som anpassar undervisningen efter sin elevgrupp och utgår ifrån elevernas verklighet blir skolutvecklingens kontextbundenhet på organisatorisk skolutvecklingsnivå. Vi vet att det inte går att ta en skolas recept och bara kopiera till en annan skola, precis som undervisning sällan ter sig lika i olika klasser. Skolutvecklingen måste utgå ifrån den aktuella skolans behov.

• En skolledare som är närvarande i verksamheten och har ett lyssnande öra, som styr bottom-up istället för top-down, i en lära-tillsammans anda där en person inte alltid behöver vara allvetande representarar lärarens förändrade roll med acceptans för att ledaren inte alltid kommer att vara den som vet mest i dag.

• Relationsskapande som en grund för undervisning överförs direkt till en skolledares behov att skapa relationer med sin personal.

• Lärande sker i kommunikation och interaktion med andra – Vygotskij. Att kollegialt lärande är effektivt är, med bakgrund av detta, knappast någon förvåning. Något som bland annat Anders Holmgren framhöll i sin föreläsning:”Oerhört viktigt med strukturerat fungerande kollegialt lärande i organisationen.” En organisation måste ha ett system för kollegialt lärande som går att tillämpa på de lokala behoven. Nationella satsningar som designats utifrån centrala behov är inte tillräckligt. Att låta satsningar som till exempel Mattelyftet ta all tid som finns för kollegialt lärande i anspråk är inte en bra väg att gå, menar jag. Det måste finnas tid även för de lokala behoven! Holmgren förutspår att alla lärare i framtiden kommer att ha ”kollegialt lärande” i sin tjänst. Inte en dag för tidigt, hävdar jag. Synen på att en lärares huvuduppgift är i elevgrupp måste problematiseras gentemot kvalité på undervisningen!

Vi gör allt detta i de mindre sammanhangen, i klassrummen. Frågan kvarstår: Varför lyckas vi inte applicera våra redskap på de större sammanhangen?

 

Lärmiljöer

Både under tisdagens EdCamp och under onsdagen var lärmiljöer ett återkommande tema. Frida Monsén lyfte begreppet skola bortom fyra väggar, bänkar och stolar och frågade sig vad som händer med en skola när de traditionella strukturerna försvinner. Precis som Peter Lippman säger hon:

Rummets utseende signalerar vilken typ av lärande som ska ske där.

Frågan är vad de traditionella bänkraderna då gör med lärandet i skolan?

Under EdCamp var det en grupp som talade om lärmiljöer. Både Frida Monsén, när hon tala om Vittra Telefonplans lärmiljöer under sin föreläsning, och lärare under detta EdCamp återkommer till vikten av att definiera vilket lärande som ska ske i rummen. Samtidigt undrar jag om vi skapar dessa regler tillsammans med eleverna, eller utan dem. Definierar vi rummen tillsammans med eleverna på elevernas premisser, eller på de vuxnas premisser?

Låt oss säga att jag ska flytta ihop med min nya partner. Eller rättare sagt, min partner ska flytta in hos mig. Förväntar jag mig då att min partner ska följa de regler jag har satt upp, använda möbler och rum som jag har tänkt att de ska användas, eller slänger jag alla tidigare regler åt sidan för att börja definiera vårt nu mer gemensamma boende tillsammans?

När du som lärare möblerar rum och designar efter egna tankar innan eleverna kommer till skolan efter lovet, sätter du upp en massa regler om hur rummen ska användas innan eleverna kommer och börjar med att berätta om de här reglerna för eleverna vid skolstart? Eller ser du nyfiket på hur de använder utrymmen på andra sätt än du tänkt dig och så anpassar ni idén om ert gemensamma rum tillsammans?

När jag fick förmånen att lyssna till Peter Lippman, designern som hjälper Skapaskolan i processen med den nya skolan, så talade han just om hur han har en tanke med sin möblering men också om hur han nyfiket såg på när eleverna hittade egna användningsområden för möbleringen. Han log brett när han visade bilder som de tagit, där eleverna använde möblerna som han tänkt från början. Det fanns en yrkesstolthet i det, att förstå hur något skulle gynna ett visst lärande. Samtidigt talade han entusiastiskt om hur eleverna använde utrymmen på sätt som han inte föreställt sig. Och detta bär jag verkligen med mig! Det går igen i det mesta vi sysslar med i skolan. Allt vi gör tillsammans med eleverna blir mer meningsfullt för oss. Det är lättare att följa regler vi satt upp tillsammans, än regler som bestämts och bara konstaterats. Vill vi att eleverna ska agera på annat sätt, då får vi tänka om! Möblera annorlunda, agera annorlunda, signalera annorlunda saker. Då får vi göra om och göra rätt!

 

Om vi bygger en skola på vetenskaplig grund, hur skulle den då se ut? 

Den frågan blev ämnet för vårt bord på EdCamp. Följdfrågor som mina samtalspartners ställde var bland annat: Kan vetenskap och forskning bygga allt? Vad är i sådana fall hönan och vad är ägget? Vad händer med kreativiteten om allt ska bygga på forskning? Vilken påverkan får det på läromedel? Och hur definierar du ”beprövad erfarenhet”?

Det blev ett spännande samtal där vi tillsammans konstaterade att all vetenskap kommer efter beprövad erfarenhet. Vi måste först testa något för att kunna beforska det. Att skolan ska bygga på vetenskap känns både naturligt och viktigt, men vi upplevde också att det resonemanget ibland dras till absurdum, där argument om att det inte ska gå att testa något innan det är vetenskapligt förankrat ibland framhålls. Det gäller att fundera över hur vi använder dessa termer och i vilket syfte!

Vi pratade också om att det ofta går att hitta vetenskapliga bevis, oavsett vilket parti du tar i en fråga. Ta till exempel frågan om läxor. Där kan du hitta argument både för läxor och emot läxor och alla påstår sig ha vetenskaplig förankring. Och ibland handlar detta helt enkelt om kompetensen att ta till sig forskning. Ska vi nu ställa krav på vetenskaplig förankring måste också kompetensen att ta till sig forskning öka. Det räcker inte med att läsa slutsatserna och sedan hänvisa till den forskning som säger som vi själva vill. Forskning måste läsas med kritiska ögon där vi funderar på om det som påstås mätas verkligen är det som mäts, om om kontexten är överförbar, med mycket mer.

Detta ledde oss vidare till ett samtal om vad beprövad erfarenhet är. Hur definierar du det? Jag vill mena att erfarenhet är beprövad först när du tagit dig tid att reflektera och utvärdera det du gjort. Nåddes målen du satt upp? Vad blev bra? Vad blev mindre bra? Vad behöver du göra annorlunda nästa gång? Och sedan testar du igen. Utvärderar. Se vad som lyckades och vad som inte lyckades. Vilka blev bieffekterna? Hela processen ska naturligtvis dokumenteras.

Digitalisering

De föreläsningar jag valde att lyssna till handlade alla om digitaliseringen av skolan, på ett eller annat sätt. Det intressanta, ur ett helikopterperspektiv, är att dessa föreläsningar lika mycket handlar om olika pedagogiska metoder i dag, som de handlar om digital teknik. Vi har liksom tagit ett stort steg ifrån ”apptips” till att utgå ifrån metoder vi anser fyller de syften vi har och sedan tipsa om effektiva verktyg som hjälper oss att gestalta den undervisningen.

Annika Agélli Genlott pratade om ”forskningsbaserade nyckelmetoder för lärande” och svarade på ett tweet jag skickade ut där jag frågade om vi skulle kunna lista dessa metoder:

@frokenann Kollaborativt lärande m IKT som hävstång för interaktionen – målfokuserat & synligt lärande, formativ återkoppling & bedömning 🙂

— Annika Agélii Genlot (@angen_s) 15 april 2015

Agélli Genlott föreläste om STL, Skriva sig Till Lärande, och lyfte bland annat vikten av att synliggöra kunskapsprocessen samt arbeta med kamratrespons redan i årskurs ett.

Martin Tallvid föreläste om 1:1  och började med det passande Dewey-citatet:

”If we teach todays students as we taught yesterday’s, we rob them of tomorrow.”

Tallvid menade också att den största utmaningen med digitaliseringen av skolan är att den ställer vårt kontrollbehov på kant:

Vi måste hela tiden vara öppna för att allt hela tiden förändras i snabb takt och att vi inte alltid kommer att veta mest i klassrummet.

Som vanligt togs skolledarens betydelse för skolans digitalisering upp. Varje rapport som kommit pekar på detta. Jag tänker att skolledarnas största utmaning sammanfaller med det Tallvid säger ovan. Låt oss göra om citatet:

Vi måste hela tiden vara öppna för att allt hela tiden förändras i snabb takt och att vi inte alltid kommer att veta mest i om skolutveckling i skolan.

Jag vill hävda att, om skolorna ska komma någonstans med digitaliseringen, måste skolledare acceptera att de möjligen har personal där ute som vet mer än de själva. De måste våga släppa kontrollbehovet och förstå att det inte går att styra en skola med top-down-ledarskap. Involvera personalen och dra nytta av hela organisationens styrka. Se till att driva skolutvecklingen framåt tillsammans och basera det hela tiden på behoven som personal och elever på golvet definierar.

Skolledningen måste också våga leva digitaliseringen – gestalta den förändring de vill se! Se till att förmedla information via digitala medier, och då inte bara via mejl. Spela in en film istället för att hålla ett möte, skriv en blogg istället för veckobrev till personalen, hitta vägar kring den alltid lika problematiska möteskulturen i skolan genom att använda ny medias fördelar med att möjliggöra kommunikation bortom tid och rum. Sluta tro att allt arbete måste ske öga mot öga och börja hitta nya samt gestalta nya lösningar istället för att snacka lärares platsförlagda arbetstid! Och som Tallvid säger: ”Digitaliseringen kräver en lång och genomgripande förändring!”. Se till att bygga en organisation som kan leva förändring.

Under EdCamp fick jag också förmånen att prata 1:1 satsningar med bland annat Niclas Ekholm från IKT-labbet och en kvinna från Gällivare, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, som arbetat som IT-pedagog i sju år. Jag hävdar med bestämdhet att, om det nu är iPads skolan ska satsa på, så är 1:1 den enda rimliga satsningen. iPaden är byggd för att vara en personlig enhet. Om du ska arbeta 1:2 bör du välja något annat verktyg. Framförallt framhärdar många att en blandmiljö är att föredra, istället för att arbeta 1:1. Det beror så klart på syftet, jag kan se många fördelar med att arbeta 1:1, där en lärplatta blir både din loggbok, din kalender, din portfolio etc. Men ska du arbeta 1:2 och väljer iPads så köper du in verktyg för dyra pengar men kan bara använda den med 50 % kapacitet. Samtidigt kommer du att bygga in en massa buggar i systemet, då du måste kringgå enhetens design för att vara ett personligt verktyg. Det är inte ett bra alternativ helt enkelt.

När det kommer till den här diskussionen så gör Magnus Blixt gamla kommentar den bästa poängen:

Be tjänstemännen på kommunen att dela sin iPad med någon annan och se hur det kommer att fungera.

Varför är våra elever värd mindre än det?

Tallvid lyfte också diskussionen om ”finsurf eller fulsurf”. Hur avgör vi vad som är lärande aktivitet eller ej. Är facebook automatiskt fulsurf? Eller kan det vara finsurf? Frågor att bära med sig! Vad ska vi tillåta i skolan och vilka hinder ska vi bygga bort? Här lyfter Tallvid en generellt viktig diskussion för skolan:

Om vi inte tillåter & samtalar om det i skolan, var ska vi göra det då?

Detta handlar om allt i skolan. Om vi vet att vi lär genom att misslyckas kan vi inte bygga bort alla hinder i skolan. Det är i skolan vi ska misslyckas. Där finns vuxna som fångar upp och talar med eleverna om dessa misslyckanden, lärare som hjälper till och guidar i rätt riktning. Det är lättare för oss att från början bygga bort hindren, men om vi tillåts misslyckas först efter skolan, vem ska då vara där och lysa upp vår väg?

Liknande diskussionen som den om fulsurf och finsurf är frågan om skärmtid; Om du ser ett barn sitta på restaurangen med en telefon i handen, vad tänker du då? Om du ser samma barn sitta med en bok i handen, vad tänker du då? Hur du ser på digitala verktyg är avgörande för hur du kommer att använda dem i undervisningen och därför är dessa frågor mycket viktiga att resonera kring på skolorna.

 

Övrigt från SETT2015

Sten Arevik talade om multimodala undervisningsresurser. Han lyfte vikten av att använda multimodaliteten i skolan.

Verkligheten upplever vi multimodalt.

Arevik funderade också vad de ”duktiga” människorna har i sin ryggsäck. Han kopplade detta till förmågorna och förstärkte min egen bild av just detta. De elever som generellt har lätt för sig i skolan är de som har väl utvecklade förmågor.

Tallvid ger ett bra tips till läromedelsföretagen, som bottnar i de faktiska förändringar och fördjupningar som digitaliseringen kan erbjuda lärprocesen: de måste ta vara på elevernas vilja att kunna expandera uppgifterna. Om läromedelsföretagen tar med sig detta råd, tillsammans med Areviks råd om multimodialitet, då kommer de att komma långt.

Frida Monsén tipsar om avhandlingar om digitalisering: Unos Uno, Tallvid, Rasmusson, Kilvii.

 

Arrangemanget

Ett plus i år är att förra årets kaos, med köer överallt och dåligt framkomliga gångar, var som bortblåst. Mycket bra!

Så till ett minus. En reflektion jag också gör är att arrangörerna för SETT valt att skapa ett separat Skolledarspår. Detta förstår jag inte. Spåret innehåller många intressanta föreläsningar, som till exempel ”Kollegialt lärande – på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” och ”Framgångsrikt ledarskap – att se skogen och träden”. För mig signalerar denna uppdelning att hur vi bedriver skolutveckling på organisationsnivå skiljer sig mot hur vi bedriver skolutveckling på klassrumsnivå. Precis det motsatta budskapet jämfört med vad jag menar att jag hör och ser. Denna uppdelning rimmar också med den mer generella debatten om att lärares huvuduppgift är att vara i elevgrupp. Läraren ska befinna sig på klassrumsgolvet och inte ägna tid åt skolutveckling på organisatorisk nivå. Vilket för mig sätter ett förbluffande fokus på kvantitét istället för kvalitét och det skiner igenom en tanke om top-down styrning. En lärare som har i uppgift att ”hålla koll på barn” och att hålla så många lektioner som möjligt kan spendera all sin tid i elevgrupp. Men en lärare som har i uppgift att skapa goda, engagerande lärsituatuoner, lärmiljöer och lärtillfällen ska ägna mycket tid till att planera, för- och efterarbeta, reflektera och omskapa, utvärdera, samarbeta, läsa på, ta del av forskning och annan fortbildning etc. Och för att en skolledare ska lyckas med att bedriva en verklighetsnära skolutveckling som är relevant för just den skolan behöver det finnas ett nära samarbete med golvet, som förmedlar behoven som finns just på denna skola och som har kunskap om vilka processer som leder till positiv förändring.