För ett tag sedan talade vi om ”framtidens skola”. Sedan sa vi att ”framtiden är ju nu”. Då började vi tala om att vi faktiskt inte vet hur morgondagen ser ut. Vi vet inte vad som kommer, vi måste jobba med det vi vet i dag. Och frågan blev ”hur formar vi en skola som är hållbar idag som framöver?”.

Jag vill hävda att, det enda vi vet om morgondagen, är att det vi vet med all sannolikhet kommer att förändras. Det innebär att, det enda vi kan veta om vad en framtida organisation behöver, är att vi behöver bygga in förändring i systemet. Det handlar om att leva förändring. 

Dagens skolsystem (och många andra samhällssystem med det) är bygd efter tanken om blåstenciler, efter strävan att göra hårdjobbet en gång, för att slippa göra det igen. Systemet har inte lyckats förändras med sin tid och känns därför föråldrat. 

Vi behöver bygga in förändring i systemen. Processer där utveckling står i ständigt fokus, där problem plockas upp på bordet och jobbas med, där vi lever i ett ständigt och ömsesidigt beroende ekosystem.

Det enda vi vet om morgondagen är att det vi vet om morgondagen förmodligen kommer att förändras med tiden. Det enda vi således vet om hur vi ska bygga morgondagens system är att systemet måste leva förändring. Vi måste leva förändring!