Jag dök ner i ett spännande samtal på Twitter, sprunget ur Edward Jensingers blogg om SETT, som kortfattat går ut på att Skolsverige fortfarande verkar rikta fokus mot apptips snarare än ”fördjupade samtal om vad som krävs för att digitaliseringen (sic!) ska bli verklighet inom en rimlig tid.” 

Visst är det så?! Visst är det apptipsen som lockar lärare till föreläsningar, som förväntas när en ska få fortbildning inom området ”digitaliseringen av skolan” och apptipsen som mest återberättas väl tillbaka i skolorna? 

Samtliga deltagare i Twittersamtalet verkade i alla fall överens om problemet. Och jag håller helt och fast med. Men vad beror det på? 

Jag tänker att hur vi talar om saker definierar också hur vi tänker kring saker. Och min erfarenhet är att huvuddialogen ute på skolorna, i ledningsgrupper och IKT-grupper, handlar om hur många enheter skolan har råd att köpa in, hur ITunesU fungerar, vilka standardappar varje enhet ska ha, hur DropBox fungerar etc. Ute i skolorna ligger fokus mycket på att få det praktiska att fungera och på att hitta gemensamma effektiva vägar, varför samtalen också landar i att snacka enheter och appar. 

Det finns en fråga till som verkar få stort utrymme i skolorna: Hur vi ser till att de dyra enheterna vi köper in faktiskt används, helst HELA TIDEN. Här skulle vi kunna hitta en ingång i att faktiskt fördjupa samtalen om varför vi från början ska använda dem, men det finns en tidsaspekt i frågan som gör att den landar fel. De dyrt investerade ekonomiska medlen måste legitimeras och det gör enklast genom att se till att enheter ej blir liggande på hyllor. Att då starta det fördjupade samtalet, som skulle garantera den legitimitet allra mest på sikt, blir inte aktuellt. Istället är det, som så ofta, det kvantitativa och enklast mätbara värdet som får stå som garant – antalet timmar i förbrukning. Ge lärarna lite bra apptips, då konmer de att använda enheterna. 

Det här tror jag är en aspekt av svaret på frågan om frånvaro av efterfrågan efter det fördjupade samtalet. En annan aspekt tror jag handlar om att det som är enklast att greppa är det vi greppar först. 

Jag har tidigare försökt förklara detta i en blogg, genom att använda liknelsen med matematisk inlärning. Matematik kan man bli rätt bra på (eller ge sken av att vara bra på) genom att lära sig sifferflyttning och ett antal modeller/algoritmer/regler utantill. Den biten handlar någonstans om själva ”räkningen”. Sedan har du problemlösningsförmågan. Stöter du på ett problem där du inte har en fungerande och intränad modell, hur gör du då? Den gången gäller det att ha förstått vad du gör och varför du gör som du gör, så att du kan tweaka det du redan vet på ett nytt sätt som passar det nya problemet. 

Att lära sig varför man gör som man gör inom matematik är ofta det som är svårast. Att lära sig att 1+1=2 är enklare. Och man klarar sig rätt långt på det. 

Att lära oss hur appar fungerar, det är den lättaste delen. Och då börjar du också att använda det digitala, om än bara med de appar du lärt dig. Men att förstå varför du använder det, att på riktigt förstå vad det är som gör det så bra, det är lite svårare (eller rättare sagt, det tar lite mer tid, det är egentligen inte så svårt). Däremot tror jag ibland att det kan vara svårt att förklara. 

När jag blev IKT-pedagog så fick jag en fråga av en kollega: ”Vad är det som gör att det är så bra med digital undervisning?” Jag blev lite ställd. Jag hade svaret, men kunde inte riktigt formulera det på ett begripligt sätt och jag insåg att för mig var det en tyst kunskap. Så jag gick ut i sociala medier och frågade IKT- och IT-pedagoger samma fråga. Det gjorde mig inte klokare. Deras svar var lika icke konkreta som mina. Lika röriga och inte riktigt samlade och grundade. Förmodligen var det även en tyst kunskap för dessa. 

Jag gick sedan ut med fokus att hitta ett begripligt sätt att förklara detta på. Det ledde till att jag designade denna modell, med de sju -erorna. Den har gjort det betydligt mycket enklare för mig att börja prata om dessa saker: ”Vad är egentligen den reella vinsten med att arbeta digitalt?”. Men jag är inte alls färdig. Jag har hållit några föreläsningar utifrån denna modell, men jag märker att jag inte riktigt lyckas. Fortfarande är det de lyssnare som sitter och väntar på apptipsen. Och då måste jag inse att jag misslyckats med min ambition att förklara det fördjupade. Så jag fortsätter kämpa med detta. Jag fortsätter tala med andra och ställa denna fråga till alla jag kan, för att se om de har något i sitt svar som gör det mer konkret och förståeligt. 

Och en annan viktig sak: jag vägrar lägga mig platt för efterfrågan på apptips eftersom jag inte tror att det är en fruktbar väg att gå. Vill man ha apptips, då är det någon annan man ska vända sig till.