I dag hade vi skolavslutning. I dag var sista dagen jag var lärare till mina härliga ettor. Nästa år får de en ny ”fröken”. De hoppas att hen inte ska vara för sträng. Jag hoppas att det blir en man, för omväxlings skull liksom.

Det är vemodigt och jag känner mig minst sagt lite tom, så här med ett ben kvar och ett ben som redan lämnat. En av de största momenten under året har varit att klassen skrev tal som de sedan höll för föräldrarna under vår öppet hus-kväll. Det är ett minne jag kommer att bära med mig för livet. En resa där jag fått följa eleverna som peppat sig själva och varandra att våga. Och jag fick minsann lära mig att man inte måste vara stor för att vara modig och våga kliva utanför sin box. Vilka framsteg!

(Detta projekt är inspirerat av Årstaskolans projekt Tala som Ted. Jag har även använt deras lärarhandledning.)

För att hedra elevernas mod och arbete skrev jag ett tal som jag höll för dem och föräldrarna i dag. Det gick så här:

Till klass 1B

Vet ni hur det känns att ta emot 28 förstaklassare tillsammans med sina föräldrar första dagen i skolan?Vet ni hur det känns att höra eleverna säga “Men varför firar vi att det ska vara lov, kan vi inte fira när vi börjar i skolan istället?”
Vet ni hur det känns att få vara klasslärare för 1B?

Det vet jag!

Jag minns det som i går. Ni stod och tränade på sommarlovssången i musiksalen, bara några dagar innan skolavslutningen. Jag smög in och lyssnade och väntade. Alla andra sexåringars små fötter smattrade iväg genom dörren. Ni stannade precis framför mig och jag berättade att jag skulle bli er nya lärare. Ni undrade vad min favoritfärg var.

Jag har haft ett fantastiskt år tillsammans med er! Vi har övat på talsorter, klockan, talfamiljer, om vattnets faser, hur klassråd går till, olika sätt att turas om att tala, samarbete, visa hänsyn, lösa konflikter, leka gemensamma lekar med olika kompisar, bokstäver, vokaler, läsa och mycket, mycket mer.

Varje dag har ni lärt mig något nytt. Som att man inte behöver vara vuxen för att vara modig och våga tala inför publik. Att ni kan själva, bara ni får chans att visa det. Att vi vuxna ofta missar hur kloka ni är för att vi är fullt upptagna med att begränsa er.

Här inne sitter blivande nobelpristagare, framtida lärare, kärnfysiker, bilmekaniker, läkare och sociala entreprenörer. Låt ingen hindra dig! Låt ingen säga att du inte kan, att det inte går!

När ni vinner era diamantbollar, Oscarsstatyetter och nobelpris – när ni når era drömmar oavsett vilka de är – då hoppas jag att ni skänker er gamla fröken en tanke.

Jag är så glad att jag fått detta år tillsammans med just dig och jag hoppas att, om inget annat, så kommer du ihåg att du är fantastisk precis som du är och att du kan klara vad som helst, bara du är beredda att kämpa för det. Alla misslyckanden är lärdomar, alla lärdomar kommer av att våga ta risker – risken att misslyckas. Så våga, men våga klokt, och vet att på andra sidan varje satsning finns ny kunskap.

Tack för ett fantastiskt år. Tack för allt ni gett. Tack för att ni är ni.
Tack för att ni lyssnade.

Gör en fantastisk sommar nu alla. Njut. Läs. Simma. Vila. Ha kul!
Vi ses i höst, i nya sammanhang och med nya spännande utmaningar.

P.s.
Kanske skriver jag lite på bloggen i sommar också, om andan faller på. Kanske främst under Almedalsveckan, dit jag åker för tredje året i rad tillsammans med #skolvårens mobila team. Kanske ses vi där?
D.s.