Skalven i Tensta

Adam Tensta gör en inbjudan till att delta i teve för att marknadsföra sin nya skiva, till en anti rasistisk manifestation och protest mot teve 4. Och i efterskalvet anser sig gemene man ha tolkningsgöreträde för alla inblandade. 

Diskussionerna jag sett har tagit några olika spår:

1. De som debatterar huruvida Adam Tensta har rätt att göra så här/gjort rätt.

2. De som debatterar huruvida teve 4 bidrar till den strukturell rasismen i Sverige eller ej.

3. De som debatterar huruvida Louise Andersson Bodin är rasist eller ej.

4. De som debatterar huruvida det finns strukturell rasism i Sverige eller ej.

5. De som kör hela registret. 

Och problemen kommer när olika olika perspektiv i debatten inte respekteras och förvandlas till glåpord. 

När jag läser tidningsartiklar och trådar i social media om hur människor antar att Adam Tensta använt strukturell rasism och marginalisering för att göra en PR-kupp, då blir jag både bestört och oerhört ledsen. Att skicka ut sådana påståenden, att sprida sådana saker, utan att veta om det är sant, är att rycka undan en människas rättigheter till att känna, reagera, stå upp och ta plats. Det är att totalt ogiltigförklara upplevelser människor har av strukturell rasism. Som att säga att en människa inte har rätt till sin känsla, sin åsikt och sin upplevelse – bara för att jag inte delar dem. Jag skulle närmast kalla det ärekränkning

Det går lika gärna att tolka in att Adam Tensta, som slagit sig igenom marginaliseringen han själv levt och skapat sig ett medieutrymme genom hårt arbete, väljer att använda detta medieutrymme, det enda han givits, till att bekämpa rasism och stå upp för vad han tror på. 

Jag säger inte att det är på det ena sättet eller det andra, jag vet faktiskt inte, men jag väljer att inte kasta ut fördömanden utan fakta, som skulle bidra till just den marginalisering som Adam själv valt att bekämpa. Och faktum är att jag kan tycka vad jag vill om Adams aktion, det har föga betydelse. Han har upplevelser i frågan som jag inte ens kan försöka påstå att jag skulle kunna komma i närheten av att förstå. Han genomför en artig aktion, fylld av känslor, och han gör det lugnt och med respekt till individer som är inblandade. Vem är jag att bestämma huruvida han har rätt att göra det eller ej? Jag kan bara heja på en människa som står upp för vad han tror på, agerar för att skapa en bättre värld, gör något istället för att bara sitta och gnälla och gör det med icke-våld, lugnt och respektfullt samt utan att trampa över mänskliga rättigheterna på vägen. 

Heja dig Adam! 

Jag har också läst en ledare i SvD – en av Sveriges ledande morgontidningar – där författaren Per Gudmundson ogiltigförklarar Adam Tenstas aktion eftersom det ”inte existerar strukturell rasism i Sverige”. Det är så klart en debatt som bör föras om det nu finns de som påstår att det finns strukturell rasism och de som påstår att det inte finns – vilket det ju gör. Utifrån den aspekten, och mitt perspektiv, är det också en viktig debatt. Att påstå att det inte finns strukturell rasism i vårt samhälle är ungefär som att säga att det inte finns en strukturell diskriminering av kvinnor i Sverige och den debatten måste vi ta om inte för annat än att upplysa de som ännu inte är upplyst; medvetandegöra de som ännu inte är medvetna, så att vi kan börja göra något åt det här tillsammans. För det första steget till förbättring är att erkänna att det finns ett problem till att börja med. Och när Gudmundson motiverar sina skygglappar med att jämföra Sveriges tolerans med andra länders tolerans och säger att vi inte har strukturell rasism baserat på att vi är (ett av) världens mest toleranta länder, ja, då står behovet av en debatt kring detta som en kissnödigs behov av att gå på toaletten. Det spelar ingen roll att vi är bättre än andra – så länge rasism finns måste vi bekämpa den! Vi måste låsa upp dörren och släppa in de som är kissnödiga! 

De andra frågorna då? De som handlar om huruvida Louise Andersson Bodin är rasist eller ej samt om teve 4 gjort fel genom att bjuda in henne och om de på det sätter bidragit till den strukturella rasismen i Sverige. Alltså de egentliga sakfrågorna, som Adam Tensta belyser och som inte är byggda av hans agerande. Det är här det blir svårt för mig! 

Ni som känner mig vet att jag är en av de första som ställer mig på barrikaden för att bekämpa rasism! Jag vill inte på något sätt försvara rasism och oroar mig mycket för att jag, utifrån att jag aldrig upplevt det själv, ska uttala mig ignorant eller på ett sätt som ogiltigförklarar upplevelser hos människor som dagligen är fången i rasismens klor. 

Jag är också oerhört intresserad av att genomlysa, penetrera, vrida och vända på alla frågor i 180 grader, syna dem från alla håll med alla perspektiv för att försöka förstå dem. 

En vän till mig lyfte några perspektiv kring teve 4’s agerande som känns relevanta:
A. Kan en tevekanal (eller ett medie) ta ansvar för alla sina medverkares åsikter? 

Louise Andersson Bodin var inbjuden till kanalen av en helt annan orsak än vad kritiken mot henne handlar om. Är då hennes tidigare rasistiska utspel relevanta? Och är de relevanta om hon tidigare bett om ursäkt för dem? 

B. Om vi ska börja censurera på det här sättet, var ska gränsen dras? 

C. Är tystnad, att inte ta debatten, rätt väg att gå?

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Det är en svår fråga. Det känns som om det finns en osynlig gräns här, någonstans. En gräns jag själv inte kan definiera. För å ena sidan känns det självklart att ett medie måste ta ansvar för vilka de bjuder in och alltså väljer att skapa talutrymme för. Eftersom det alltid finns en urvalsprincip. Men vilka kriterier ska finnas med i den urvalsprincipen? Och var går den här gränsen? 

Det finns också en ”Guilty by accociation” -logik i argumentet som jag har svårt att förlika mig med. Om jag väljer att umgås med en rasist, är jag rasist då? Om jag väljer att lyssna till vad en rasist har att säga (som i det här fallet inte handlade om rasism), bidrar jag då till strukturell rasism? Jag avskyr sådana resonemang och tycker att de per definition tillhör mobbare, eftersom det är ett sätt att påverka andra från att lyssna och umgås med människor en själv inte gillar. Men jag vet inte om det är ett relevant argument i det här fallet, när det gäller en tevekanal. Ungefär som att offentliga personligheter lever under lite andra krav på vad de får utstå med så kanske en tevekanal måste leva med lite andra krav för hur de sköter sin business…

Kanske måste vi starta detta i frågan om huruvida Louise Andersson Bodin från första början är rasist eller bär rasistiska åsikter, innan vi kan bestämma oss för huruvida kanalen gjort rätt när de bjudit in henne. Och det känns som en mycket svår diskussion utan att låta Louise Andersson Bodin själv komma till tals. Att lägga ord i munnen på henne, eller mening i hennes ord, är inte speciellt fruktsamt. 

Joakim Lamotte för fram ett perspektiv som känns viktigt i frågan. Kan alla som gjort ett misstag måsta leva med stämpeln de bidragit till, hela sitt liv? Om nu Louise Andersson Bodins rasistiska uttalande kom sig av okunskap och hon bett om ursäkt samt lärt sig och valt att agera annorlunda efter det, är det okej att fortsätta döma och bedöma henne efter det? Här måste jag säga nej, det tycker jag inte. För om det vore så skulle alla som idag gör rasistiska uttalanden och bär rasistiska åsikter vara körda. Men visst är det väl så att vi vill att människor ska lära sig och göra bättre?! Inte känna att det redan är kört och att man därför inte behöver förändra sig. 

Jag kan också relatera till detta. Jag är själv uppvuxen i en liten norrlandsby, där N-ordet användes naturligt under hela min uppväxt. Och där jag fortfarande får ta striden för varför det inte är okej att använda. Men generellt är det inga genomonda människor (av de jag känner) som säger så. Det är människor som inte har upplevelser och perspektiv, som inte har kunskapen om varför, och som skulle kunna göra mycket gott om de lärde sig förstå. Jag är också en av dem! En av dem som inte har tillräckligt många perspektiv, erfarenheter och upplevelser för att alltid förstå när jag gör fel. Fram till förra sommaren tyckte jag att Mulatt var ett vackert ord. Tills jag lyssnade på Timbuktus sommarprogram och skämdes som en hund. Men jag hoppas att min okunskap idag inte ska vara det som du dömer mig efter i morgon. 

Det är svåra frågor, tycker jag. Kanske tycker du att de är enkla och solklara, att jag borde förstå och att jag bidrar till strukturell rasism genom att säga att det är svåra frågor. Men för mig är de svåra. Därför är det också så oerhört viktigt att vi inte dömer andra för vad de väljer att agera och reagera på (så länge det sker på ett schysst sätt). Det är så oerhört viktigt att vi inte trycker ner andra, med andra perspektiv, och tror oss veta hur och vad som är mest rätt. Att vi är öppna för samtalet och ställer mer frågor som ”Varför gjorde du så?” och ”Hur tänkte du då?” istället för att döma. Att vi låter människor äga sina upplevelser! 

Jag vill avsluta med att citera Adam Tensta, som beskriver det så bra, i sin artikel i Aftonbladet

”Problemet blir här att majoriteten av svenskarna inte kan relatera till denna typ av diskriminering. Säkert för att dom själva inte har upplevt den, eller för att dom faktiskt inte vet att den existerar. Det blir därför svårt att relatera till problemet. Och just detta faktum, att en grupp personer inte kan relatera till vad som drabbar andra, är djupt problematiskt. Många av oss känner igen känslan att tillskrivas icke väsentliga attribut som ”arg” eller ”känslig” när man lyfter fram sina upplevelser kring rasism och diskriminering. En reaktion som självfallet spär på känslan av att inte tas på allvar.

Ibland tänker jag på hur mycket ni hade fått höra om fler personer med min hudton hade fått uttrycka sig i de sammanhang jag får. Ni hade fått höra historier om hur illa människor har blivit behandlade varje dag. Historier som i dag nonchaleras för att dom inte är tillräckligt relevanta för vad ni tror är er publik, eftersom historierna inte kommer från vita.

Du som läser detta, måste lära dig att acceptera att andra personer inte har samma upplevelser eller förutsättningar som du, speciellt dom personer som tillhör minoriteter runt om i Sverige. Dom som knappt har någon representation i era styrelser, era fikarum eller i er yrkeskår.

Vi finns, vi ser och vi känner. Jag vet, det är en främmande tanke för er. Men så är det, vi finns, vi ser och vi känner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: