Under eftermiddagen besökte jag 3D classrooms tvåårslanserings- och utflyttningsfest. Förutom visningar av deras produkt så hölls även en paneldebatt med bland annat Helene Öberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, Helena Linge, andra vice ordförande i Lärarnas Riksförbund, Matilda Hellström, Ordförande för SVEA och Eva Pethrus, 3D classroom.

Temat för debatten var” Individanpassad utbildning – hur blir skolan inkluderande?”. Många kloka inlägg kom från paneldeltagarna. Det handlade om vikten av forskning, om hur vi når elever med ogiltig långtidsfrånvaro, om hur vi nyttjar nya tekniska förutsättningar för att nå målet och om tidiga insatser. Det pratades också om hur vi bör bedriva skolutveckling. Hellström lyfte vikten av att låta eleverna vara delaktig i skolutvecklingen och panelen höll med. Till detta lades även vikten av att låta lärarna få vara drivande i skolutvecklingen. Det pratades också en hel del om politikernas ansvar och min bild är att i denna paneldebatt, som så ofta även annars, går resonemanget inte riktigt ihop. Politiker avkrävs ansvar och mer styrning, gärna förstatligande i många fall för att huvudman ska kunna gå ut med stadig hand. Samtidigt nickar vi medstämmande när vi säger att eleverna och lärarna bör vara de som driver utvecklingen. Hur går detta ihop? Vet vi egentligen vad vi vill att politikerna ska ta ansvar för? 

Jag tror absolut att det är eleverna som tillsammans med professionerna i skolan bör driva och leda skolutvecklingen. De som står på golvet, upplever det som sker där och de som är utbildade och professionella är absolut mest kompetenta för att ta sig an detta komplexa system. Vi vet alla att vi inte behöver vara ifrån klassrumsgolvet så länge innan vår insikt om hur det är att vara elev eller lärare bleknar i minnet och andra perspektiv tar över i frågor som rör skola och skolutveckling. Och med detta sagt så är jag också övertygad om att politikernas roll är att vara de som organiserar och möjliggör detta samt ser till att det som måste slå igenom slår igenom i hela systemet, med hjälp av de verktyg de som folkvalda politiker har. Det ansvar jag vill avkräva landets politiker är således att skapa strukturer och incitament för elever, lärare, rektorer, fritidspedagoger och andra yrkeskategorier i skolan att vara drivande i skolutvecklingen och att de ser till att det blir en inbyggd förändringsprocess genom beprövad erfarenhet och ständig dialog i skolsystemet.

Skolan är komplex, men arbetar vi med komplexiteten? Min upplevelse är att vi inte gör det. Vi lappar och lagar, vi jagar röster inför nästa val, vi utgår ifrån helt andra perspektiv när vi skolutvecklar än de som borde vara styrande – elevernas bästa. För att på riktigt arbeta med ett sådant här komplext system måste vi ta ett rejält tag runt det, ha tålamod och göra ett rejält arbete. Mina frågor till landets politiker är således; Hur tar du ett rejält tag kring komplexiteten i skolutvecklingen och hur ser du till att utvecklingen faktiskt bygger på elevernas och pedagogernas beprövade erfarenhet?