Olika skolor kan ha helt olika förutsättningar. Där sätter jag punkt. Många gånger följer bisatsen ”för att lyckas” med i denna mening. Men jag menar att det är fel. 

Vi vet att det är bra med goda exempel. Vi bör kika på skolor som har lyckats för att dra lärdom av deras processer. Men vi vet också att det inte går att direkt överföra en skolas arbetssätt på en annan skola och sedan tro att den andra skolan ska lyckas lika bra. 

Olika skolor har olika förutsättningar. Därför är den gamla devisen ”en skola för alla” problematisk. På Glömstaskolan talar vi istället om ”en skola för var och en”. 

Skolor har olika givna omständigheter – olika förutsättningar – eftersom elever, områden, lärare, föräldrar, rektorer och skolor är olika. Men det finns ingenting i detta faktum som säger att det ska vara enklare eller svårare att lyckas. Menar vi allvar med en skola för var och en så handlar det helt enkelt om att göra saker på olika sätt utifrån de givna omständigheterna vi har. 

Att säga att vi inte lyckas i skolan för att det är ett mer socioekonomiska utsatt område, fler elever med svenska som andraspråk, fler elever med karriärs-föräldrar, fler föräldrar med låg utbildning etc. blir ur detta perspektiv ihåliga argument. För om vi påstår att vi har bättre eller sämre förutsättningar att lyckas på skolor så betyder det att vi utgår ifrån att vi alla ska göra samma sak, oavsett vilka förutsättningar vi har. Och det kan ju aldrig vara möjligt att någon på allvar menar det! 

Vi har olika förutsättningar. Utifrån de förutsättningar jag har ska jag anpassa mina verktyg, mina instrument. Jag kan inte tro att jag kan göra precis likadant som min kollega, som har andra förutsättningar på sin skola, i sin klass, i sitt område, och sedan bedöma framgångarna efter det. Då har jag misslyckats. Inte eleverna! Jag har misslyckats med att ge eleverna rätt förutsättningar. 

Det här gäller på alla nivåer. Kommunen kan inte heller jobba efter saftglasrättvisa och tro att det ska leda till likvärdiga skolor. Skolpeng, stöd och resurser måste fördelas efter de förutsättningar som finns. Liksom staten i sin tur behöver göra detsamma gentemot kommunerna.

Jag har aldrig påstått att det är lätt, men att komma med undanflykter är ointressant. Eller som Linda Cliatt-Wyman säger, i sitt TedTalk ”How to fix a broken school”:

So what? Now what? What are we going to do about it?