Det är så ofta det kommer upp, när vi samlar skolpersonal i samma rum. Klagomålen på mediebilden av den svenska skolan. ”Den är så negativ”, säger någon. ”Varför skriver de aldrig om det som är positivt?”, säger en annan. Och jag börjar fundera: Är problemet verkligen vad de skriver om? 

Att sprida goda exempel har närmast blivit en floskel inom skolvärlden. Vi sprider som aldrig förr i sociala medier och springer på studiebesök och konferenser. Alla goda exempel är tillgängliga på ett helt annat sätt idag. Men blir vi bättre av detta? Det blir vi säkert, till viss del, men ligger det till grund för de verkliga förändringarna? Är det de faktiska behoven för verksamheten som styr eller bara blåslampan som skriker att något måste vi göra? 

Vi vet att ett gott exempel från en skola inte per automatik är ett vinnande koncept för en annan skola. Förändringar måste utgå från organisationens behov och unika kontext. Att tro att vi kan kopiera lyckade koncept likt blåstenciler är alldeles för förenklat. 

Jag kan bli precis lika förbannad när en tidning skriver om ett ‘gott exempel’ från en skola, som när skolan blir kritiserad. Varför jag blir irriterad kan bero på en hel  massa saker. Till exempel kan det avara för att det som skrivs inte bekräftar min världsbild. Det ska det inte heller göra, men det är svårt med sådan information. Men allt som oftast handlar det om hur det skrivs. Artiklarna är sällan fördjupade och oftast förenklade. Skribenterna missar helt skolans komplexitet. Och det gör mig förbannad. Oavsett om de skriver en positiv eller negativ nyhet.

Den förenklade bilden av skolan är den verkliga mediala missen. Snabba rubriker, säljande löp och jakten på läsare. För fler goda exempel är inte lösningen. Om vi tror det är vi en del av problemet!