Kulturbegreppet används ofta för att beskriva en individs handling. Hen gör si eller så för att hen tillhör den ena eller den andra kulturen. Men i en värld som inte längre begränsar intryck till fysisk närvaro , som spränger alla gränser för hur mycket och vilken information du kan ta del av, måste väl ändå kulturbegreppet vara utspelat!

Hur separerar vi vad som kulturellt betingat på grund av tillhörighet och vad som är valda individuella egenskaper. Kan vi det?

Läraren på en kurs jag läser pratade häromdagen om kultur och interkulturalitet. Bland annat sa han att det är mycket osvenskt att avbryta någon. Men däremot i Sydamerika, där uppfattas du som oartig om du inte avbryter och skapar debatt. Att vara så generaliserande provocerar mig! Och min spontana tanke var att jag är osvensk, för jag avbryter ofta och skapar ofta debatt genom att föra in ett annat perspektiv. Tillhör jag då den sydamerikanska kulturen? Trots att jag inte har någon som helst koppling till Sydamerika. Nej, det är klart att jag inte gör. Men då kan vi inte heller resonera på det sättet.

Läraren skickade ut en fråga i gruppen:

Vilken kultur definierar du dig med och hur påverkar det vad du tar med dig in i din roll som handledare?

Där fastnade jag. Faktum är att jag inte definierar mig med någon kultur. Jag har en värld av intryck som jag vandrat runt i under 35 år och jag har valt vem jag vill vara! Jag är en person som avbryter och kommer med motargument, jag vet det. Människor runt omkring mig har under hela mitt liv gnällt på dessa karaktärsdrag, men jag har vidmakthållit dem för att jag tycker om det sättet att kommunicera. Det finns inte en kultur som jag tillhört som gjort mig sådan. Jag har valt!

Det provocerar mig otroligt när människor vill sätta etiketter på mig som jag själv inte identifierar mig med. Till exempel när en person envisas med att påstå att jag är vänsterpartist och har lyssnat för mycket på vänsterpropaganda, när vi debatterar. Problemet med det är att jag aldrig har röstat på Vänsterpartiet. Inget ont om vänstern alls, det är behovet av att sätta etiketter på mig som jag faktiskt inte hör hemma i, som jag vänder mig emot. Samma sak gäller när människor tittar på mig och tänker att jag är på ett eller annat sätt för att jag är kvinna. Eller när jag sitter och lyssnar på vänner som beskriver debatterna de har med sina män och jag förväntas att ha samma problem – och därför också att ha samma roll i vårt förhållande för att jag är kvinna. Jag ska vara den som städar, diskar, bäddar, ser till att saker kommer med på resor etc. Men det stämmer inte alls på vårt förhållande!

Sedan är det en vinglig balansgång för att veta var det är rätt att sätta en etikett eller ej. Har du begått ett brott så är du en brottsling. Brottsling är ett begrepp med ganska tydliga ramar som gör att vi kan kategorisera människor i brottslingar och icke brottslingar. Är du kvinna och har barn så är du en mamma. Tycker du att människor är mindre värda på grund av sin hudfärg så är du en rasist och odemokratisk. Ibland kanske vi inte vill kännas vid de kategoriseringar vi kvalar in under men när det faktiskt inte är en tolkningsfråga så är det bara att äga det, eller göra något åt det. Skillnaden mellan dessa kategoriseringar och kultur är att när vi pratar om kultur så infinner sig förväntningar om hur vi är som personer för att vi tillhör den kategoriseringen – och då handlar det om karaktärsdrag som inte har något att göra med den faktiskt korrekta begreppsbeskrivningen.

För mig är det endast intressant att tala om kultur utifrån att vi alla som individer är medskapare till en kultur. Till skillnad från att kulturen skapar individerna. Jag som individ kan välja att ungås med andra som är lika mig på ett eller annat sätt och tillsammans skapar vi en kultur som innebär att vi har gemensamma nämnare. Utifrån det kan vi generalisera när vi beskriver gruppen. Men sådana generaliseringar kan aldrig handla om var jag bor, vilket kön jag har, vilken hudfärg jag har eller liknande, eftersom det alltid kommer att finnas en stor skara som kan kategoriseras till denna grupptillhörighet men som inte uppfyller de kravspecifikationer du försöker ställa.

Kulturbegreppet är ett lika trubbigt instrument som våra grammatiska kategoriseringar – det finns alltid undantag som gör att teorin inte håller. Och det handlar aldrig om undantag som bekräftar regeln.

Jag kan köpa att kulturbegreppet, som ett begrepp att definiera individer utifrån bostadsort eller liknande, en gång i tiden faktiskt fyllt ett syfte. När vi levde i en värld som inte sträckte sig utanför den egna byns gränser och du endast hade tillgång till en högst begränsad intryckspott som i sig begränsades av byns gränser, då kan jag tänka mig att människor som levde tillsammans skapade gemenskap genom gemensamma normer och uppförandekoder som gjorde att det gick att säga att människorna från XXX gjorde si eller så. Samt att kvinnor/män från XXX gjorde si eller så. Men i dag när jag har tillgång till så otroligt många intryck och inte begränsas av byns gränser så kan du inte paketera mig utifrån avsändarort.

Frågan är om inte klassbegreppet är mer intressant idag. Inte utifrån ”högre” eller ”lägre” klass, men klass utifrån att jag väljer de grupper jag vill tillhöra och detta skapar en kulturell klass som baseras på beteendekoder.

Själv kan jag i alla fall konstatera att jag identifierar mig med en hel del beteendekoder och grupper men jag tillhör ingen kultur. Jag är min egen. Jag har valt vem jag är! Individen definierar kulturen – kulturen definierar inte individen!