Uppdaterat: Eleverna ger svar på tal

Skillnaden mellan att framföra en annan ståndpunkt och att ge sig på personen som framför ståndpunkten, är sällan svår att skilja åt. Det ena handlar helt enkelt om att bemöta innehållet i vad som sägs/skrivs och det andra är en attack mot personen som säger/skriver det. När vi pratar om rätten att vara kritisk och kunna kritisera verkar dock den skiljelinjen bli mer blurrig. Ändå handlar det om precis samma skiljelinjer. Det handlar om att kritisera sak och inte person.

Det kanske inte är så konstigt, som det först kan verka, att vi har svårt att skilja på utvecklande konstruktiv kritik och regelrätta personangrepp. Det finns nämligen massor av möjligheter att på ett mycket subtilt sätt lägga fram sina personangrepp, som ett litet tjuvnyp, tillräckligt vasst för att skada din trovärdighet för de som lyssnar men tillräckligt dolt bakom tolkningsridåerna för att kunna påstå att det inte var så jag menade. Och när jag triggas igång av tjuvnypet och faller för instinkten att försvara min person så har vi snyggt avlett diskussionen från sakfrågan. Jag anklagar dig för att vara ett troll, du anklagar mig för att inte kunna ta kritik. Offerkoftan kommer fram som spelpjäs och det blir omöjligt att ta sig ur gropen. Den blir djupare och djupare ju mer vi gräver.

Vi ser ofta denna typ av tjuvnyp i politiska debatter. Och när de som styr landet förebildar det här sättet att föra samtal på så är det kanske inte så konstigt att folket efterbildar det. Problemet är bara att politiker är tränade, bland annat i att inte ta dessa tjuvnyp personligen och framförallt i att inte bemöta den typen av kritik i offentligheten.

Ett av de sätt som ofta används för tjuvnyp är insinuationer. Synonymer till ”insinuation” är ”kränkande antydan”, ”förtäckt beskyllning”, ”undermening”, ”pik” och ”förolämpning”, enligt synonymer.se. Det kan bland annat handla om påstående och förutfattade meningar. Personer påstår något, ogrundat och enbart baserat på sina egna erfarenheter, istället för att ställa en saklig fråga för att utreda sakförhållandet. En annan typ av tjuvnyp som är vanliga är härskartekniker. Bland de mest återkommande jag ser i sociala medier hittar vi  förlöjligande och dubbelbestraffning.

I går drog en storm genom skoltwitter, där två elevers gemensamma blogginlägg på bloggen skola365.com låg till grund. Det spreds snabbt insinuationer om att det inte var eleverna som skrivit texterna och att deras lärare använder sina elever för att föra ut sitt eget budskap, samt att hen indoktrinerar eleverna. Tweetsen ger sken av en ovilja att få veta hur saker faktiskt ligger till men en vilja att provocera, svärta ner och en tro på att en själv kan mer och vet bättre. Ett bättre alternativ än att hänfalla till insinuationer hade varit att ställa frågor som faktiskt handlar om att ta reda på fakta i sammanhanget, som till exempel ”Har dina elever skrivit detta själv?” eller ”Hur mycket hjälp har de fått med att skriva den här texten?”.

Här kommer ett urval av kommentarer från gårdagens storm, som innehåller exempel på dessa förutfattade insinuationer, skrivna av olika twittrare:

“Tror man att två 12-åringar skrivit inlägget så är man oförlåtligt dum.”

”Flera meningar har ett LIX på över 50. Driven 12-åring…”

 

”Blir faktiskt deprimerad av detta. Stackars barn. Att indoktrineras till att rabbla upp en vokabulär som reflekterar vuxenvärldens svek.”

”Men har barnen ens skrivit texterna själva?”

”Nej, säkert inte, eller bara delvis. Och det gör det hela ännu värre.”

”Otroligt problematiskt. Och sorgligt, som sagt.”

”Det är fan tragiskt. När man tänker efter. Att använda barn så.”

”det är för mig uppenbart att texten tagit form i tätt samarbete mellan elev och vuxen. Jag är misstänksam i kubik”

”Så lågt att använda barnen för att föra ut sitt budskap.”

”Att genom sina elever argumentera för att det är meningslöst att skriva. Lågt!”

Ett alternativt scenario skulle kunnat vara att visa sig intresserad för hur vi kan hjälpa andra tolvåringar att utveckla ett sådant brett ordförråd och skriva så bra argumenterande texter. Att visa tilltro till elevernas kompetens, även om det visar sig att kompetensen sträcker sig över vad vi är vana. Men det visades det föga intresse för i gårdagens trådar.

Innehållet i texten blev också kritiserat. Och självklart, som många av dem som kritiserade texten framhåller, ska vi kunna vara kritiska mot innehållet. Men åter igen handlar det inte om att vara kritiska, utan hur vi är det. Här är några exempel på kommentarer jag vill mena absolut inte tillför debatten något, men istället handlar om att trycka till och svärta ner författarna samt läraren i fråga:

”Stackars barn”

”Nej, nu blev jag ledsen. Verkligen jobbigt.”

”suck :(”

”Ulk! Påminner mig om när min son, typ 8 år, påstod att de ”forskat” i skolan.”

Jag blir extra illa berörd eftersom det är elever, barn, som skrivit texten och vuxna, däribland både lärare och skolledare, som deltog i stormen. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan: Är detta verkligen okej, ur ett yrkesetiskt perspektiv?

På lararesyrkesetik.se kan vi läsa följande under “Råd om lärare och sociala medier”:

“Givetvis bör det också beaktas hur ens framträdande i sociala medier kan tänkas påverka samhällets tillit och förtroende för lärarkåren i stort.”

“Utgångspunkten för rådets ställningstagande är yrkesetikens skrivning att lärare i sin yrkesutövning förbinder sig att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare; att alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier samt påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna.”

“Du har fått nya spännande möjligheter att kommunicera med elever och föräldrar, men det du inte skulle sagt annars, ska du inte heller säga nu.”

I de här fallen är lärarna som är inblandade i stormen inte just dessa elevers lärare. Men ändock. Jag måste personligen säga att dessa exempel, och liknande tweets som publicerades i går, knappast kan påstås vara ett handlande som bemöter elever med respekt för deras person och skyddar varje individ mot skada, kränkning och trakasserier. Snarare är det att utsätta elever för just detta – och även en kollega. I den breda debatten brukar det för övrigt ofta lyftas fram att vi ska tala gott om skolan, men att angripa kollegor offentligt med förutfattade insinuationer är knappast ett sätt att höja skolans status. Tragikomiskt blir det också när individer som deltar i stormen själva lyft vikten av att tala gott om skolan tidigare.

De yrkesetiska råden säger ytterligare att vi ska påtala och engagera oss mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna. Därför har jag nu valt att skriva denna text. Att skriva den här texten medför risken just att gräva mig djupare ner i gropen, för hur vi än ter oss mot den här typen av kritik så tenderar det att slå tillbaka. Men tystnad är inte heller ett sätt att få bukt på tråkigheterna. Jag vill visa var jag står! Jag vill visa eleverna att jag står på deras sida och jag vill visa läraren som fått genomgå stormen att jag finns här. Låt oss tysta den osakliga och osmakliga kritiken med konstruktiv kritik som leder framåt.

Jag #stårviddinsida, vill vara #konstruktiv och är #dinkollega.

Och nästa gång jag, eller du, vill kritisera något, låt oss fundera över om kritiken är saklig, handlar om innehållet, består av utvecklande frågor som leder framåt och faktiskt tillför något. Låt oss ta de där 30 sekunderna att fundera över vad vi försöker uppnå och om det jag gör kommer att leda till målet, innan vi trycker på “publicera”. Ok?

Läs också:

När Twitter står vid din sida

Värdeskapande lärande och ledsna vuxna

Akademiker och Argumenten