Vad gör vi mot våra barn?

Här kommer ett personligt inlägg. 

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att förstå att de duger som de är.

– Du är tjock.

– Och du ser ut som ett skelett. Vem överlever längst i krig tror du?

Det är mitt 10-åriga jag som ger svar på tal till en manlig klasskamrat som fått slut på argument och inte kan ta att han gång på gång förlorar våra maktkamper – både de verbala och de fysiska. Jag var tjock. Jag visste också om det. Men jag skämdes inte över det. Jag tränade fotboll tre till sju dagar i veckan, cyklade åtta kilometer nästan varje dag för att komma till skolan eller kompisarna, jag växte fortfarande och jag gillade mig själv. Jag var långt ifrån en genomtrevlig unge, ganska mycket en snorunge många gånger, men av mina föräldrar hade jag fått den värdefulla gåvan att ha förmågan att älska mig själv och stå emot en värld som så gärna ville krypa in under skinnet på mig och ropa likt sirener i en mystisk skog att jag inte duger, att jag var fet, ful och mindre värd.

Som tonåring krackelerade ytan något. Jakten efter uppmärksamhet och bekräftelse skapade slagfält mitt på skolans stengolv, öppet och offentligt men tillräckligt subtilt för att någon vuxen skulle lyckas greppa och göra något åt det. Sneglingarna i duschen efter idrotten. Ranking av status efter hur många pojkvänner du haft. Grupperingarna. De osynliga barriärerna som skördade sina flyende offer, när de kämpade för överlevnad genom att trevande klättra över till andra sidan. Jag hade vuxit ikapp mig och stod mitt uppe på muren. Men jag hoppade aldrig ner. Alla tre år i högstadiet levde jag på murens kant. Jag umgicks med olika grupperingar, om än mest med vissa. Jag fick ömsom hat, ömsom kärlek från olika håll. Jag älskade och blev älskad. Framför allt så njöt jag av varje dag. Jag var stark i mitt eget jag och känslan om vem jag var och vem jag ville vara men jag vacklade något mer än tidigare. Jag började skämmas över hur jag åt och över att vara hungrig. Jag gömde tomma glasspaket och passade på att skåpäta när ingen var hemma. Inte för att jag vantrivdes med mig själv, men för att undslippa fördömande kommentarer och väsande sneglingar. Väl gömd undan de yttre makter som vill kägla mig vid skuld- och skampålen åt jag och njöt av det – precis som jag njöt av livet!

I nian fick vi plötsligt en ny klasskamrat. Hon var lång, pinnsmal, mycket blek och hade (tänkte mitt naiva tonåriga jag) en märklig proportion mellan huvud- och kroppsstorlek. Nyfiken på nya människor som jag var så tog jag kontakt och vi blev vänner. Goda vänner vill jag säga, fast på ett otraditionellt sätt, för hon var inte som andra tonåringar runt mig. Förmodligen var det också varför jag gillade henne så mycket. Vi var varandras motsatser; jag var högljudd, tog plats, argumenterande med en stabil kropp på jorden. Hon var försiktig, avvaktande, släppte inte in någon, snäll, mjuk, drömmande och något frånvarande. Vi var inte bästa polare som umgicks hela tiden eller ringde varandra efter skolan varje dag, det verkade inte vara hennes grej. Men jag gillade henne och jag hoppas att hon gillade mig. Plötsligt en dag försvann hon lika fort som hon dykt upp i klassen. Några veckor senare fick jag veta att hon låg på sjukhus igen, där hon redan spenderat allt för mycket tid av sitt liv och missat allt det där fantastiska i livet som jag hade förmånen att få vara en del av. Sirenerna hade fångat henne igen. Deras rop blev för starka. Min och många andras vilja att dra henne ifrån den mystiska skogen räckte inte. Jag hade svårt att förstå, det låg så långt ifrån min bild av mig själv, men jag sörjde och hoppades på att någon annan skulle lyckas nästa gång.

Det är tufft att stå emot de här påtryckningarna som ung, och det är lika tufft som vuxen. Jag har mött alldeles för många människor vars strålar skuggats av känslan att de inte duger som de är, där kroppsstorleken hindrat de mest gyllene strålar att skina klart. Det är en förlust för världen i så många avseenden och vi måste stärka våra unga så att det inte blir en hämmande effekt på deras utveckling. Att leva sunt handlar om många olika saker i livet och förutom det fysiska välmåendet måste vi tala om det psykiska. Att driva på en kultur som förespråkar en viss kroppsform och som pratar om magens storlek snarare än de faktiska hälsoeffekterna kommer inte att öka välmåendet i stort. Allt för många människor faller offer för den allmänna bilden av hur en människokropp borde se ut och försvinner ut i periferin av sitt liv på grund av olika former av ätstörningar samt dålig självbild kopplat till kroppsstorlek. Ett budskap till en människa som behöver leva mer hälsosamt kan aldrig vara ”Du är för tjock”, utan det måste grunda sig i faktiska hälsotal och effekter.

Beachen 2016 är nära och information runt oss är fylld av hur vi ska träna för att få ett sixpack. Flöden fylls av så mycket yta och jag blir förbluffad över hur naturligt vi låter det passera. Om du faktiskt var intresserad av hälsoaspekten skulle du skicka ut din hälsoundersökning i siffror istället för bilden på din platta mage! Och alla ”lyckades med bantningen”-bilder skulle vara tabeller på hur hälsovärden förändrats och berättelser om knän som inte längre värker. Men så fungerar det inte. Det är ytan vi visar upp, det är ytan vi eftersträvar och det är ytan som får sätta normen. Och allt för sällan pratar människor om hur de tränat sitt intellekt och förstånd, vad de lärt sig och hur de blivit en bättre och mer hälsosam människa av att läsa mer. Har du någonsin sett en status i social media som beskriver ett ökat intellekt, på samma sätt som människor beskriver hur mycket tid de lagt på att träna för att tappa vikt?

Jag vill vara tydlig: Jag är helt för att vi talar öppet om sockerberoende, om vikten av rörelse och om vårt fysiska välmående. Men på samma sätt bör vi tala om vikten av mental träning, lärande, kunskapande och det psykiska välmåendet. Det är intressant att många vars flöden fylls av prat om hälsosammare livsstil, bilder på magrutor och incheckningar på gymmen också ofta fylls av bilder på öl- och vinglas. Alkoholism ses som en sjukdom, fetma ses på med förakt. En fråga vi behöver ställa oss själva är: Varför känns det mer okej att publicera en bild på alkohol än en bild på godis?

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att, om någon någonsin säger till dem att de är tjocka, oavsett vem det är, så svarar de:

– Det var märkligt sagt av dig. Vad har du med storleken på min kropp att göra? Jag trivs med mig själv, mår bra, är stark och en bra människa.

Jag önskar att alla unga tidigt får berättat för sig att vacker är den människa som är stark i sitt jag, som är intelligent, vänlig, respektfull och ödmjuk. Utstrålning sitter inte i sexpacket utan i mina sunda värderingar, min vilja att göra gott och min styrka att stå upp för mina värderingar även när det blåser hårt. Vi behöver må bra för att göra bra, därför är det välmående vi bör sträva efter – inte päronform, långa ben och platt mage. I alla fall inte när det kommer på bekostnad av vårt välmående.

Men för att nå dit måste vi stötta våra unga på rätt sätt. Vi måste sluta prata om att banta och börja prata om att må bra. Vi måste prioritera träning för hjärnan lika mycket som vi prioriterar den fysiska träningen. Vi måste sluta stå framför spegeln, klämma å våra magar och säga att vi är så tjocka och fula, speciellt när våra barn hör. Vi måste prata om vad de har att vinna på att leva hälsosamt, ur alla aspekter, och inse att vi alla är olika och har olika behov. Vi måste gestalta de goda värden vi vill att våra barn ska ta till sig och sluta låta våra dåliga självbilder bli en mall för hur de bör vara.

Låt oss vara goda förebilder för våra barn, så att de kan leva sunt i resten av sina liv.

Advertisements

2 Comments on “Vad gör vi mot våra barn?

  1. Reblogga detta på Saras goda. och kommenterade:
    Rebloggar viktiga och kloka tankar från Fröken Ann. ”Vi måste sluta prata om att banta och börja prata om att må bra. Vi måste prioritera träning för hjärnan lika mycket som vi prioriterar den fysiska träningen. Vi måste sluta stå framför spegeln, klämma å våra magar och säga att vi är så tjocka och fula, speciellt när våra barn hör. Vi måste prata om vad de har att vinna på att leva hälsosamt, ur alla aspekter, och inse att vi alla är olika och har olika behov. Vi måste gestalta de goda värden vi vill att våra barn ska ta till sig och sluta låta våra dåliga självbilder bli en mall för hur de bör vara.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: