Jag är inte ett offer. Det känns viktigt för mig att börja detta inlägg med att konstatera det. Jag vägrar vara ett offer och vill inte bli varken sedd eller behandlad som ett. Av den anledningen är det också många saker i mitt liv jag valt att inte prata om. Men ibland är det svårt att vara tyst.

Jag är kvinna. Född och uppvuxen i Sverige under en tid då vi hyllat våra demokratiska värderingar, vår jämställdhet och hur bra vi är på att värna om de mänskliga fri- och rättigheterna. Och det är något vi ska vara stolta över. Vi, alla, som kämpat för att värna detta, i världen. Men att påstå att vi inte har en del att jobba på vore skamligt. Vi har Sverigedemokrater i riksdagen, kvinnor har fortfarande sämre lön än män, människor blir trakasserade på grund av sexuell läggning, kvinnohatet och främlingsfientligheten frodar i kommentarsfälten, ”kvinnosjukdomar” är nedprioriterade forskningsområden, det pågår på allvar livliga samhällsdebatter där människor tycker att de ska få bestämma vad andra människor ska få ha på sig för kläder, föräldrar protesterar och tycker att deras barn inte ska behöva gå in till skolan genom samma ingång som barn som flytt till Sverige och någonstans mitt i allt detta pratar politiker om att vi måste försvara våra svenska värderingar. Våra svenska värderingar. Vilka är de?

Kan vi hävda att jämställdhet är en svensk värdering? Trots att det i Sverige sitter övervägande del män på chefspositioner och kvinnor får sämre lön bara för att de är kvinnor? Vi har heller ännu ej sett en kvinnlig statsminister.

Kan vi hävda att rätten att älska vem man vill är en svensk värdering? Trots att vi fortfarande har präster som vägrar viga homosexuella?

Kan vi hävda att det är en svensk värdering att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter oavsett könsidentitet och könsuttryck? Trots att könsneutrala ord bespottas i den offentliga dialogen, att vår byråkrati fortfarande kräver att personnummer kopplas till kön och att absoluta merparten av alla toaletter delas upp mellan uttrycken man och kvinna?

Kan vi hävda att vi är ett land som värnar de demokratiska fri- och rättigheterna? Trots att vi har ett parti i riksdagen som inte erkänner alla människors lika värde? Trots att den breda samhällsdialogen får göra grova generaliseringar och påstå att du är mer odemokratisk bara för att du kommer ifrån ett annat land? Trots att många menar att du som är nysvensk ska lida andra konsekvenser än mig som är gammelsvensk i de fall vi begår brott?

Kan vi verkligen påstå att vi är ett land som värnar flyktingars rättigheter när vi stängt gränserna, när vi håller på att rösta igenom en lag som kommer att försvåra för familjer att återförenas i trygghet och när vår byråkrati gör det omöjligt för nya svenskar att få samma rättigheter som gamla svenskar?

Att prata om svenska värderingar är populistiskt och vilseledande. Det främjar en rasistisk debatt som delar upp människor i vi och dom, efter var vi är födda. Som att jag skulle dela alla värderingar som finns i Sverige bara för att jag är född här. Det är ju faktiskt bara dumt.

Jag växte upp i en norrländsk by där mångkultur inte ens fanns som ett begrepp. Svenskfödda led så långt vi visste och en stark svensk traditionell definition av oss själva. Och en stark mansdominans. I den här byn har jag blivit tafsad på så många gånger att jag långt upp i åren faktiskt aldrig ens ifrågasatt företeelsen. Krypande stora vita manshänder längs mitt lår, under bordet. Små vita pojkhänder som greppade hårt tag om mina bröst. Skrev som trycktes mot min rumpa med gungande hårda rörelser, så att jag skulle falla framlänges och händerna som snabbt greppade runt mina höfter när det skedde. Händer som försökte smyga sig innanför mina trosor. ”Hora”, ”Fitta”, ”Fan va sexig du är”, ”Jag ska ta dig så hårt att du spricker”. ”Jag ska bottna dig.”  Ja, jag har hört allt. Och varje gång har det varit en svenskfödd man som stått för ord och handling. Det är bara åldrarna som varierat.

Det är bara en liten del av det. Fyllekörningarna som var totalt accepterade, mesken som osade över byn från tid till tid, han som slog sin fru, försäljningarna under bordet, tjuvjakten – alla visste om det. Även poliser. Det var till och med en del av den sociala koden. Men alla blundade vi. Alla lät vi det ske. För vi levde med våra egna lagar, som i en parallell värld, där ”svenska” lagar satt på undantag. Så kom inte och säg att ”våra värderingar” har åkt i en utförsbacke de senaste 30 åren, det är ren och skär ignorans. Däremot har vi som upplevt den här skiten ställt oss upp och sagt stopp, nu räcker det! Och när du nu försöker få det att låta som att det är ”någon annan” som är boven, då är det inget annat än ett desperat försvar hos någon som inte vill ta ansvar.

För mig är det otroligt provocerande att läsa om våra ”svenska värderingar”. Jag är född och uppvuxen i det svenska samhället, tillsammans med uteslutande infödda svenskar som alltid sagt att de står för våra svenska värderingar och traditioner. Men de ”svenska värderingarna” som jag fått uppleva under min uppväxt är inga värderingar jag står för. Och de ”svenska värderingarna” som gör att kvinnor fortfarande får utså diskriminering, sexuella trakasserier, ett rättsväsende som säger att jag får skylla mig själv när jag blir våldtagen om jag har en för kort kjol på mig – det är inte mina värderingar! Värderingar som säger att alla människor inte är lika mycket värda, inte har samma rättigheter och som gör grova generaliseringar utifrån födselland, det är inga värderingar jag delar. Jag står för de demokratiska och mänskliga fri- och rättigheterna, inget annat. Och alla människor som är beredda att stå upp för dem, att kämpa för dem och upprätthålla dem, det är människor jag vill ha i min ringhörna. Då spelar det ingen som helst roll var du råkat bli född, vilket kön du identifierar dig med, vad du kallar dig, vilken hudfärg du har, hur gammal du är eller vem du väljer att älska. Det är dig jag vill dela mitt liv med!

#jagärenvärldsmedborgare