#världensbarnisverige

När jag talar om minnen från min barndom är det ofta så att de andra inblandade inte känner igen sig. De har en annan upplevelse av situationen, de kommer ihåg andra detaljer eller så har just den händelsen inte alls påverkar dem lika stark som den påverkat mig. 

Vi upplever ofta samma situation på olika sätt eftersom att vi har olika referensramar att tolka med. Vi ser på situationen ur olika perspektiv. På samma sätt som vittnesutsagor om samma brott sällan stämmer helt överens med varandra. 

Det är ganska irriterande när det händer, för jag är ju så säker på att det var precis så det var. Jag känner det med varenda ben i kroppen, jag ser ju händelsen framför mig lika klart och tydligt som på en iMAX bioduk. 

Sen börjar jag försöka pussla ihop händelser. Jag förklarar genom att berätta hur det stämmer med det som hände före och efter. Och ju mer minnesbilderna växer, ju tydligare blir det även för mig att saker och ting inte går ihop. Hur kunde jag bas där så när jag var där dagen efter? Hur kunde det ha hänt hemma hos mormor och morfar, om jag var tio år då men de sålde huset när jag var åtta år? Jag inser att mina minnesbilder faktiskt inte är objektiva sanningar, hur tydliga de än är i mitt huvud. 

Det är många faktorer som påverkar våra minnesbilder. Vi omformar, tolkar och gör om våra minnen till berättelser hela tiden för att få dem att passa med vår självbild och med förutfattade meningar vi bär på. 

– När vi är färdiga kanske du tänker att du inte ställde så bra frågor eftersom du inte var tillräckligt förberedd. Om en vecka kanske du tänker att du inte fick så bra svar från mig. Och en månad senare kanske du bara kommer ihåg att det var mina svar som var dåliga.

Det beror på att alla lägger till och drar ifrån saker som passar den egna världsbilden och uppfattningen om sig själv.

— Lars Nyberg, professor i psykologi och neurovetenskap vid Umeå universitet (DN)

Det är alltså mycket svårt att skapa tydliga och sammanhängande bilder av sin barndom och sitt liv. Och troligen är det svårare ju längre bort minnet är, ju yngre du var när du upplevde situationen samt ju mer traumatisk din upplevelse var. 

Trots detta har jag hört att Migrationsverket utvisar ensamkommande barn med motiveringen att deras berättelse inte är ”nog tydlig och sammanhängande”. Hur är detta möjligt? 

Vi kräver alltså att barn, som ofta aldrig gått i skolan, ska kunna återge de mest traumatiska delarna av sitt liv på ett mycket tydligt och sammanhängande vis. En uppgift som vi vet är nära nog omöjlig för de flesta av oss. Hur är det möjligt? För det krävs inte bara att barnen har en unikt utvecklad förmåga att hålla minnen objektivt, de måste också ha en väl utvecklad kommunikativ förmåga och en förmåga att se sig själv på ett sätt som den flesta vuxna som läst tolv år i skolan saknar. 

Det kräver vi att dessa barn ska ha. Annars skickar vi dem till ett land de inte känner, där de inte känner någon, och som UD har bedömt som en så stor säkerhetsrisk att de avråder vuxna svenska medborgare att åka dit.

Så behandlar vi #världensbarnisverige

Annonser

One Comment on “#världensbarnisverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: